Om böcker jag läst

Den första (tror jag) i något som kallas the Shardlake series. En deckare satt i tiden för Cromwells och Henrik VIII:s reformation av den engelska kyrkan. Den utspelar sig i ett kloster på sydkusten och innehåller multipla mord och The Crowns Commissioners, deckaren Shardlakes undersökningar och äventyr. Fem böcker återstår att läsa i denna serie, jag beställde dem via Amazon för att husturmin tyckte om den sista av dem som hade hamnat i min hand under ett svep på Akademen.

Inte är denna i klass med Hilary Mantels böcker från samma epok. Definitivt skulle jag inte rekommendera sträckläsning av dem. Icke för ty så är de ganska flyhänt hopkomna och nog så god underhållning. I ett slutord skriver författaren på följande sätt: 

”Those who benefited most from the Reformation were the ´new men, the emerging capitalist and bureaucratic classes, men of property without birth. The Reformation was about a changing class structure as much as anything.”

Jussi Gold hade en unik ställning som doktorand för att han är pensionär VD för PA Consulting Group, han hade gjort de erforderliga kontakterna inom företagen och blev accepterade av intervjuer Verkställande direktörerna. Han doktorsexamen inte för att befrämja sin karriär och han finansierade och utförde sin undersökning personligen utan yttre hjälp.

Det intressanta och att han efter en grundlig urvalsprocess lyckats destillera fram en metod, som han benämner "existentiell-fenomenologiska" för att göra en rätt intervju med koppar fram till det under-spelet innehåll och därmed föra upp materialet. Process skiss i sju skeden där intervjuaren först nedskrivna som sådana, därefter skriker om till en mer opersonlig form och stegvis Utdelningar på grund av mellanliggande kriterier för att sluta utmynna i begrepp som är gemensamma för den i intervjun gruppen år motivationsfaktor mm.

Av resultatet han kommit till är det tre som framförallt framstår som intressanta för lekmannen. För det första är det att VD: Vksamhet till våggande på grund av kontakt på det pins. För det andra att uppbygga av en fungerande och ansvarkagande medarbetar-ledningsgrupp och av primärt betydelse och att delegeringen av ansvar, inte det egna beslutsfattandet central. För det tredje att motivera när av upptäckta svårighetsgrad, av gott samarbete med styrelseordföranden och lednings-Gruppen, men inte i namnvärd grad av renumerationer.

Ytterligare konstaterar han att det centrala centrala betydelsen för karärär bild bildmarknad och få ansvarsfulla och varierande uppgifter på et tidigt stadion. Jag efter en mentor och en karriär mentor, möjlighet till avancemang till VD nivå senare i livet.

Vi måste åka på hur vi arbetar med doktorn i doktorsavhandlingen, eller till forskningsresultaten. Det här har varit en intressant, män inte lauguggad inblick, som jag får tacka och slumpmässigt möte med författare och Hans net hissen tills våra respektive lägenheter för.

2012
"Commanding Not Enough" -studie om hantera erfarenheter för VD för stora finska företag, Jussi Kulla
Napoleon den stora, Andrew Roberts
väntar på soluppgång, William Boyd
The Sea
, Elisabeth George
Du Gamla du fria, Liza Marklund
Macbeth, a sann historia, Fiona Watson
Songs of Blood and Sword, A Daughters Memoir, Fatima Bhutto
The Red Prince, The Fall of Dynasty and the Rise of Modern Europe, Timothy Snyder
The Economy and Utopia, Sixten Korkman
Rikssprängningen som kom av sig, Torkel Jansson
En bröllop förblindelse och misstag, Bernhard von Beskow
Ikon, Fredrick Forsyth
Shifu, Du kommer att göra någonting för ett skratt, Mo Yan
Mannen utan ansikte, Vladimir Putins osannolika stigning, Masha Gessens
historier, Simon Sebag Montefiores
störda värld, Vision för världen efter 9/11, Amin Maalouf
värre än krig, folkmord, eliminering och pågående övergrepp på Humanity, Daniel Jonah Goldhagen
The Friar of Carcassonne, The Last Days of the Cathars, Stephen o'Shea
Med högklackade Skor i Sibiriens snö, Sandra Kalniete
En underjordisk dagbok, Fyodor Dostoevsky
The Cat's Table, Michael Ondaatje
The Stranger's Child, Alan Hollinghurst
Cellisten av Sarajevo, Steven Galloway
Sophie Creutz och Hennes tid, Kirsi Vainio-Korhonen
Pragkyrkogården, Umberto Eco
Den Gamla regimen och revolutionen, Alexis de Toqueville
The Calligrapher 's Secret, Rafik Shami
syster Queens, Katherine of Aragon och Juana, Queen of Castile, Julia Fox
The Betrayal, Helen Dunmore
Embers, Sandro Márai
Försvann kungadömen, Norman Davies
De ensamma, Håkan Nesser
Eldvittnet , Lars Kepler
Änglamakerskan, Camilla Läckberg
är en fisk i ditt öra, översättningens fantastiska äventyr, David Bellos
säkert, Christopher Hitchens
The Ripple Effect, Fate Of Freshwater in The Twenty-First Century, Alex Pud´homme
Enough Is Enough, hur man bygger en ny republik, fintan o'Toole
The Price of Civilization, av Jeffrey Sachs
Leningrad, The Tragedy of a City Under Siege 1941-44, Anna Reid
Glimt av Hopp, Stig Granfors
Moskva, 25 december 1991, Sovjetunionens sista dag, Conor O'Clery
Andra världskriget, Anthony Beevor
Angelmaker, Nick Harkaway
En linje i sanden, Storbritannien, Frankrike och kampen som formade Mellanöstern, James Barr
City of Fortune, hur Venedig vann och förlorade marinriket, Roger Crowley
Winner tar allt, Dambisa Moyo the
Impossible Dead, Ian Rankin
The Magic of Reality, Richard Dawkins
A Conspiracy of Friends, Alexander McCall Smith
Sveriges Riddarhus, Carl Hallendorff
Angler, The Shadow Presidents of Dick Cheney, Barton Gellman
Incoherent Empire, Michael Mann
Bring Up The Bodies, Hilary Mantel
On China, Henry Kissinger
The Unfinished Global Revolution, Mark Malloch-Brown
Virtual History, Niall Ferguson
The Last Hundred Days, Patrick McGuinness
The Black Swan, Nassim Nicholas Taleb
The Value of Nothing, Raj Patel
Mornings in Jenin , Susan Abulhawa
Jerusalem, Biografi, Simon Sebag Montefiore
How the West Easy Lost Lost, Dambisa Moyo
Emperor of the West, Charlemagne and the Carolingian Empire, Hywel Williams
1Q84, Haruki Murakami
A World Without Islam, Graham Fuller
Alexander I, kejsare och fosterland, Torsten Ekman
Bolsjevik Commercial, Brita / Sten von Troil
Civilization, de sex mördande apparna av västmakt, Niall Ferguson
Krim, Orlando Figes
Den nya vlaserklassen, Bengt Ericson
Det hotade huset, adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, peter englund europeisk
tragedi, en ny historia om trettioårskriget, Peter H. Wilson
Fall of the Giants, Ken Follet
Benjamin Franklin och America's Birth, Stacy Schiff
Full Circle, How the Classical World kom tillbaka till oss, Ferdinand Mount
Gulag a History, Anne Applebaum
Guns Germs and Steel, En kort historia av alla för det sista 13 000 år, Jared Diamond
Kriget vid det världsliga gänget, Mario Vargas Llosa
Marknader och demokrat, uppbrott från majoritetens tyrann, Björn Wahlroos
Minnet av en smutsig ängel, Henning Mankell
Herr Vertigo, Paul Auster
Natasha's Dance, Orlando Figes
Nationalism, Intolerans, Språkstrid, Reinhold Enqvist
Nomad, Ayaan Hirsi Ali
Nostromo, Joseph Conrad
Nässlorna blomma, Harry Martinson
Pansarhjärta, Jo Nesbø
Pius skogarna, Göran Stenius
Rty, Neal Stephenson
Requiem, Clare Francis
Riksdelen, 1560-1809, Nils Erik Villstrand
Risto Ryti, Krigsminnen 1939-1944, Hannu Rautkallio
Saint-Exupery, en biografi, Stacy Schiff
She-Wolves, kvinnor som styrde England före Elisabeth, Helen Castor
Solar, Ian McEwan
Ludvig XIV, Solkonungen, Herman Lindqvist
Stenbock, Don't och ensamhet i Karl XII, Andreas Marklund
Steve Jobs, Walter Isaacson

Sveriges österled från forntiden till Gustav Vasa, Kari Tarkiainen
The balfour Declaration, Jonathan Schneer
The book of illusions, Paul Auster
The Fear Index, Robert Harris
The Fear, the last days of Robert Mugabe, peter Goodwin
The Glass Room, Simon Mawer
The Kaiser's Holocaust, Germany's forgotten genocide, David Olusoga & Casper W. Erichsen
The Music of Chanse, Paul Auster
The new York Trilogy, Paul Auster
The night of the new moon, Laurens van der Post
The Party, the secret world of China's communist rulers, Richar McGregor
The Rotten Heart of Europe, Bernard Connolly
The Spirit Level, why equality is better for everyone, Richard Wilkinson and Kate Pickett
The world that never was, Alex Butterworth
To the end of the land, David Grossman
Travels in the scriptorium, Paul Auster
High Financier, the lives and times of Simon Warburg, Niall ferguson
When God made hell, the British invasion of Mesopotamia, Charles Townsend
När allt gick fel, Viborgs fall 1944, Erik Appel
Ivan den förskräcklige, isabel de Madaraiga
Why the Wesr rules for now, Ian Morris
When China rules the world, Martin Jaques
Svenska adelns historia, Bo Eriksson
On History, Eric Hobsbawm
The Origins of Political Order, Francis Fukuyama
Ill Fares the Land, Tony Judt
Cleopatra, Stacey Shiff
Finska Gardet 1812-1905, Torsten Ekman
Charlie Wolff
Death kommer till Pemberley, PDJames
Order och Old Man, Jan Guillou

Har avslutat läsningen för bara någon mig sedan, efter att ha hlllit på med den, av och till, en dryg månad. Du studerar Vilar för studstudiokläder, redan notapparaten för 134 sidor, Medan texten för 800.

Bitvis är den obekvämt specialicerad, som i de Detailjerade redogörelserna för alla Napoleons fältslag. Också uppgifterna om stupade och sårade, visar i Runda tal, gre en fredlig sentida läsare illa berörd. Orsakerna till det myckna krigandet och de långa fälttågen och intresse.

För Frankrike var och förblev Storbritannien huvudmotstånd och flera disparata delmål som fälttågen mot Portugal och Ryssland, jag kan synda av det kontinentala Europa, mässa det här perspektivet, din var och en av de påtvingade applikationerna av. England bedrev sin handel med Ryssland, med fartyg under amerikansk flagg trots överenskommelsen i Tilsit.

Napoleons stenbrott bär med att han lyckades fördärvar engelsmännens belägring av Toulon 1793. Toulon var en viktig flott och militärbas vid Medelhavet som Nyss intagiterar av brittisk flottan. Samtidigt inkräktade spanska, piedmontesiska och esterrikiska militara operatör på det chaos revolutionära alto i Södra Frankrike. Vendée och Lyon hade declarerat för Bourbonerna.

Napoleon var major vid artilleriet och blev kommenderad till Toulon. Våga i den midjehöga militära militären av en revolutionär kommissarie Saliceti, som Napoleon var i kontakt med tidigare och som kom att spela beskyddarens roll för honom. Tack vare Saliceti fick Napoleon (24 år gammal) uppdraget till vikt för den högra flanken i belägringen och sedan för helä belägringsartilleriet. Han blev därmed den centrala befälhavaren i hela operationen.

Det instabila läget i Paris gjorde att Napoleon, befordrad till generalmajor, var arbetslös under en längre period (han var nummer 139 i generalsrullan) då han ägnade sig åt att skriva en bok Clisson et Eugénie för att bli fri från kärleken till Desirée, som sedermera gifte sig med Bernadotte. Hösten 1795 blev han kommenderad att kväsa ett uppror i Paris och gjorde det med artilleri och ”grapeshot” dvs grovt hagel i kanonerna avlossat på nära håll mot folkmassan. Upproret kvästes på några timmar med 300 döda som följd.

I mars 1796 blev generalen Bonaparte utsedd till chef för de franska styrkorna i norra Italien där striderna gått i stå. Från den punkten sköt hans karriär fart börjandes med slaget vid Lodi.

Då jag inte här kan använda 800 sidor för att berätta om Napoleons liv och karriär får jag i stället lov att bläddra bland de understreckningar jag gjort och citera några: Om Bernadotte vid Wagram ”Bernadotte fell back from Aderklaa without orders to do so, allowing the Austrians to take the village for no losses” ”During the day, Aderklaa – so nonchalantly evacuated by Bernadotte – 44.000 Austrians engage 35.000 French and Germans. ’Is that the scientific maneuvre by which you were going to make the Archduke lay down his arms?’ Napoleon asked Bernadotte sarcastically, after which he removed him from command with the words: ’A bungler like you is no good to me.’ ”. En annan kommentar under sammas slag: ”when a staff officer had his helmet knocked off by a cannonball, Napoleon joked: ’It’s a good job you are not any taller’.”

”Seeing that Macdonald needed further support, Napoleon released Wrede’s 5.500-strong Bavarian Division and some of the Young Guard. (Lightly wounded in this attack, Wrede melodramaticallycried out, ’Tell the Emperor I die for him’ only to receive the robust reply from Macdonald: You’ll live; tell him yourself’.”

Om det ryska fälttåget, där Napoleons Grande Armée bestod av 615.000 man: ”Having a smaller army would therefore paradoxically have helped Napoleon by tempting the Russians into the early battle he logistically needed to fight, and would also have allowed him (because of its lesser supply needs) more time to fight it.” och: ”An average of 1.000 horses were to die for every day of the 175 days that the Grande Armée spent in Russia.” samt om reträtten: ”He (Napoleon) was all too aware of the effect that reports of his defeat would have in Vienna and Berlin, and was right to get back to Paris as quickly as possible. The remnants of the Grande Armée were only a day or two day’s march from Vilnius and relative safety.”

Napoleon skakar alltså inte sin armé för att själv ställa sig i skakare, men det franska folket hade gjort ännu och han kunde inte mer mobilisera tillräckligt stöd för stänga ryssar, esterrikare, preussare och britter ute. Kossackerna slog läger till Paris Parker och Napoleon förflyttades till Elba.

Boken och alla fullständiga anekdoter och detaljer, herrrockar ut till konstanterna om de stora linjerna.

Boyd har scrivit enkla, humoristiska och trevliga böcker som A Good Man in Africa och An Ice Cream War, men han har enligt försättsbladet sjutton volymer på shitt samvete eller någon rätt koll på honom har jag inte. Vild färg, jazzmatningar efter det ovala, och jargong och träffdemoner, snabba sylt Säker på att jag inte varm dem efter mig kå Kungshamn.

Den bören går inte riktigt i den lättsamma genren snabbt den bjuder på en del dråpliga scener. Det snarare fråga om en spionthriller, som inte får någon klar upplösning. En enda så kökert grepp att hålla läsaren fängslad ännu en timme efter det han Lagt boken ifrån sig.

En ung engelsk skådespelare med erektionsproblem, av den motsatta sorten, söker 1914 hjälp hos en psykiater i Wien. Han blir förförd på et bisarrte, inleder et förhållande, men blir sedan plötsligt häktad för allmänt. Flyr under Dramatiska omständigheter, med hjälp av konsulpersonal. Blir sedan under kriget engagerad för en hemligt uppdrag av dem som hjälpte honom att flyga. Därefter indragen i et skuggspel med dödlig utgång för somiga, men det hela förblir en Enigma.

Efter att ha tragglat mig genom Banvilles The Sea stump boken i alla fall befriande, en story, person som som saker och för Storyn framåt. Lagom hemlighetsmakeri, en del sex och inga pretenser på att vara annat än underhållning - alldeles gud sådan. 

Med This bok vann författaren Man Booker priset för år 2005.

Den är en introspektiv parallellhistoria om en nybliven än kling som sökt sig till en pensionat där han en sommar femtio år sedan omgåtts med en familj, stam två barn simmade ut till havs och drunknade.

Någon berättelse att tala om har boken inte, efter den som består av en väv av genomströmmande minnen och känslor, blandade med iakttagelser av natur och omgivning. SvD: s recensent förliknar den vid Proust, för mig påminner den om somliga finlandssvenska författares utgjutelser, betalar aldrig förmått fånga mitt intresse. Vet inte om feljande brottstycke rätt ger essensen av boken herrar:

Kan vi, kunde jag ha gjort något annat? Kan jag ha levt annorlunda? Fruktlösa förhör. Naturligtvis kunde jag, men det gjorde jag inte, och däri ligger det absurde att ens fråga. Hur som helst, var är de autonitiska parsonerna mot vilka mitt sammankopplade jag kunde mätas? I de sista badrumsmålningarna som Bonnard gjorde av septuagenarian Marthe, beskrev han fortfarande henne som tonåringen han trodde att hon var när han träffade henne först. Varför skulle jag kräva mer veracitet av vision än mig själv av en stor och tragisk konstnär? Vi gjorde vårt bästa, Anna och I. Vi förlåtit varandra för allt vi inte var. Vad mer kan förväntas i denna Vale of Torment and Tears? Se inte så orolig ut, sa Anna, jag hatade dig också lite, vi var ju människor. Men för allt detta kan jag inte bli av med övertygelsen om att vi missade något,

Tvåhundrasextiofyra sidor av “musings and ramblings” Höjer naturligtvis boken till höga litterära höjder, men det kan inte hjälpas till de försätter mig i spårvagnar!

En ny Lynley Deckare, denna gång placerad i Lake District. Boken är i fylligt romanformat, 680 sidor (ficka). Storyn deciderat annorlunda och nog så fyndig.

Den alltid nervkabeln storgodsägaren är den här gången och uppkomling som framgångrikt tillverkar vattenklosetter. Turerna kring ett dödsfall i Släkten är många och långa. Familjemedlemmarna som sig skin, skumma, skummare, skummast.

Jag ställer för att låta mordfall utmynnar denna bok i en oavsiktlig tragedi och det ger den och spänst som gri den läsvärd. 

Ett gisslandrama i Afrika och en seriemördare i Stockholm. Seriemordet blir en aning styvmoderligt behandlat, medan gisslandramat är riktigt saftigt beskrivet. Marklund gör sig nog möda för att nå sina stora upplagor.

Att jag inte kan uppbringa någon större entusiasm beror mer på mig själv än på boken.

Här går vi tillbaka till den mörka medeltiden, efter romarna och fram till början av tusentalet. Till en början var Scotland (tar mig friheten att använda den engelska namnformen, som jag finner naturligare) sparsamt befolkat av vildsinta Picter, som romarna reste sina tre murar emot. På femhundratalet byggde Columba från Irland sig ett kloster på Iona, en liten ö utanför Mull på västkusten. Klostret på Iona var civilisationens vagga i Scotland.

Småningom uppstod ett litet skotskt (dvs.iriskt) kungadöme i Argyll, Dál Riata, med högsäte ungefär där Fort William nu ligger i bottnet på Loch Linnhe, i södra ändan av the Great Glen och alltså söder om Loch Lomond. Scottii var romarnas benämning på folket i Irland.

I norra änden av Great Glen ligger numera Inverness i bottnet av Moray Firth som öppnar sig ut mot havet i ost. En bit längs den södra kusten ligger Moray (därifrån en av mina anfäder jacobinen Kenneth Duffus härstammar) där ett pictiskt kungadöme Fortriu befann sig.

På västkusten där Glasgow nu ligger var det (ur)brittiska kungariket Strathclyde, som jag tidigare nämnt i presentationen av Vanished Kingdoms.

Söderut pressade först Anglo Sachsare och sedan Norsemen, dvs Vikingar på mot dessa små kungadömen. Vid millenieskiftet regerade av Knut, sonson till Harald Blåtand, vars rike innefattade Danmark, Norge, delar av Polen, Normandiet och hela den östra halvan av England (Danelaw). Norröver fanns ett expansivt vikingahertigdöme (under Norge) på Orkney. Detta erövrade Hebriderna och delar av det nordligaste fastlandet. Också i Dublin regerade tidvis vikingakungar, även om den iriska ätten O´Neill var dominant.

Vid millennieskiftet hade de skotska och pictiska kungadömena efter hundratals år av strider i princip sammansmält till ett rike, i praktiken dock periodvis delat mellan den norra halvan Moray och den södra halvan Scotland i Perth, medan Strathclyde fortfarande var helt separat.

Det är i detta skede som vi kommer fram till Mac Bethad mac Findláich (son of Finlay) of Moray, slayer of Gillacomgain of Moray, and of Duncan grandson of, and heir to Malcolm II of Scotland.

Macbeth var över fyrtio när han, efter Duncans invasion av Moray och slaget vid Pitgaveny, där Duncan stupade, blev kung av Scotland och han regerade från 1040 – 57. Perioden redovisas som ovanligt lugn och välbärgad. Inte nog med det Macbeth och hans drottning Gruoch, änka efter den mördade kungen av Moray Gillacomgain, gjorde en pilgrimsresa till Rom år 1050, den första – och enda en skotsk kung företagit. Detta om något bevisar att det rådde fred och inga yttre eller inre hinder för en sådan årslång bortavaro från riket.

Orsaken till pilgrimsresan var politisk. England hade två ärkebiskopar, den ena med jurisdiktion över Scotland. Då den iriska kyrkotraditionen var grunden till den skotska kyrkan så uppfattades detta som ett intrång, som måste rättas till. Någon rättelse blev det dock inte förrän på fjortonhundratalet när en av flere konkurrerande påvar fann för gott att muta skottarna med ett ärkebiskopssäte.

Sin ungdom hade Macbeth tillbringat på flykt undan usurpanten Malcolm som dödat hans far Finlay, och dennes efterföljare Gillacomgain. När den senare visade sig vara svag och inte fick ett tillräckligt stöd av sina klanhövdingar så blev det dags för Macbeth att i traditionell anda göra sitt krav på kronan i Moray anhängigt och i sin tur usurpera den genom mordet på Gillacomgain.

Den dåliga press ”battle of the quills” som sedermera kom Macbeth till del var dikterat av behovet att försvara, rikets grundare på 800-talet, Kenneth Mac Alpin´s blodlinje hos senare skotska kungar. Duncans son Malcolm III, som tagit sin tillflykt hos hertigarna på Orkney, besegrade, med deras hjälp, först Luarch, Macbeths styvson (son till Gillacomgain) som efterträtt Macbeth medan han ännu levde, och därefter Macbeth själv som återinträtt för att försvara riket. Därefter regerade Malcolms ätt (ättlingar till Kenneth Mac Alpin) fram till 1286.

För Shakespeare blev Macbeth aktuell genom Mary Stuarts sons James VI/I trontillträde i England efter Elisabeth I år 1603. Hans teatergrupp blev snabbt utnämnd till kungliga komedianter och en anknytning till det skotska var därför naturlig. Den brytning av den skotska ättelängden som Macbeth representerade, och det stora intresse senare historiker, framförallt Ralph Holinshead, som kompilerade Chronicles of England, Scotland and Ireland just vid denna tid, var en naturlig utgångspunkt för valet av huvudperson i dramat.

I will not yeld,

To kiss the ground before young Malcolms feet,

And to be baited with the rabble´s curse.

Though Birnam wood be come to Dunsinane,

And thou oppos´d, being of no woman born.

Yet I will try the last. Before my body

I throw my warlike shield: lay on, Macduff;

And damn´d be him that first cries.

Fatima Bhutto, född 1982, är sondotter till Zulfikar Ali Bhutto, premiärminister i Pakistan på sjuttiotalet, avrättad 1979 av kuppgeneralen Zia ul Haq. På pärmen av boken står en lista på hennes släktingar: granddaughter to Zufilkar Ali Bhutto, executed 1979; niece to Shahnawaz Bhutto, murdered 1985; daughter to Mir Murtaza Bhutto, assassinated 1996; niece to Benazir Bhutto, assassinated 2007.

I boken säger hon klart och tydligt att hon anser Benazir och framförallt hennes man Asif Zardari, nuvarande president i Pakistan, sannolikt skyldig till mordet på hennes farbror och med säkerhet till det av Karachi polisen utförda attentatet där hennes far och åtta av hans närmaste medhjälpare dog. Benazir var premiärminister när det utfördes och brodern Mir var oppositionspolitiker.

Boken utgör en skrämmande exposé av kriminalitet och korruption i Pakistan och speciellt dess splittrande och fruktansvärda följder för den politiskt aktiva klanen Bhutto. Författaren har ägnat år till att spåra personer som kunnat bidra till bilden av skeendet. Hon skriver medryckande och livfullt och tecknar en vacker bild av sin far och sin farbror, den senare bara 27 år gammal när han giftmördades i samband med en familjesammankomst i Nizza.

Ärkehertig Wilhelm von Habsburg, som är bokens huvudperson kom från en sidogren av familjen. Han räknade släkt med kejsar Franz Joseph via kejsaren Leopold II som var en av Marie Antoinettes bröder. Pappan Stefan var ansvarig för att bygga upp en ny flottbas i Pula för att ersätta den tidigare basen i Venedig och för att få till stånd en ”ironclad” högsjöflotta för imperiet.

Stefan hade ambitionen att bli Polsk kung, om landet på nytt kunde enas. Yngsta sonen Wilhelm gjorde sig ambitionen att bli kung i ett enat Ukraina. Vardera förutsatte naturligtvis det Romanovska rikets sönderfall. Och det föll sönder.

Förhållandena i Östeuropa efter det formella slutet på första världskriget, var till den grad kaotiska att jag inte efter en genomläsning av boken kunnat bilda mig någon riktig föreställning om de snabba skiftena. Resultatet var nu i alla fall att det Habsburgska imperiet föll i bitar på grund av USAs krigsmålsättning, Wilsons 14 punkter. Ett nytt Polen kom till, men under Pilsudsky. Ukraina blev en sovjetisk region.

Wilhelm som, bara tjugoårig 1918, hade lett en liten ukrainsk frivilligstyrka, kallades tillbaka. Var med om strider mot polacker i Lviv, blev därför utfrusen av sin far och förde sedan ett kringflackande och ganska fattigt liv i Europa under mellankrigstiden. Han lyckades 1935 skandalisera Paris genom sina vänner som utnyttjade honom för ett stort bedrägeriförsök, vilket ledde till att han blev dömd till ovillkorligt fängelse fem år. Flydde därifrån tillbaka till Wien där han levde under antaget ukrainskt namn, för att republiken stiftat lag om att inga Habsburgare hade rätt att vistas i Österrike.

I Wien blev han indragen i fantasifulla projekt för att lösgöra Ukraina, som en följd av det var han till en början ivrig anhängare av nationalsocialismen. Nazisterna idiotiska och hänsynslösa framfart i Ukraina under andra världskriget fick honom att ändra uppfattning. Han höll kontakt med ukrainska motståndsrörelser och verkade efter kriget som mellanhand mellan fransk underrättelsetjänst och dessa. När motståndet småningom höll på att brytas 1947 blev han gripen i Wien av den ryska ockupationsmakten. Han dog ett år senare i tuberkulos på ett ryskt fängelsesjukhus i Lviv.

Mycket av all denna aktivitet kretsade kring konflikterna i och kring det Habsburgska Galicien, vars östra del med Lviv som huvudort, och enklaven Bukovina var bebott av ukrainare, medan den västra delen var befolkat av polacker.

Boken är rätt livfullt skriven och avslöjar mängder av detaljer om de aktuella generationerna Habsburg. Wilhelms bisexualitet och bristande omdöme kommer också tydligt fram.

Måste börja med att konstatera att Sixten Korkman på pärmbilden gör ett bättre intryck än Björn Wahlroos gjorde på sin. Detta kan bero på att Korkman ägnat sin karriär åt det allmänna, medan Wahlroos koncentrerat sig på affärer. Vardera är ytterst kompetenta och vardera har lyckats, men det ekonomiska utfallet har satt sin prägel på Wahlroos.

Boken inleds med en lättfattlig (så långt det nu är möjligt) genomgång av nationalekonomins begrepp och de teorier som primärt ligger till grund för det ekonomisk-politiska agerandet på olika håll och i varierande situationer.

Korkman bekänner sig till vännerna av välfärdsstaten och anser att den trots höga skattenivåer ger en sådan grad av trygghet och stabilitet att den därmed också är till fördel för den ekonomiska utvecklingen. Riskerna för överslag minimeras, men den höga utgiftsnivån föranleder problem i form av ökad skuldsättning och högre räntor så snart en lågkonjunktur minskar på den totala arbetsmängden. I Finland accentueras problemet ytterligare av att förhållandet mellan yrkesverksamma och pensionärer snabbt försämras då de stora efterkrigsårskullarna går i pension och medellivslängden fortsätter att öka.

Wahlroos å sin sida är mer för den minimalistiska staten och fäster större avseende vid att olika former av sociala bidrag minskar på arbetsbenägenheten och att detta försämrar landets konkurrenssituation.

Det är otvetydigt klart att Norden ligger högt både i ekonomisk effektivitet och i fråga om den service och trygghet samhället erbjuder. Marknadssituationerna ändras ändå kontinuerligt och trenden är nu för vår del både på kort och lång sikt vikande. Presidentens nyårstal  gav en klar varning till en bredare publik om, att åtstramningar blir nödvändiga. Socialdemokraterna har ju redan blivit tvungna att acceptera en höjning av mervärdesskatten och nu återstår att se hur de klarar av den förlängning av den totala arbetstiden som de hittills motsatt sig, men som även Korkman anser vara nödvändig. För att karrikera grovt är det inte önskvärt att minska på utgiftsbördan genom att ta livet av alla medborgare då de fyller åttio.

Författaren är professor i historia vid Uppsala Universitet och har specialicerat sig på stats- och kommunalförvaltning under perioden efter Napoleon.

Författarens tes är att samarbetet över havet aldrig varit så intensivt som under artonhundratalet och att detta ännu i betydande grad fortsätter idag som är. Som jämförelse tar han de kyliga förhållanden som rådde dels mellan Sverige och Norge under unionstiden och dels motsvarande, småningom förvärrade förhållanden mellan Storfurstendömet och Ryssland.

Gustav IIIs förenings och säkerhetsakt av 1789 var den ventil som troligen gjorde det möjligt för tsar Alexander I att inta en så liberal ställning till svensk lag som han gjorde i sin försäkran till Borgå lantdag. Den passade en autokrat och svensk lagstiftningstradition utgjorde därför inget hot. Följden blev given – den långa statsnatten till 1864 då lantdagen igen sammanträdde under Alexander IIs egid.

Egendomligt nog gavs Sveriges Rikes lag ut på ryska i St. Petersburg, med svensk parallelltext och ryska fotnötter och anvisningar i en praktupplaga år 1824. Det kan stå som en höjdpunkt för liberalismen, medan Nikolaj IIs utnämning av den storryska nationalitetsivraren och sorgligt beryktade inrikesministern Phleve till Ministerstatssekreterare för Finland må stå som nadir för förhållandet mellan Storfurstendömet och Storfursten.

Förövrigt ägnar författaren långa kapitel åt att undersöka utskottsbetänkanden och förarbeten till lagar där huvudintresset regelbundet riktade sig till motsvarande lagstiftning Sverige, som alltid utgjorde den närmaste parallellen. Ofta med tydlig udd mot Ryssland.

Ett motsvarande intresse ägnar han de läroböcker som från artonhundratalets mitt framåt i Sverige utgavs för folkskolorna. En betydande del av innehållet i dessa bestod av skrifter av Franzén, Topelius och Runeberg, alla österbottningar till börden. Också blanketten för Sveriges folkskolors avgångsbetyg hade en vinjett föreställande ett sjölandskap, med texten: Vårt land vårt land vårt fosterland ljud högt o dyra ord.

Boken är rätt mångordig, men ställvis mycket givande och intressant. Författaren har rentav präglat ett nytt begrepp ”tidigmuminsk”. 

Beskow var Ständig Sekreterare vid Svenska Akademin i 18 år under första hälften av artonhundratalet. Denna volym, om revolutionen som avsatte Gustav IV Adolf och försöken att slingra Sverige ur de samtidiga krigen mot Alexander I, Napoleon och mot Danmark, baserar sig delvis på författarens (en generation yngre) samtal med de medverkande i ansvarig ställning och delvis på då tillgängligt skriftligt material.

Gustav IV Adolf lyckades ju förlora först Pommern, sedan Finland med Åland och nära nog ytterligare en tredjedel av det nuvarande Sverige (inklusive de senare så viktiga malmfälten). Därtill stod en Dansk armé från Norge i Jämtland och Härjedalen. Kungens halstarrighet och dåliga omdöme visade sig iett flertal incidenter av vilka här kan nämnas några: 

• Han vägrade, på plats i St. Petersburg, gifta sig med prinsessan Anne av Ryssland för att det i förhandlingarna införts ett krav om att hon skulle ha rätt att bygga ett ortodoxt kapell i Stockholm för eget och sin uppvaktnings bruk.

• Han återsände St. Andrae Orden han fått av Alexander I, för att samma orden i Tilsit hade givits Napoleon.
• Han gjorde inga förberedelser för Finlands försvar, trots att varningar ingått redan ett halvår i förväg.
• Han utnämnde den odugliga (och själv ytterst förvånade) Klingspor  till överbefälhavare i Finland mot sina rådgivares enträgna påminnelser.
• Han återsände också en orden han fått från Preussen av samma anledning.
• Han hotade (i privata samtal) bränna sin enda bundsförvant Englands flotta i Östersjön och han vägrade acceptera en invasionshjälp mot Norge av engelsk styrka om 2000 man om dessa inte underställdes svenskt befäl, vilket engelsmännen inte accepterade.
• Han förklarade Napoleon krig, när denne stödde Danmark och Ryssland (kontinentalblockaden), samtidigt som ryssarna invaderade Finland och danskarna förberedde en invasion.

Det katastrofala läge som Sverige befann sig i gav således anledning nog att avsätta kungen och förhandlingsvägen söka fred med fiendemakterna. Hur det hela gick till och vilka som medverkade berättas livligt i boken.

Det nära perspektivet och mängden medverkande personer gör emellertid att det är svårt att fullt följa författarens tankegångar. Artonhundratalets skriftspråk och rikliga franska citat, utan översättningar, förenklar inte förståelsen för en sentida amatör. Boken är en nyutgåva och försedd med förord av Beskows sentida efterföljare Peter Englund.

Avslutade Mo Yans noveller ngt. dygn före julafton och måste följaktigen, i väntan på böckerna från bokmässan som Ullabella packat in åt mig, ta till något underhållande och lagom lätt från hyllan.

Ett hopkok på modern times i Ryssland och Hitlers fascister och hans Mein Kampf. Forsyth är ju känd för sitt välunderbyggda kunnande, men här går det nog en smula "överiks". Vad historiska paralleller beträffar behöver de inte förklaras så ingående som här, inte heller uppbyggnaden av de ryska säkerhetsorganen kräver någon vidlyftigare utredning, då de utgör standardstoff i alla spionromaner.

Idén att ersätta en, genom ett hemligt manifest, demonstrerat maktgalen pretendent till presidentposten med en vald konstitutionell monark är ändå ganska fiffig. Nu har jag ju läst den förut så det är som med Hercule Poirot, eller Midsommer Murders att inga direkta överraskningar återstår. Slutomdömet måste i alla fall bli: god underhållning.

En liten samling noveller. Obehagliga och morbida i mina ögon, men också förmodligen sådana att de reflekterar den kinesiska verkligheten på 70 – 80 talet.

Här är historien om hittebarnet som ingen ville ha för hon var flicka. En novell om kärlek, eller snarare kåthet mellan en ung pojke och en förvisad kvinna. Historien om den åldrande mönsterarbetaren, som blir avskedad strax före pensioneringen.

Författaren beskriver naturen i sin by så att man känner dammet i sin näsa, och lervällingen mellan sina tår, men den mänskliga sidan förefaller bestialisk, eller i bästa fall gåtfullt undanglidande för en västerländsk läsare.

Boken är en bomb!!! Man kan bara hoppas att Gessen besparas det öde som många andra kritiker råkat ut för. Sannolikheten talar dock för att hon numera är så väl känd att hon inte råkar illa ut, sannolikheten talar också för att åtgärder mot henne kunde leda till allvarliga oroligheter i Moskva.

Hon visar att Putin är en kleptokrat av högre skolan, som redan i sitt jobb under Sobtchak i St. Petersburg i en enda affär försnillade $ 100 miljoner. Hon visar på mycket sannolika skäl att Putins FSB (KGB) stod bakom sprängattentaten mot bostadshus vid sekelskiftet. Att samma organ var delaktiga i planeringen av teaterdramat och beslutet att beskjuta skolan i Beslan med grovt pansarartilleri och napalm. Hon visar att Sobtchaks död med till visshet gränsande sannolikhet var giftmord och att han på kort varsel av Putin blev skickad till Kaliningrad, där han dog, för att hjälpa med valpropaganda inför presidentvalet, underförstått att Kaliningrad enklaven var en lämplig plats att ta honom av daga.

Boken innehåller mycket mer av både bevisföring och dräpande kritik, skriven på en journalistiskt driven lättfattlig prosa. Denna bok om någon är en must read.

Konstaterade redan tidigare att den här volymen skulle utgöra en bra introduktion till historiska personligheter på gymnasialstadiet. Kravet på kunnande i engelska är högst måttligt då de enskilda personporträtten är så korta. Den omfattar 635 sidor vinjetter om 186 personer, somliga av vinjetterna samlar flere personer under en rubrik, som t.ex om klanen Kim.

Närmast kan man väl karakterisera verket som en utfyllnadsbok för att hålla försäljningen av författarens verk vid liv, medan han arbetar på något mera sammanhängande. Han har tidigare producerat två motsvarande böcker, där somliga av figurerna redan ingår, vilket innebär att de här går igen.

Författarens två böcker om Stalin, hans Potemkin och hans Jerusalem utgör imponerande prov på uthållig forskning och gott berättarskap. Hans revolutionshistoriska roman Sashenka tyckte jag också mycket om.

Maalouf är en kristen libanes bosatt i Paris. Denna lilla bok på bara 250 sidor är den kanske mest pregnanta politisk-filosofiska skrift jag fått i min hand. Den innehåller några utmärkta analyser av den muslimska världens dilemma, men tyvärr utmynnar den i alltför personliga betraktelser om mänsklighetens framtid och de krav som ställs för att denna skall te sig ljusare.

Författaren berättar på ett övertygande sätt om arabvärldens utdragna nedgångsperiod och de förhoppningar som i tiden ställdes på Gamal Abdel Nasser, men som sedan också de blev så grundligt svikna. Politisk islamism har, säger han, inte sin grund i Koranen, utan i svikna förhoppningar och i Islam som enda fasta och samlande ideologi. Om arabvåren 2011 kunde leda till en förhöjd självkänsla hos dessa folk, skulle motsättningarna minska och en acceptans för moderna samhällen småningom av sig självt växa fram.

Några citat ur boken: ”By choosing the path of a separate peace, Sadat made a true regional peace impossible and consigned the Arab world to a permanent state of instability.” Sadats val var ju dikterat av de frustrationer som Nassers storvulna, men genomgående misslyckade projekt att samla araberna i ett rike hade lett fram till.

En jämförelse mellan å ena sida kristendomens hierarkiska organisation, med påven som samlande faktor och den muslimska världens brist på motsvarande institutioner föranleder följande kommentarer:

”In the Muslim world , a would-be Savonarola or Camilo Torres (latinamerikansk präst aktiv på vänsterkanten) could not have been checked in the same way. In the absence of a muscular ecclesiastical authority with recognised legitimacy, the most radical ideas regularly spread among the faithful and could not be contained. Today as in the past, any social or political challenge can make free use of religion to attack the established order. Religious leaders in different Muslim countries are generally unable to oppose it, since they are appointed by those in power and are therefore literally in their pay, and consequently have only limited moral credibility.

In my view, it is the absence of a papal-style institution capable of drawing a line between the political and religious which explains the drift that affects the Muslim world, rather than a “divine directive” creating confusion between the two spheres.”

I Koranen nämns bara två män som bärare av titeln Kalif (Caliph), vilken ordagrant betyder arvtagare eller efterföljare. Dessa två är Adam och en historisk person till vilken skaparen riktade följande allvarliga ord: ”I have made you caliph on this earth so that you govern with justice; do not allow yourself to be guided by your passions, which will lead you from the way of God. Those who depart from it will suffer a terrible punishment for having forgotten Judgment Day.” Denna person var kung David.

Han avslutar med konstaterandet att: “My profound conviction is that too much weight is placed on the influence on religion on people, and too little on the influence of the people on religion.”

Utgångspunkten för boken är att, sedan Tysklands utrotningskrig mot Hereros i Sydvästafrika 1904, mellan 127 000 000 och 175 000 000 människor i världen har utsatts för eliministiska kampanjer och dött av det. Sedan nittonhundratalets stora krig, har konflikterna blivit mer interna än interstatliga. Oftast beledsagas de, eller har sin upprinnelse i, någon form av hets mot folkgrupp.

Som jag diskuterade häromdagen i ett inlägg, är begreppet ”genocide” folkmord uppmärksammat i en FN konvention, men i en sådan form att den aldrig sedan 1948 har kunnat åberopas. Författaren hävdar att det finns behov av ett vidare begrepp ”eliminationist policies” och en klarare definition av begreppet, åtföljt av någon form av automatik i fråga om reaktionerna i FN. Då mindre än 50% av FNs medlemsländer är demokratier, så finns det ett brett inbyggt motstånd mot att åtgärda denna problematik.

Jag är överens med författaren om att behovet av internationella konventioner om problemet är akut och borde åtgärdas. De enda av FNs medlemsländer som kunde ha en chans att ta upp frågan är de neutrala skandinaviska nationerna. Diplomatin kan väl ta ett årtionde eller mer, men vore mödan värd och skulle stärka våra små nationers ställning som exempel och fredsmäklare i världen. Hur skall man bära sig åt för att väcka de ansvarigas intresse för frågeställningen?

Den sexhundra sidor långa boken, söker att analysera och exemplifiera eliministisk politik från alla tänkbara synpunkter. Den kommer till att folkmord inte är spontana, utan alltid planerade, men däremot nog framsprungna ur någon form av utbrett latent skrämsel eller hat mot den grupp åtgärderna riktas mot. Den kommer också till att inte bara det politiska toppskikt som sätter igång åtgärderna, utan också de som verkställer dem (hur ohyggliga de än i praktiken visat sig vara) är besjälade av en positiv vilja att utföra dem. Därför kan ingendera gruppen befrias från ansvar.

Boken var i ovanligt hög grad tungläst och repetitiv till sin uppläggning. Författaren har gjort sig känd för sin första bok ”Hitlers willing Executioners”. Han har också skrivit ”A Moral Reckoning” som tydligen behandlar den katolska kyrkans ställningstaganden till andra värlsdkrigets folkmord.

Efter det Albigenserna (Catharerna), med hård hand underkuvats i medlet av tolvhundratalet var Languedoc franskt och illa medfaret. Filip IV Den Sköne regerade i Frankrike under den brytningstid som boken handlar om, slutet av tolvhundra- och början av trettonhundratalet.

Boken handlar om en Franciscanermunk Bernhard Délicieux i Carcassonne, som reser sig mot inkvisitionen och med hjälp av spänningstillståndet mellan det franska kungahuset och påvestolen, för en tid lyckas dämpa dess framfart. Dominikanerna som inkvisitorer for hårt fram mot framförallt de främsta Occitanska familjerna. Avsikten var att utrota kätteriet, men också att bryta det Occitanska motståndet mot fransk- och påvlig överhöghet. Metoderna var, de välkända, att framtvinga bekännelser genom tortyr, att döma till förlust av liv och egendom och därmed försätta hela släkter utanför samhällets skydd och samhörighet.

Biskopen i Albi, Bernard de Castanet blev, nyutnämnd både kyrklig och världslig furste över sitt biskopsdöme och unyttjade på ett synnerligen ohederligt och genomskinligt sätt inkvisitationen för att tillvälla sig makt och förmögenhet. Det hävdvunna samhället bröts sönder och biskopen kunde ägna sig åt excesser i bygge av både en gotisk katedral och en biskopsborg.

Övergreppen i Albi och Carcassonne fick motståndet att vakna under ledning av Bernhard Délicieux. Han hörde till den konservativa fattigmunksfalangen inom Fransicanerna och var en skicklig demagog. Därtill hade han diplomatiska talanger, som gjorde att han kunde nå högt uppsatta ämbetsmän och genom dem komma till tals med kungen. Resultatet blev att Filip intervenerade, avsatte de Castanet och utfärdade nya strängare regler för inkvisitionen.  Resultatet sett ur folkperspektivet blev emellertid en kompromiss, som inte räckte för att dämpa oron och verkningsfullt förhindra risken för en Occitansk revolt.

Vid ett andra försök att via kungen uppnå en indragning av inkvisitionen i Languedoc stötte sig Délicieux med kungen vilket efter några år ledde till att han själv blev offer för kyrkans hämndgirighet. Han blev slutligen dömd, med motiveringen att han var kättare för att han motarbetade inkvisitationen som sådan, inte bara de lokala övergreppen.

Det huvudsakliga historiska material som boken bygger på är domstolsprotokollen och vittnesutsagorna från denna rättegång som finns intakta. Boken är flytande välskriven, tidvis rentav spännande.

När man läser om de baltiska förvisningarna till Sibirien så kan man bara stillsamt tacka för de oerhörda uppoffringar som Finland tvingades till för att bevara en relativ frihet. Det står utom allt tvivel att jag själv och de flesta jag känner skulle ha tillbringat ett tjugotal år, i Sibirien om vårt land hade fallit till föga för de ryska påtryckningarna. Av allt att döma så hade chanserna för att överleva en sådan förvisning inte varit stort mer än fifty/fifty. Spåren det skulle ha satt för ens utveckling och mentala hälsa framöver är också förskräckande att tänka på.

Boken är skriven av en lettiska, själv född i förvisning, vars farfar och morfar vardera dömda till gulag, mormor, farmor, mor och far var deporterade, medan dessas syskon knappt tonåriga, av olika orsaker inte var hemma när förvisningsordern kom och därför besparades, men måste klara sig på egen hand och med hjälp av släktingar.

Förvisningarna förvärrades ytterligare av att de transporterade aldrig fick rota sig på en plats, utan tidvis förflyttades. Den värsta orten var på en tundreö i Obs mynningsområde där en grupp letter dumpades utan någon form av proviant eller utrustning och utan tak över huvudet. Det var få som överlevde året där.

Beskrivningarna är bestyrkta av framgrävda personhandlingar. Berättarens patos är inte att ta miste på, men det är undertryckt och stör inte sakligheten. Vågorna av ockupation som gick över Baltikum förde i varje skede med sig nya åtgärder mot ”folkfiender”, deportationer, massavrättningar, tortyr, tvångsrekryteringar än till den ena än till den andra ockupantens arméer. För varje våg uppstod nya fokfiender som ”samarbetat” med den förra ockupanten.

 Fasansfullt, godtyckligt och omöjligt att skydda sig för.

”Anteckningar från ett källarhål”, som tidigare var titeln på verket har underkänts som en felöversättning av Barbara Lönnqvist som nyöversatt boken. Det är fråga om en liten volym, bara 170 sidor.

Boken är en brusande fors av självömkan, misslyckanden, hat och egocentricitet. I ett efterord placerar översättaren innehållet i sitt historiska sammanhang och det gör nog att man får en något större förståelse för den. Artonhundratalets flödande ordrikedom är annars en smula hårdsmält för en modern läsare. Ett litet stycke fastnade särskilt:

”Då går det bara någon dag, och så är föraktet där igen, föraktet för att man medvetet lurat sig själv. Och resultatet är detsamma – såpbubblor och inget agerande. Ni skall veta, ja ni skall veta, att jag anser mig vara en klok människa just för att jag inte kunnat påbörja något och inte avsluta något och så har det varit hela mitt liv. Visst pratar jag på, men stör jag någon, är jag till förtret? Vi pratar väl alla. Vad annat kan man göra om en klok människas enda och sanna uppgift är just att prata, envetet mala på om ett och detsamma.”

Dostojevskij talar för sig själv – och för mänskligheten. Vem är väl jag att blanda mig i den diskursen.

Har suttit en lång stund här framför min dator och funderat på hur jag skall uttrycka min beundran för Ondaatjes berättarkonst. En till synes enkel story om tre små pojkar, som skickas ensamma och var för sig från Ceylon till England för att där förenas med släktingar och gå i skola. Tjugoen dagar på resa, med små och stora äventyr på det stora fartyget.

Hela resan sedd ur det elvaåriga barnets perspektiv, ett vaknande intresse för medpassagerarna, några incidenter och ett fåtal återblickar på händelserna många år senare. Allt serverat tillsynes mödolöst på en knapphändigt enkel prosa.

”A thin wash of morning rain on the decks was perfect. Between Exit B and Exit C was a twenty-yard stretch unhindered by deckchairs. We raced towards it on our bare feet and let ourselves go, sliding along the slippery wood till we crashed into the railing or a door being suddenly opened by a passenger coming out to check the weather. Cassius felled the ancient Professor Rasagoola Chaudharibhoy during one record-setting projection of his body.”

Så enkelt och ändå finns allt med, första klass snobbismen, de djupa hemligheterna nere i fartygets inre, intressanta personligheter och kaptenens öppna avsky för sina orientaliska passagerare uttryckt genom ett ständigt gnolande av en Kipling vers:

And all the crows in all the trees/cried “Banyan for the Banyanese”

The Economists kritiker citerad på bakpärmen, uttrycker sitt omdöme på ett sätt jag helhjärtat omfattar: “Superbly poised between the magic of innocence and the melancholy of experince”.

Femhundrasextiofyra sidor av Englands nittonhundratal. Country Manors, poeter, och framförallt manlig homosexualitet i tre generationer. För mycket av alltsammans.

Veronica Wiklund har recenserat boken i Ring 1 och jag tar mig friheten att kopiera hennes ord om den in extenso: 

” Lågmält, men förtätat beskrivs vardagen i det belägrade Sarajevo genom tre personers upplevelser. 
(Se nedan citat om verkligheten.)
Kenan gör var fjärde dag en lång och riskfylld vandring för att få vatten åt sin familj. Han kämpar mot förtvivlan och utmattning genom att fantisera om ett normalt liv i ett återuppbyggt Sarajevo.
Dragan som skickat sin hustru och son till Italien är på jakt efter bröd, med risk för sitt liv.
Krypskyttarna i bergen har den vanliga befolkningen i gatukorsningar och på broarna över floden som mål. Galloway beskriver förtätat den otäcka stämningen inför varje riskabel övergång. Ett hasardspel med livet som insats.Både Kenan och Dragan tvingas att testa sina moraliska värderingar och sin medmänsklighet.
Arrow är en kvinnlig krypskytt som med sin unika talang prickar fiendens män. Samtidigt försöker hon kämpa emot ondskan hos sig själv, hos den "egna sidan" och hos fienden.
Hon får i uppdrag att bevaka och beskydda "cellisten" som får ett starkt symbolvärde.
I 22 dagar flyttar cellisten ut sin pall mitt i gatan och spelar Albinonis Adagio på den plats där 22 personer i brödkö dödades av fiendens attack.
Allt detta utspelas i en sönderbombad, utbränd och utarmad stad där svarta börshandeln florerar. Och där " askan av en miljon böcker regnade ner som snö över staden" då fienden beskjutit och bränt ner National biblioteket"
Historisk bakgrund:
"Belägringen av Sarajevo är den längsta belägringen i modern historia.Serbiska styrkor från Republika Srpska belägrade Sarajevo, Bosnien och Hercegovinas huvudstad, från den 5 april 1992 till den 29 februari 1996.
Efter krigsutbrottet inledde Republika Srpskas styrkor en serie angrepp för att inta Sarajevo. Då bosniska regeringsstyrkor lyckats försvara stadens centrala delar omringade omkring 30000serbiska soldater staden och belägrade sig i de angränsande kullarna där de angrepp staden med artilleri, granatkastare, tunga kulsprutor, raketartilleri, luftvärnseld och krypskyttar.Den bosniska armén som hade omkring 40 000 försvarare i staden var dåligt utrustad och oförmögna att bryta blockaden."

Författaren är professor i Finlands historia vid Turun Yliopisto och är specialiserad på 1700-talet. Som underrubrik till verket har hon angett ”adelsliv i 1700-talets Finland”.

Sophie Creutz liv kom långt att domineras av Gustav IIIs ryska krig och Anjalaupproret. Hennes man Lars Glansenstjerna var anjalaman och dömdes till döden, samt till förverkande av sitt adelskap och sin förmögenhet och jord. Han lyckades fly och levde resten av sina dagar i Holstein. Med sitt Creutzka arv lyckades Sophie återköpa deras gård Jokela i Nastola vid den exekutiva auktionen efter domen.

Hennes umgängeskrets bestod i de familjer som ägde jord och bodde i de sydöstra gränstrakterna av Finland, detta alltså under den period när gränsen efter stora ofreden gick vid Kymmene älv. De flesta av dessa familjer hade på sätt eller annat varit inblandade i anjalaförbundet och alla drabbades hårt. Nära nog de enda undantagen var Creutzarna själva (med undantag av den ingifta Glansenstjerna) och familjen Wrede, som fick se sin sätesgård Anjala nedbränd samt gårdarna Villikkala och Peippola periodvis ockuperade av ryska trupper och däremellan begagnade som stabskvarter av svenskarna. Familjerna Creutz och Wrede var ingifta med varandra i flera omgångar. Sophies syster Eva var gift med en Wrede och hennes hem var Anjala gård.

Materialet som författaren bygger sin beskrivning på är rätt magert och hon har blivit tvungen att ta till allmänna beskrivningar, dagböcker och korrespondens av utomstående för att kunna visa upp en fylligare bild av det dåtida livet på gårdarna. Greppet är i och för sig försvarligt, med beaktande av att omständigheterna gjorde denna krets forskningsmässigt intressant, men något av tomgång ligger det nog i det. Det känns inte heller bra, att författaren på något sätt behandlar personerna i berättelsen som om de var fjärilar på nålar i en insektssamling. Främmande väsen i en outgrundligt avlägsen miljö.

Författaren rör sig i samma spår som Alex Butterworth i ”The World That Never Was, a true story of Dreamers; Schemers, Anarchists & Secret Agents”(anmäld i ringen 14.12.11). Eco har skapat en figur Simonini, vars namn uppenbarligen hänsyftar till den simoni som Luther reagerade emot när han spikade upp sina teser.

En raffinerad förfalskare av dokument, förtärd av hat mot judarna, som ägnar sig åt att för olika hemliga underrättelsetjänsters räkning skapa en story som skall avslöja och slutligt förgöra dem. Modellen är ”The Protocols of the Elders of Zion” det ryska falsifikatet från slutet av artonhundratalet, som gav Hitler den förevändning han sökt.

Simonini är också naturligtvis inblandad i Dreyfus affären och i angrepp mot jesuiter och mot frimurarna. Storyn är skickligt vävd i form av dagboksanteckningar av två sinsemellan olika personligheter, med komplicerande hopp i den kronologiska ordningen för skeendet.

Periodvis blir det hela lite väl intrikat, men på det hela taget är det en bra roman och väl värd att läsas.

Serien Engelsbergerklassikerna utgivna av Atlantis, med stöd av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse är en källa jag gärna öser ur på bokmässorna. Denna gång alltså de Toquevilles studie av bakgrunden till den franska revolutionen.

Det franska enväldet, som störtades 1789, hade börjat etableras ca. tvåhundra år tidigare. Som vanligt i den här sortens statskonstruktioner utgjorde statsmaktens finansiering den svåra stötestenen. Samhället omdanades i praktiken, men utan folkets stöd i form av en medgörlig generalförsamling kunde grunderna för förvaltningen och beskattningen officiellt inte förändras i sina väsentliga drag.

Feodalsamhället försvann småningom och ersattes ”vähin äänin” med en centralstyrd förvaltning. De tidigare särrättigheterna som åtnjöts av länsherrar och vasaller, mot krigstjänst, rättsskipning och lokaladministration, försvann däremot inte. Bönderna, som nog på ett tidigt stadium var självägande, utgjorde den källa man öste ur. Utskrivningarna till de arméer som ofta behövdes för de ambitiösa krigsoperationerna, drabbade bönderna. På samma sätt användes deras arbetskraft gratis av staten i form av dagsverken för att förbättra vägar, bygga fortifikationer, kaserner, slott mm. I tillägg kom så skattebördan som till sin huvuddel betalades av denna samma samhällsklass.

Under sjuttonhundratalet blev det också allt vanligare att söka finansiering genom att sälja ut ämbeten. Köpta ämbeten medförde fördelar framförallt i form av friskrivning från skatteplikt, men också, och speciellt för skatteförpaktarna, genom möjligheten till självsvåldig skatteindrivning och bedräglig redovisning. En stor, och växande andel, av de köpta ämbetena var emellertid helt nominella och skapade bara för att snabbt få in pengar till statskassan, medan de långsiktiga verkningarna nonchalerades. Effekten av skattefriheten var ändå att ett ämbete blev det primära investeringsobjektet och ambitionen för en växande klass av borgare.

I själva verket sköttes administrationen av yrkesadministratörer underställda de centrala ministerierna. Detta i sin tur ledde till att beslutsgången, även i detaljfrågor blev ytterligt långsam och att inga organ fanns som kunde fatta beslut om investeringar eller annat på det lokala planet.

Följden blev naturligtvis att skattebasen blev allt snävare, att aristokratin blev åsidosatt i administrationen både statligt och provinsiellt, men med bibehållna fördelar. Att en stor del av den alltmer ekonomiskt och industriellt verksamma borgarklassen också åtnjöt skattefrihet. Att den yrkesverksamma stadsbefolkningen blev utsatt för långt gående skråindelning, som också utgjorde en källa till statliga inkomster.

Under den sista tjugoårsperioden för revolutionen bröt ut skedde en snabb ekonomisk uppgång, som nog huvudsakligen dikterades av statens behov. Den ökade aktiviteten medförde ett ökat behov av krediter, där staten och privata leverantörer konkurrerade om tillbudsstående medel. Problemet blev snabbt att leverantörerna av varor och tjänster till staten levererade på kredit, men staten vare ytterst opålitlig i sina betalningar. Såväl finansiärer som leverantörer hamnade i kläm.

 Samtidigt tillkom en ökande mängd av kritiker och skriftställare med politiska motiv, vars skrifter fick stor spridning. Då de inte hade någon insyn i statsfinanserna och inga provinsiella, eller statliga representativa församlingar fick verka, så blev polemiken mer och mer hätsk och lösningsmodellerna som presenterades också mer utopistiska. När också de högre samhällsklasserna intresserade sig för polemiken och i stort instämde med kritiken, men utan att kunna dra några konsekvenser av det, så ledde det till den samhällsoro som småningom utmynnade i stormningen av Bastiljen och allt som följde efter det.

Det tillkommer inte mig att uttala mig om förtjänsterna hos en sådan erkänd klassiker som de Toqueville, men jag kan inte låta bli att vara imponerad av hans sammandrag av orsakssamanhangen och den klara och koncisa stilen. 

Från vår horisont är det fråga om en kamp som pågår i det fördolda, men naturligtvis måste den ju finnas där när man tänker efter. Kampen står mellan lågutbildade traditionalister och högutbildade reformatorer. Den gäller det arabiska skriftspråket.

Boken är tillägnad Ibn Muqla (886 – 940) utvecklare av de arabiska skrivtecknen. För traditionalisterna är det som står i Koranen heligt och kan och får inte förändras. Att förändringar skett genom århundraden går dem förbi. Likhetstecken kan dras mellan traditio- och fundamentalister i fråga om metoderna att försvara det hävdvunna.

För reformatorerna framstår de arabiska skrivtecknen som opraktiska och omöjliga för att uttrycka ett modernt samhälles behov. De anser att skrivtecknen kan moderniseras, att vissa ljud bör få nya tecken och andra bör tas ur bruk för att de inte mera fyller en praktisk funktion. De är alltför mycket arabiska patrioter för att kunna godkänna Kemal Atatürks radikala lösning då han tvingade Turkiet att införa det romerska alfabetet. Samtidigt har de stor förståelse för skriftspråkets estetiska och historiska värden.

Handlingen i romanen utspinner sig i Damascus på 1940 och 50-talet. Perioden utgör ett brytningsskede mellan dominans av yttre makter, Ottomaner, Frankrike och internt mellan autokrati och demokrati. Staden har alltid varit ett handelscentrum och därmed lockat till sig grupper av olika nationalitet, som rätt väl kunnat samsas om samhället. Traditionerna utgör en förstarangens utgångspunkt för att det skall fungera.

Ur materialet väver författaren fram en story, med en till en början förvirrande mängd personer som i den tidsmässigt skiktade romanen gör läsningen något svår. Småningom kristalliseras pesongalleriet och storyn blir begriplig. Slutligen utmynnar den i en vendetta av mera handgripligt slag. Man väntar sig ett slut, men författaren bjuder på mer. I ett nytt kapitel ser huvudpersonen tillbaka på historien och bildar sig först småningom en uppfattning om vad som låg bakom det yttre skeende han så handgripligt deltagit i.

Romanen är skickligt vävd, världsuppfattningen och miljön är främmande för en nordisk läsare, men den suger med och ger god avkastning för mödan.

Ferdinand och Isabella hade fem barn (engelska namnformer): 1) Isabella den äldsta gifte sig med kronprinsen Alfonso av Portugal, som omkom i en olycka efrter några månader. Gifte sig andra gången med Manuel I av Portugal som blivit änkling efter hennes syster Maria. 2) Juan gifte sig med Margareta av Burgund, men dog barnlös som nittonåring. 3) Maria som gifte sig med kung Manuel I av Portugal och hade två barn. 4) Juana som gifte sig med Philip av Burgund, hade 6 barn med honom, men han dog bara 28 år gammal när han kommit till Spanien där Juana blivit regerande drottning. Juanas far Ferdinand tog makten och spärrade in henne i klostret Tordesillas där hon sedan satt, även inspärrad av sin son Charles V, i 49 år som den tokiga Juana la Loca. 5) Katherine av Aragonien som gifte sig med Arthur av England, men blev änka efter fem månader, därefter (efter lång väntan) med Henrik VIII.

Juanas barn och deras ättlingar kom att dominera de europiska kungahusen för tvåhundra år. Katherine hade två missfall och en son som dog i vaggan. Dottern Mary som regerande drottning i England blev ett tragiskt motreformatoriskt mellanspel. Marys roll som bonde i kungahusens intrigspel om successionen illustreras av att hon två år gammal trolovades med Francis I kung av Frankrike, sedermera med sin kusin Charles V, i ett skede var även ett äktenskap med James IV av Skottland aktuellt, men hon gifte sig slutligen med Philip II av Spanien, son till sin förre trolovade Charles V i ett äktenskap, som inte ledde till barn och i praktiken varade bara tretton månader tills han avvek och aldrig återvände till England.

Boken bjuder på nytt för mig, i den formen att den ganska tydligt visar att Juana la Loca inte alls var sinnessjuk, utan bara envis, samtidigt som hon hade svårt att fatta beslut. I intrigspelet om makten, hon ärvt efter sin mor Isabella, mellan fadern och den äkta maken hade hon inte en chans. När sedan Philip plötsligt dog beslöt hon att han skulle begravas i Granada där hennes mor låg. Transporten från norra Spanien till Granada blev en utdragen historia som slutade med inspärrningen i Tordesillas. Efter de fyrtionio åren blev makarna dock begravda i Granada.

Vardera systrarna var infamt bevakade på sitt håll och ingendera hade en chans att korrespondera fritt. Därför kom Katherine att tro på Ferdinands försäkran om att Juana var sinnessjuk. Ett annat exempel på innspärrningens effektivitet var att Juana först efter fyra år fick veta att hennes far dött. Hon var ju dock regent i Spanien, men sonen Charles ville inte ge henne en chans att komma till tals med cortes och hovet. Däremot var hon vid sunda vätskor när hon under ett uppror mot Charles förde utdragna förhandlingar med upprorsmakarna, utan att vika en tum från sonens intressen.

Tragiska öden rätt livfullt beskrivna. Man får nog i alla fall inrtycket att författaren ganska långt baserar sig på moderna källor, även om hon här och där antyder studier av originala dokument. Alltför mycket fäster hon sig vid det yttre, som naturligtvis beskrevs i detalj av en imponerad samtid. Man minns det berömda mötet mellan Henry VIII och Francis I som kallades ”The Field of Cloth of Gold”, men när en stor del av boken går till att beskriva hur de olika personagerna var klädda, och dessa alltid ändå var klädda i purpur och guld, blir det för mycket av det goda. Dock ger alla dessa intriger och manövrer beskrivna ur en ny vinkel nog läsaren en hel del intressant att bita i. Boken kan, med viss reservation, alltså rekommenderas.

Tidigt 1950-tal i Leningrad och Moskva. Hr. Dugashvilij, går på högvarv och ilskar upp sig på judiska läkare. Snart ligger han där på sin soffa sitt sista ett dygn, utan hjälp av vare sig nära  medhjälpare eller läkare.

 Miljön är bekant både från faktalitteratur och romaner. Författaren har här dessutom lagt till ett element av personlig vendetta (som tydligen var ganska vanligt även i verkligheten). Ett barn kommer till sjukhuset. En läkare rekommenderar en annan och drar sig själv ur ansvaret. Den andra vinner barnets förtroende och rekommenderar i sin tur en kirurg för en biopsi och operation. Barnets far en NKVD officer är missnöjd och vardera läkarna hamnar i skärselden.

Detta i stora drag är storylinen i Dunmores bok, men hon har gjort ett gott arbete. Miljöerna stämmer väl överens med annat man läst (men, ske pris, inte upplevt). Det omgivande persongalleriet är välfångat, deras bakgrunder och den oro de känner är skarpt utmejslade. Fast ämnet är så bekant, för att inte säga genomtröskat, får en god berättare ännu ut en vinkling på det, som gör läsningen till ett nöje.

En stor, liten moralitet. Två åldrande män möts efter fyrtio år och går igenom sin vänskap, sina tvivelsmål och sina liv. I skikt efter skikt sopas deras egenheter, deras inbördes relationer och varderas relation till den enas hustru bort som oväsentligheter tills bara en fråga återstår. 

En bok typisk för sin tid och sitt mellaneuropeiska upphov. Ändå har den ett djup som inte kan undgå att beröra.

Världen är, och har varit, mer mångfacetterad än man föreställer sig. Vad säger er namn på försvunna kungadömen (engelska namnformer) som: Tolosa; Alt Clud; Burgund; Aragon; Borussia; Sabaudia; Etruria; Rosenau; Tsernagora och Rusyn. 

Författaren beskriver deras historia och ett antal andra i separata kapitel. Stilen är kåserande, med djupa historiska och kulturhistoriska insikter. Barder och poeter får komma till tals genom korta avsnitt av sina verk, så att läsaren får en glimt av uppfattning om tidens och platsens poesi. 

I det avslutande avsnittet om CCCP uppehåller sig författaren mest vid situationen och utvecklingen i Estland, ett förvånande grepp som visar god kunskap, och som för en läsare med vår horisont känns väldigt givande. 

Dessa nästan helt okända kungadömen då:

• Tolosa var västgoternas kungadöme på femhundratalet centrerat kring Toulouse, men det sträckte sig ända upp mot Tours och Lyon. Småningom måste det överges medan västgoterna kunde behålla och utvidga sina erövringar söder om Pyrenéerna.
• Alt Clud var på fyrahundratalet de ursprungliga britternas nordligaste kungadöme med fast punkt i The Rock, eller Dumbarton Rock, som är granne med Glasgow. Riket kallades också The Kingdom of the Rock, eller Strathclyde. De övriga ursprungliga brittrikena var Wales och Cornwall.
• Burgund var medeltida kungariken, som under seklernas lopp uppträdde i femton olika skepnader på olika platser, men huvudsakligen inom det område kallat Lothringia som urprungligen av Karl den store lämnades till en av tre söner. Det vill säga en korridor som började kring Marseilles vid Medelhavet och sträckte sig upp genom kontinenten och omfattade Nederländerna i norr. Samma område som senare kom att kallas den spanska korridoren före och under trettioåriga kriget. Men det var inte alls hela området hela tiden, utan variationerna var många.
• Aragon, som sammanfördes med Kastilien genom Ferdinand och Isabella, var inte något litet struntrike. Till riket hörde förutom Aragonien, hertigdömet Catalonien, kungariket Valencia, Roussillon, Cerdanya och Motpellier norr om Pyrenéerna, kungariket Mallorca, kungariket Sicilien, kungariket Neapel, Corsica, Sardinien, Malta och hertigdömet Athen och Neopatras. Något enhetligt rike var det naturligtvis inte fråga om, men via äktenskap, erövringar och diverse finter var Aragonien i alla fall ett imperium på fjortonhundratalet och giftermålet innebar därför på intet sätt någon mesallians för Isabella av Kastilien, vilket åtminstone jag i något skede trodde.
• Borussia bestod ursprungligen av halvön Sambia söder om Samogitien, eller det område som numera är Kaliningrad. Det beboddes av ett folk kallat Prusai. Efter Outremers fall kallade påven till nya korståg, denna gång riktade mot norr. Detta blev upptakten till den Tyska riddarorden (Teutonic Knights) som först i hundra år ägnade sig åt att underkuva Prusai och sträcka sina tentakler norrut. Prusai blev Preussen, som på femtonhundratalet, efter ridderskapets upplösning blev ett hertigdöme under Polen, medan det västerut mot Brandenburg sträckte sig ett område som blev kungadömet Preussen. Genom personalunion med huset Hohenzollern kom Brandenburg på sjuttonhundratalet att byta namn till Preussen. And the rest is history.
• Sabaudia. Huset Savoyens historia börjar med Humbert aux Mains Blanches 980 – 1074. Humbert hjälpte kejsaren Konrad II med att belägra St. Jean de Maurienne. Som tack belönades han med ett hertigdöme som sträckte sig från Lac Leman ner emot Mont Blanc. Husets historia avslutas med att Umberto II (nummer 41 i längden) efter en folkomröstning 1946 måste avstå från kungatiteln i Italien. Däremellan hade Savoyen utvidgats ner mot Po-dalen och etablerat sig i Turin. Kapat åt sig hertigdömet Nizza och kungariket Sardinien, varvid det ändrade namn till kungadömet Sardinien. På 1860-talet avstod kungadömet Savoyen och Nizza till Frankrike mot hjälp att fördriva österrikarna från Italien. Efter Risorgiomento blev huset kungar av Italien.
• Etrurien var ett litet rike som Napoleon satte upp efter sina Italienska erövringar. Riket bildades 1801 och till kung utsågs Lodovico en spansk Bourbon, som emellertid avled i epilepsi redan efter ett par år. Hans änka Maria-Luisa var regent för sin nyfödde son fram till 1807 då hon helt sonika kastades ut av Napoleon, som i stället installerade sin syster Maria-Anna (Elisa) på tronen i Florens, men inte som drottning utan som storhertiginna och vasall under sig själv i egenskap av kung av Italien. Den primära orsaken till omorganisationen var troligen att Etruriens hamnstad Livorno inte följde bestämmelserna om förbudet att driva handel med Storbritannien (kontinentalblockaden).
• Rosenau var hertigdömet Sachsen Koburg-Gotha, hemort för drottning Victorias älskade gemål Albert.
• Tsernagora har nyligen återuppstått som Montenegro. Om detta nya land fäller författaren omdömet att ”the political system is decidedly Putinesque”. Landet styrdes från 1860 av Nikola Mirkov Petroviḉ-Niegos, som 1901 utropade sig till kung. Det speciella med historien är att efter första världskriget då Montenegro tillsammans med Serbien stod på de allierades sida och hade dessas garanti för sitt fortbestånd så blev det övergivet i fredsförhandlingarna i Paris då Serbien genom en kupp tog makten där. Montenegro försvann därför som enda allierade land från världskartan.
• Rusyn var republik en eftermiddag och fram till förmiddagen följande dag. Carpatho-Ukraine, ett område på Karpaternas sydsluttning var den ostligaste av det mellankrigstida Tjeckoslovakiens tre delar. Den 15 mars 1939 klockan 5 på morgonen invaderade Tyskland resten av Tjeckoslovakien, efter att först ha tagit Sudet-området ett halvår tidigare efter München konferensen. Samma eftermiddag utropade sig detta lilla Ruthenska område till republik. Följande dag invaderade Ungern och så var dess saga all.

Dessa exempel ur boken är valda närmast på grund av sina rätt okända namn och eller antecedentia. Boken är ett flödande ymnighetshorn av fakta och anekdoter och därmed en ”must read” för alla med den minsta inklination för historia.

En av tre, eller det bästa till sist, kan man säga om dessa deckare som har fyllt mina gräsänklingsdagar. Nessers bok är rätt lågmäld, försöker skapa personporträtt och är inte särskilt blodig. Intrigen är rentav spännande och upplösningen, om också lätt påklistrad, i alla fall överraskande.

Brutala mord i ett vårdhem, försvinnanden. Trassel med långa tidsmässiga tentakler. Duktiga deckarnissar, sköna kvinnor. Massor av sidor, många blindspår. Typisk bestsellerdeckare.

En kriminalroman med Hermann Göring i en biroll som horbock på ett sommarställe på västkusten. En osannolik härva av fasligheter som knyter sig till stället, dräpta tattarungar, judiskt lidande och revanch, en galning, ett antal famlande landsortspoliser, terrorbrott.

Därmed torde jag ha avslöjat allt, utan att avslöja något. Boken är ingen höjdare.

Hur jag nu också råkade få den här boken i min hand? Den är så långt ifrån vad jag vanligen brukar läsa att.....

Bellos är tydligen till ursprunget ungrare, men i praktiken fransos, han lär franska och translator-kunnande i Princeton.

Bortsett från rent tekniska translatorsuppgifter, som kräver sin egen jargon, anser han att översättarens uppgift är att förmedla innehållet i det givna talet, eller texten på ett annat språk i en sådan form som passar mottagarspråket (och kulturen i vid mening). Han laborerar med begrepp som L1 och L2 språk och säger att normen är att translatorn översätter till sitt eget språk, alltså L1. Vid stora möten t.ex. FN går simultanöversättningarna ändå via L3 språk så att exempelvis talad finska tolkas till engelska som i sin tur simultantolkas till mandarin.

På samma sätt går översättningen av texter ofta via någon tidigare översättning till ett världsspråk. Från finska > (svenska) > engelska > tyska. För detta fenomen använder han begreppen upp och ned, där upp står för de få världsspråken (i överväldigande grad engelska), medan ned står för de mindre språken.

Stora svårigheter vållas av språkspecifika uttryck och bl.a. vitser, som egentligen är oöversättliga i simultantolkningar. Chrustchevs vitsande (och skobankande) i generalförsamlingen tolkades sålunda med konstaterandet att ”The Secretrary General Mr Chrustchev uttered a joke”. 

Skämt åsido så består tolkningsuppgiften i en mängd avvägningar och dessa penetreras på det principiella planet både noggrant och samtidigt på ett trevligt läsvärt sätt. Då jag med en viss sannolikhet kan utgå från att boken inte inom ringen kommer att möta någon större läsentusiasm så avslutar jag härmed.

Denna gång har jag totalt gjort bort mig, har sträckläst volymen (det tog nästan en vecka) och därmed missat en del av charmen i dessa artiklar som tillkommit under ett helt decennium sedan milleniskiftet. Boken innehåller 107 artiklar (på 750 sidor) bokrecensioner, reportage och kommentarer. Den borde ha avnjutits i små repriser och lugnt tempo. 

Hitchens skriver en klar och koncis prosa, med en viss vurm för mindre allmänt nyttjade ord, vilket tvingade mig att slå upp, ibland för att förstå, ibland för att verifiera. Han är gediget allmänbildad och citerar såväl klassiker, som nyare storheter med lätthet och elegans. Bredden på materialet är häpnadsväckande och hans erfarenhet som reporter täcker in de flesta ”hot spots” under de senaste fyrtio åren. Till detta kommer en blixtrande intelligens och förmåga att kortfattat och med knorr sätta folk på plats. 

Har dock en invändning, som kanske mer beror på mig som läsare, än på Hitchens som krönikör. Han uppmärksammar väl vidlyftigt den homoerotiska sidan hos många av de författare han recenserar. Kanske denna till någon del förklarar de recenserade författarnas ställningstaganden och som sagt artiklarna har tillkommit under tio år, medan jag läste dem i en följd.

Detta är en antologi som jag på det varmaste rekommenderar både för sina personporträtt och för de politiska insikter den förmedlar.

Kemira Oyj har gjort sig av med sina rötter, konstgödsel och Grow How. Firman koncentrerar sig numera på vattenteknologi. Mot bakgrunden av vad jag just läst är detta kanske en förnuftig strategi.

Boken är koncentrerad på förhållandena i USA och täcker hela fältet, föroreningar, översvämningar, tillgång, efterfrågan, organisation och lagstiftning. Med tanke på hur stort USA är står det klart att förhållandena regionvis varierar kraftigt. Exemplen författaren tar upp är drastiska och följderna i många fall katastrofala. Det framgår att 70 % (i genomsnitt, men lokalt åtskilligt mer) av vattentillgångarna används för bevattning i jordbruket. Att jordbrukarna får federala subsidier för odling av växter som majs (som långt numera används för ethanolframställning för biobränslen) i områden där det råder brist på vatten och man är beroende av underjordiska vattenansamlingar (ex: the Ogallala aquifier i mellanvästern) som avtappas mycket snabbare än tillrinning kan ske. Att man i Californien fortfarande i stor utsträckning odlar bevattningskrävande och lågavkastande grödor för att jordbrukarna inte behöver betala, någonting alls, eller mycket obetydligt för det dyrbara vattnet, som transporteras hundratals mil från Colorado river och från norra Californiens berg. Att det kostnadsfria vattnet betyder att det inte lönar sig för jordbrukarna att investera i lågförbrukande bevattningsmetoder (tänk på Israel). Däremot använder sig jordbrukare av möjligheten att sälja eller hyra ut sina vattenrätter och lägga farmer i träda när priset på vatten är bättre än priset på jordbruksprodukten.

I väst är lagstiftningen fortfarande på 1860-tals nivå. First come first served och vattenrätten följer markägandet, men kan säljas separat från äganderätten till marken. Städer som Las Vegas och Phoenix köper upp vattenrätter och drar långa pipelines, medan marken ovanför de sålda vattenrätterna småningom torkar ut och blir olämpliga för ranching.

Under Reagan och de bägge Busharna har de federala myndigheternas möjligheter och budgeter inskränkts, samtidigt råder det en fullständig villervalla av federala, statliga och lokala myndigheter med jurisdiktion att ingripa.

Den utomordentliga herr vicepresident Cheney (som jag nyligen skrev om) lyckades smyga igenom ett lagtillägg som befriar dem som sysslar med gasutvinning sk. fracking, från eko-ansvar. Frackingen (utvecklad av Halliburton) har på de senaste tio åren blivit en stor industri och utgör USAs bästa förhoppning om att igen bli oberoende av energi-import. Frackingen kräver 3 – 8 miljoner gallon vatten per dag under borrningsskedet. Den kräver också ett antal kemiska komponenter som utgör en stor risk för grundvattnet. Markägarna säljer gärna frackingrätter för snabbt stigande enhetspriser och royalties, men gasen finns i stor utsträckning på olämpliga platser. En av de största potentiella fyndigheterna är i det område som New York tar sitt bruksvatten ifrån. Katastrofhotet av kemikalier spridda i grundvattnet där är nu överhängande och de olika intressena skär sig med allt större skärpa.

Generellt (världen över) betalar konsumenterna bara en bråkdel av vad vattenförsörjningen och avloppsreningen verkligen kostar. Där samhällen gjort avtal med privata företag om infrastruktur och försörjning, stiger priserna snabbare än befolkningen accepterar och detta har lett till upplopp och oroligheter på många ställen i många länder. Ett fall för några år sedan där franska företag (de är de största i branchen) skulle bygga ut infrastrukturen mot ett långvarigt kontrakt var i Cochabamba i Bolivien. Det resulterade i en formlig revolution, som sedermera förde indiandemagogen Morales till makten. Själv var jag involverad i ett jordbruksprojekt en bit österut från Cochabamba, nära Santa Cruz de la Sierra just under denhär tiden. Projektet gick inte att genomföra bl.a. för att räntorna steg till outhärdliga nivåer av de politiska oroligheterna.

Klimatskiftet leder till översvämningar och allt häftigare regn och stormar, som ställer krav på översvämningsskydd och avloppssystem på sina håll och uttorkning som ställer krav på nya försörjningslösningar på andra håll. Vardera ytterligheterna tvingar fram oöverskådligt stora investeringar, som ingen tillsvidare är beredd att acceptera. Våra, sjöar, mossar och lagom regniga somrar och höstar är således än en gång bekräftade som ”lottovoitto”.

Likheterna med Jeffrey Sachs bok är slående, problemen är i stort sett desamma, de stora och mäktiga ordnar samhället så att det passar dem, alla andra får vackert följa med från sidan och sedan betala kalaset när ekonomin går överstyr. I Irlands fall var det ju en egen hemgjord fastighetsbubbla skapad av lågskattepolitiken, generösa avdrag och billiga lån. 

Författaren förundrar sig över hur regeringen kunde få igenom beslutet i parlamentet att staten garanterar Anglo Irish Banks och Irish Nationwide Building Societys lån och detta efter att Anglo konstaterat sig bankrutt. Kostnaderna som då (2008) ansågs värda att ta för stabilitetens skull har nu stigit till närmare € 90 000 000 000 och det gör livet svårt i ett litet land. 

Pensionsförsäkringsbolagens förluster har också på Irland visat sig vara tre gånger större, per capita, än i Tyskland så inget ljus i tunneln. 

Allting har gått snett från början i republiken konstaterar författaren. Den katolska kyrkan tog inte godhetsfullt över samhälleliga uppgifter, skolning och hälsovård, som den unga republiken inte själv till en början klarade av. Den höll med näbbar och klor  fast vid ett skolningsmonopol som kyrkan tillkämpat sig på artonhundratalet. Hälsovården har inte kunnat utvecklas i normal ordning för att kyrkan tvingat fram en uppdelning i charity-baserad vård och privatfinansierad dito som är illa anpassat till dagens samhälle. 

En sak, som jag förundrade mig över är att county systemet på Irland inte alls har samma funktion och beskattningsrätt som vi är vana vid. Skola och hälsovård ligger som sagt på kyrkan, planeringen är lite vagt uppdelad på kommun och stat och den egna beskattnings-rätten som borde stå för åtminstone åldringsvård och infrastruktur är nära nog obefintlig.

Författarens credo är att en ny republik, med ett nytt system skall byggas upp från grunden så att countyna får den beskattningsrätt som behövs och att skola och hälsovård flyttas på dem. Vidare bör det nuvarande tvåkammarparlamentert ses över, valsystemet ändras från nuvarande ”first to the post takes all”. Ett utvecklat offentligt parlamentariskt undersöknings- och förhörsförfarande införas (något jag gärna skulle se också i Finland) och den parlamentariska oppositionens roll stärkas och utvecklas. 

O´Toole skriver med den drivne journalistens verve och intensitet och texten är därför läsvärd, utom till sina rent ekonomiska aspekt som a priori är svårlästa för icke sifferpersoner.

Professor Sachs är bekymrad. När personer av hans kaliber är bekymrade resulterar det ofta i en bok. Här vänder han sig mot oligarkerna i USA med goda skäl, men med ett smula vagt och på kortare sikt ganska utsiktslöst program. 

I en tidigare skepnad har han ju som känt varit den mest synliga av reformatorerna i Ryssland och därmed varit med om att skapa det råaste oligarkstyrda samhället i modern tid. Hans tes nu är att USA långt styrs av lokala intressen. Detta därför att valdistriktena är enmansdistrikt och den eller de som finansierat den segrande kongressledamoten kontrollerar hans röstningsbeteende. Det skulle långt förklara bl.a. varför försvarsmakten har ett så starkt och utbrett stöd. Där det inte finns stora baser som ger jobb så finns det säkert försvarsmaterial-industrier som också är stora arbetsgivare. Andra inflytelserika är naturligtvis olje- och kolindustrin, läkemedelsindustrin osv. Dessa kallar författaren med ett gemensamt namn för ”The Corporatocracy”. 

Under de senaste trettio åren, börjande med Reagan, har dessa maktcentra kört med krav på lägre beskattning och mindre utgifter. Följden har varit en explosiv förskjutning av inkomstbalansen i samhället till förmån för de starka, med samtidiga nedskärningar i sociala bidrag, skolning, infrastrukturinvesteringar och andra viktiga funktioner. Den mest kritiska effekten har ändå varit en snabbt tilltagande skuldsättning när utgifterna år efter år med bred marginal överskjutit de federala skatteintäkterna. 

Effekterna på samhället har varit förödande och polariseringen bara tilltar, som man under Obamas första period kunnat konstatera, då kongressen och senaten visat sig helt förlamade och oförmögna att ta beslut. Jag för min del misstänker att det också ligger ett drag av rasism där så att man helt kallt vill demonstrera att Obama är en inkompetent ledare för nationen.

Sachs kommer alltså med ett upprop till de fattiga och framförallt till medelklassen att lära sig förstå vad som pågår och inte låta sig förföras av medier och propagandister, utan ändra sitt röstningsbeteende så att en förskjutning mot ett sundare samhälle balanserat mellan statsmakt, ekonomiska maktcentra och civilsamhället kan växa fram. Sina förhoppningar ställer han emellertid främst till dagens ungdom 18 – 30 åringarna, som i hög grad har ett eget intresse av att få en förskjutning mot balans i samhällsekonomin till stånd.

Sina teser bevisar han naturligtvis med en mångfald av statistik och grafiska framställningar, där det tydligt framgår att det finns gott om utrymme att höja beskattningen för höginkomsttagarna utan att det skulle ha några som helst konfiskatoriska effekter. Han förespråkar också att USA skulle ta i bruk ett mervärdesskattesystem, som mycket snabbt kunde lappa de gapande underskotten.

Briljansen i argumenteringen går ju spårlöst förbi i ett så här kort referat, men för ett exempel på den får jag hänvisa till författarens nykläckta begrepp BANANA: Build Absolutely Nothing Anytime Near Anywhere, som ersättare för det vid det här laget välkända NIMBY.

En svår bok att skriva om. För det första finns det så mycket material om Leningrads belägring att alla har läst någonting och de flesta rätt mycket om tragedin. För det andra så blir det lätt en fråga om statistik, hur många döda, under vilka omständigheter och när.

Författaren reder emellertid med berömvärd tydlighet ut hur saker skedde, vad som kunde ha gjorts annorlunda och inte minst hur NKVD handlade före under och efter.

När det blev klart att tyskarna var på väg mot Leningrad så uppstod en stor frivilligrörelse, som dels tog sig uttryck i anmälningar till arbetsbrigader för att bygga befästningsverk och dels i frivilligbrigader för att försvara dessa. Myndigheterna var långsamma i sin reaktion och mycket av arbetet var därför till en början självorganiserat, baserat på tidigare arbetsplatser och genuin kamratanda.

Den första egentliga myndighetsreaktionen var att slå sönder dessa nybildade frivilligorganisationer, som ansågs bära på ett frö av potentiellt farlig intern motståndsanda. Den följande åtgärden var att skicka ut frivilligbataljonerna till fronten mot Narva och Pskov och sedermera allt närmare stan, utan någon som helst utbildning, praktiskt taget utan vapen och utan utrustning. Följden blev naturligtvis ren slakt, outbildat infanteri, utan pansarvärnsvapen mot uttryckligen pansar och motorieserade trupper med stridserfarenhet. På det här sättet förlorade Sovjet på några månader närmare 70.000 man i sårade och stupade frivilliga till absolut ingen nytta. Samtidigt förlorade landet och Leningrads vapenindustri, landets viktigaste, sin utbildade arbetskraft. Att mängder av studerande och gymnasister också slaktades till ingen nytta hade inte på kort sikt samma förödande verkan. 

Myndigheterna koncentrerade sig på att transportera bort så stora delar av Leningrads vapenindustri som möjligt så länge järnvägsförbindelserna var öppna. Några matvarulager skeppades inte in med de tomma vagnarna österifrån, inte heller evakuerades någon nämnvärd del av befolkningen, ansatser gjordes visserligen men de påbörjades alldeles för sent. Följden var att industrin inte fungerade, stadens försvar inte fick de vapen de behövde och att tvåtusen järnvägsvagnar färdiglastade med industrimaskiner låstes på bangårdarna i Leningrad när ringen slöts. 

Den första krigsvintern var den förfärligaste, till följande år hade stadens befolkning minskats med hälften (delvis genom evakueringar över Ladoga) och matkonvojerna blivit något bättre organiserade. Statistiken på arresterade för kannibalism under den första krigsvintern ger en liten glimt av läget: ”Altogether police only arrested twentysix people for cannibalism i December, but the number shot up to 365 i January and 612 in February. It halved to 300 in March and April, then rose again slightly in May before falling off steeply trough June and July. By December 1942, when the phenomenon finally tailed off, 2 015 cannibals had been arrested in total”. “The Russian language makes the morally vital distinction between trupoyedstvo – corpse eating – and lyudoyedstvo – person eating, or murder for cannibalism.” 

Det var aldrig någon fråga om att Leningrad, i likhet med t.ex. Paris skulle förklaras som öppen stad. Sovjet behövde det envisa försvaret av staden som en form av moralisk ledstjärna. Hitler å sin sida hade förklarat att avsikten var att jämna staden med marken och låta befolkningen dö av svält. Anfallet mot Moskva hösten 1941 gjorde det dock nödvändigt med truppförflyttningar från den norra armén och dödläget vid Leningradfronten blev därför permanent.

Författaren definierar sin bok som en spänningsroman. I en presentation av sin skriftställarverksamhet säger han att han kör med raka rör och korta satser. Boken presenterar han som den första i en planerad trilogi. Han har tidigare gett ut sex titlar, varav de första rör sig kring evolutionshistorien. Skriftställarverksamheten utgör dock inte en huvudsyssla.

Handlingen i boken är mycket riktigt en enkel thrillerhistoria och formatet är kortfattat. Vad som förbryllar är att detta bara utgör en ytlig påklistrad del av långt mångordigare privatfilosofiska utläggningar, om än det ena än det andra. Det är alltså svårt att placera boken i ett fack, men jag får ett intryck av att författaren genom det ytliga  thrillerformatet försöker locka mindre djuplodande läsare att fångas upp av det filosofiska materialet och därmed anamma någon liten dos av allmänbildning. En god ambition, men tydligt svår att förverkliga, inte minst för att det är ytterst krävande att tränga in på marknaden för kiosklektyr. 

Kontrasterna i materialet blir besvärande stora och boken därför ojämn. Tyvärr har författaren inte använt sig av någon manuskriptredaktör och mängden fel och språkligt olyckliga formuleringar är påfallande. 

Författaren har fått stöd av Svenska Kulturfonden och boken är producerad och förlagd av Books on Demand GmbH. 

En livfull och initierad skildring på två plan, timme för timme under den sista dagen, månad för månad under förhistorien till upplösningen. 

Bokens tes är att upplösningen var resultatet av en personlig tvekamp mellan Gorbatchev och Jeltsin. Bakgrunden var att Jeltsin, som partichef i Moskva och junior medlem i politbyrån, ställde sig starkt kritisk till resultaten av Gorbatchevs politik och lyckades värva en egen stöd- och beundrarkrets. På et politbyråmöte 1987 blev Jeltsins kritik för mycket för Gorbatchev, som skällde ut och degraderade honom. Vid tiden för det första fria valet 1989 hade emellertid Jeltsin fått vind i seglen, blev invald och sedan 1990 vald till president i den ryska sovjetrepubliken. Därefter konspirerade han med de övriga sovjetrepublikerna om att upplösa Sovjeunionen och bilda ett förbund av fria stater. Vid denna tid hade ju redan muren fallit och Polen, Tjeckoslovakien m.fl. sovjetdominerade länder ryckt sig ut.

De Baltiska staterna passade på tillfället och sökte självständighet. Skotten i Vilnius försatte hela systemet i gungning och Jeltsin spetsade till situationen och riktade udden mot Gorbatchev. Följde så det ekonomiska kaoset och revolten i augusti 1991 där Jeltsin stod som den stora hjälten. Därefter var Gorbatchev redan så försvagad att han inte kunde hålla unionen samlad mera, utan måste stillatigande acceptera upplösningen som Jeltsin manövrerade fram. 

Bokens styrka ligger i dess omedelbarhet och rikedom på detaljer. Hur CNN och ABS var de kanaler som kom att täcka slutskedet och abdikationen. Hur abdikationen undertecknades med en penna (med CNN logo) som Gorbatchev lånade av en av amerikanerna. Hur de båda kontrahenterna i tur och ordning praktiskt taget grät i famnen på Bush d.ä. Hur Jeltsin betedde sig svinaktigt mot Gorbatchev.

Allt detta kryddat med anekdoter som den följande: The Congres´s Council of Republics last session in which hardline communist Vladimir Samarin complains that events have brought the Congress to its knees; anti communist deputy Ilya Zaslavsky counters with the words “This congress was never off its knees in the first place”. 

Trevligt skriven, på allt sätt underhållande och samtidigt ett stycke både tragisk och euforisk samtidshistoria.

Beevor har gått in för att följa upp krigshändelserna på alla krigsavsnitt parallellt i kapitel, som vart och ett omspänner en kortare period. Det ger en bättre känsla för tidssammanhanget och hur krigshändelserna på ett avsnitt påverkade andra avsnitt. Typiska exempel är de snabba tyska truppförflyttningarna, mellan västfronten och Balkan, östfronten och Nordafrika och sedermera Italien.

I varje kapitel ingår en redogörelse för de offer som händelsekedjan krävde. Det är naturligtvis fråga om kalla siffror, men här och där också en glimt av individuella öden.

Som man kan (och bör) vänta av krigshistoria är boken dominerad av trupprörelser, slag och belägringar, åtföljda av goda kartor.

Hitlers och Stalins hänsynslöshet kommer ju inte som en nyhet för dagens läsare, men graden av strategiska och taktiska misstag som de presterade i olika skeden är ändå i någon mån överraskande. Roosevelts och Stalins maliciösa sätt att göra Churchill till en pajasfigur under de gemensamma överläggningarna är också obehagliga, med beaktande av de konsekvenser det medföljde. Churchills impulsivitet och hans flöde av ideér var dock påfrestande även för hans närmaste stabsmedlemmar vars uppgift det blev att hålla honom på jorden, vilket ju inte alltid lyckades.

Fientligheterna mellan Vichyregimen och England, samt mellan dem och de Gaulles Fria Franska och slutligen mellan de Gaulle och engelsmännen var också av större och blodigare omfattning än jag tidigare uppfattat. Kolonialkriget i Syrien har jag nyligen skrivit om, kriget i Algeriet och sänkningen av den franska flottan i Mers el Kébir var andra större tragedier, mellan länderna som ju i princip var allierade.

Förövrigt framgick det att SS division Nordland (norrmän, danskar, svenskar, finnar och ester) och den franska SS Charlemagne divisionen spelade en framträdande och uppoffrande roll i slutskedet av slaget om Berlin. Detta slutskede av den ryska framryckningen krävde över en halv miljon ryska offer.

De japanska grymheterna under kriget, speciellt i Kina har man läst om, men att de gjorde omfattande både biologiska- och stridsgas-experiment på krigsfångar i Manchuriet visste jag inte, inte heller att de satte människoätandet i system under de utdragna striderna i Nya Guinea. I utbildningssyfte använde de också kinesiska krigsfångar som mål för bajonettövningar i stor skala, medan officerarna systematiskt övade sina färdigheter med samurajsvärd genom att avrätta knäböjande kineser i långa rader. Fotografiska bevis medföljer.

Inför invasionen av Japan beräknade man på amerikanskt håll att den skulle kräva omkring 350 000 amerikanska liv, detta baserat på erfarenheterna från slagen om Okinawa och Iwo Jima. Kamikaze angreppen (mer än 1600 döda kamikazepiloter), kännedomen om grymheterna i Kina och på Nya Guinea utgjorde även bidragande skäl till beslutet att använda atombomber.

Beevors bok är bredare och mer omfattande än William L. Shirers stora verk i fyra delar: ”Det tredje rikets uppgång och fall”, som jag läste när den kom ut i svensk översättning i början av sextiotalet. För mig hör den till kategorin ”must read”, inte för skildringarna av de enskilda slagen, men för sammanhangen.

I Edinburgh besökte vi också The Edinburgh Book Fair, som pågick i tält i Charlotte Square där vårt hotell låg. Det var ett helt trevligt arrangemang med tält i fyrkant kring en öppen plan där folk satt och njöt av solen och pimplade öl. I mitten en ryttarstaty av prinsgemålen Albert som i något skede besökt staden.

Bokurvalet var inte så imponerande och den som jag just läst slut och köpte där, Angelmaker av Nick Harkaway, visade sig vara verkligt strunt. En stor volym som på baksidan prisas som följer: "This brilliant, boundless mad genius of a book runs on its own frenetic energy, and bursts with infinite wit, inventive ambition and damn fine storytelling. You finish reading it in gape-mouthed awe and breathless admiration, having experienced something very special indeed." Trash säger jag!

I The Balfour Declaration, som jag refererat tidigare framgick det hur England slingrade för att hindra tyskarna att nå Persiska viken och Suez kanalen. Alla möjligheter till allianser prövades och överlappande löften gavs åt flere håll.

Denna bok ger en djupare insikt i intrigspelet mellan de allierade England och Frankrike under vardera världskrigen, mellankrigs- och efterkrigsperioden. En av de viktigaste faktorerna till shismerna mellan dessa länder var tydligen att England under första världskriget ville skära av den ottomanska, men tyskbyggda järnvägen från Istanbul till Hejaz och hindra tyskarna från att bygga ut systemet mot Mesopotamien. Frankrike hade av gammal hävd starka intressen i Syrien och Libanon och oroade sig för att Englands operationer skulle inkräkta på dessa på grund av löften till araberna.

Frankrike inlade därför sitt veto mot en engelsk kniptångsmanöver som var planerad att samtidigt angripa Turkiet från Alexandretta i den djupa viken i SÖ och bryta igenom Dardanellerna i väst. Följden blev fiaskot på Gallipoli och en djup förtroendeklyfta länderna emellan.

Alliansen under det pågående kriget tvingade emellertid parterna att samarbeta också i Mellanöstern och följden blev Sykes-Picot avtalet där Frankrike tilldelades Syrien, Libanon, delar av Turkiet och delar av Mesopotamien norr om en linje som drogs från Tyre till Kirkuk.

Oljefyndigheterna i Kirkuk blev under krigets gång av vitalt intresse för England då Churchill som förste amiralitetslord beslöt att flottan skulle byggas om från koldrift till oljedrift. En pipeline måste därför byggas från Kirkuk till Medelhavet och denna kom att bli ytterligare ett stridsämne mellan parterna då den kortaste dragningen skulle gå igenom Syrien till Tripoli, vilket England inte kunde acceptera, medan Frankrike dels krävde en andel i oljan och dels den kortare dragningen. Resultatet blev en dubbel linje och en 25 % andel i oljefyndigheterna för Frankrike, samt att amerikanerna slingrade sig med i avtalet och den beryktade Nubar Gulbenkian som förhandlade fram det med kung Feisal i Mesopotamien fick sina fem procent.

Under kriget hade engelsmännen den militära kontrollen i Mellanöstern och Frankrike kunde bara komma med påtryckningar på diplomatisk väg, men argumentet att den franska insatsen på västfronten var så mycket större än den engelska vägde hela tiden tungt.

Efter kriget satte fransmännen igång med att bygga upp sina positioner i Libanon och Syrien, men råkade snabbt i konflikt, dels med Druserna och dels med nationalisterna i Syrien. Dessa hade förlitat sig på engelsmännens löften till det Hashemitiska kungahuset i Medina om att efter kriget bilda ett stort arabiskt rike fritt från turkiskt inflytande. I stället fick de då en hård fransk regim på nacken. Bland annat bombade fransmännen Damascus sönder och samman år 1925.

Under andra världskriget var den franska regimen i Mellanöstern Vichy-trogen och släppte in tyska bombplan för tankning på Syriska flygfält. Följden var att engelsmännen, med stöd av fria franska styrkor under de Gaulle måste invadera. Fortfarande i avsikt att skydda Suez kanalen och oljan i Irak samt hindra tyskarna att nå Persiska viken. De Gaulle hade emellertid blivit tvungen att lova självständighet åt Syrien och Libanon efter kriget, men visade inga tecken på eftergifter i praktiken vilket ledde till fortsatta oroligheter. Löften om fria val uppskjöts flere gånger och när de slutligen hölls i Libanon och de franskvänliga kandidaterna förlorade så spärrade fransmännen in den nyvalda presidenten, hela regeringen och en stor del av parlamentledamöterna och placerade eget folk i ledningen. Nya oroligheter följde. Samtidigt beväpnade fransmännen de upproriska judiska grupperna Irgun och The Stern Gang för att försvåra engelsmännens trassliga sits i Palestina.

Med hjälp av engelska påtryckningar i Libanon blev fransmännen tvungna att retirera från sin återtagna maktposition där och småningom också i Syrien. De engelska försöken att åstadkomma ett stort arabiskt kungadöme, som dels skulle göra araberna nöjda, dels skydda de engelska intressena och dels acceptera tillblivelsen av en judisk stat misslyckades dock.

Efter terrorbombningar och blodiga strider i Palestina blev amerikanerna indragna i spelet och deras påtryckningar ledde småningom fram till en delning av Palestina och FN beslutet om Israel. Följde så det första av den långa raden krig mellan Israel och de förenade, men i själva verket inbördes mycket splittrade arabstaterna.

Venedigs historia är inte något man lärt sig i sin ungdom. Det fjärde korståget läste man om, men inte dess specifika venetianska betydelse. Handeln med Levanten, med Mamelukerna i Egypten, med Constantinopel och med Ghengis Khans efterföljare uppe vid Tana i Azovska sjön finns vagt i ens medvetande, men hur det hela var uppbyggt och fungerade (utom att Venedig var en republik) hade jag ingen uppfattning om.

Efter Jerusalems fall inskränkte sig Outre Mer till några hamnstäder, Acre, Beirut, Tyre och Jaffa där handelsvägarna från Orienten mötte den medeltida venetianska sjöfarten. Påven Innocentius III kallade 1198 till ett nytt korståg för att återerövra Jerusalem. Transporten skulle ske sjövägen och venetianarna fick uppdraget att tranportera korshären. Beställningen gjordes på basen av uppskattning till ett fast pris och den omfattade kapacitet att transportera 4 500 hästar, 9 000 riddare, 20 000 infanteri, samt utrustning och proviant för nio månader. Allt detta för ett fast pris om 94 000 guldmarker. Ytterligar lovade venetianerna att på egen bekostnad utrusta 50 galärskepp som eskort. Kontraktet gällde ett år och gav Venedig rätt till hälften av alla erövringar under expeditionen.

Korsfararhären var illa organiserad och i slutändan betydligt mindre än beräknat, dessutom kunde man inte betala för sig. Efter flere månaders förhandlingar gick man, uttryckligen mot Påvens förbud, med på att först inta staden Zara i Dalmatien för venetianarnas räkning, som en avbetalning för skulden. Många ytterligare förvecklingar ledde till att följande mål blev Korfu som erövrades för venetianarna och därefter styrde man kosan mot Constantinopel. Efter ett år utanför staden erövrades den i ett blodigt slag. Detta blev upphovet till den Venetianska hegemonin på de Adriatiska-, Joniska-, och Egeiska haven och på Svarta havet.

Följde så trehundra år av ytterst lönsam handel, men också kontinuerliga krig mot Genuesarna och slutligen försvarskrig mot de obönhörligt framryckande Ottomanerna. Definitivt bröts Venedigs hegemoni på kryddhandeln av Vasco da Gamas expedition och Portugisernas etablering av en handelsstation på Malacca halvön. Köp av kryddor i bulk direkt från odlarna och transport utan mellanhänder och tullar i flera led gjorde att Portugal snabbt tog över handeln. Därmed försvann storhetstiden för inte bara Venedig, utan för många städer i Levanten, Damascus, hamnstäderna, Alexandria, Trabiszond vid Svarta havet och delvis också Constantinopel.

För att ännu runda av vill jag referera ett stycke tidig rapport 1436 av en spansk besökare Pero Tafur, om Arsenalen, som var sin tids största industrianläggning: ”One by one the hulls were launched into the basin where teams of carpenters fitted the rudders and masts. Tafur then watched as each galley passed down an assembly line channel: ...on one side are windows opening out of the houses of the arsenal, and the same on the other side, and out came a galley towed by a boat, and from the windows they handed out of them, from one the cordage, from another the bread, from another the arms, and from another the ballistas and mortars and so from all sides everything which was required, and when the galley had reached the end of the street all the men required (200) were on board, togther with the complement of oars, and she was equipped from end to end. In this manner there came out ten galleys, fully armed, between the hours of three and nine.”

Högintressant historia, där kriser, krig och katastrofer varvas med inblickar i republikens administrativa system och rutiner.

Länken här under ger i stort sett innehållet i Moyos bok i hennes eget referat. Denhär boken är en tydligare researchad och djupare analys än hennes 2 tidigare mera pamflettbetonade, men mycket medryckande och övertygande böcker. Hon uttrycker stor respekt för Kinas pragmatiska och breda upphandling av råvaruresurser världen över och visar också att de afrikanska nationer som huvudsakligen är målområden har anledning att vara nöjda och i huvudsak också är det.

Vad man skulle önska är att USA kunde samla sig och visa en motsvarande grad av pragmatism. En åtgärd som (naturligtvis inte har en politisk chans) skulle vara att införa en långsiktigt graderad höjning av bränsleaccisen, som skulle leda till kontrollerad avveckling av de stora bränle- och materialslukande biltyper som amerikanerna alltid favoriserat. Ett sådant initiativ i det landet skulle ha enorm moralisk effekt och visa att även amerikaner kan ta problematiken på allvar.

http://www.guernicamag.com/features/closing-the-china-gap/ 

Inför en förestående nostalgitripp till Edinburgh köpte jag en Rebus deckare, den lurviga kriminalaren i sin svarta skjorta, som förekommit i TV. Det blev nu inte Rebus, utan en annan deckare vid namn Malcolm Fox – men oliidligt spännande i alla fall.

Nämnde för ett år sedan i en presentation av Pansarhjärta av Nesbö, att jag tycker deckarna nu för tiden är alltför krångligt och blodigt konstuerade, men att det förmodligen är den hårda konkurrensen i branschen som tvingat fram det. Så ser jag dagens Husis och måste småle en smula, för där görs samma reflexion: ”Ett långt liv med deckare och kriminalromaner har visat mig att trenden går mot beskrivningar av allt mer explicit våld” skriver Dan Kronqvist.

Visst kan det vara trevligt att ibland bryta ovanan att läsa sak-prosa, för då blir man lättad och glad när man återgår till den. Då man inte borrar sig in i ett bestämt ämne, utan plockar åt sig vad som ser trevligt ut på hyllan i Akademen så får man sitt lystmäte av ämnesvariation. Ser alltså med glatt mod fram emot tre volymer som nu ligger och väntar på mig.

Boken är skriven för en yngre läsekrets  och är därför lättsam. Sakligt är den i alla fall fullvärdigt gods och skulle förtjäna att bli översatt och presenterad för elever i gymnasialklasserna. Ett längre citat ger en känsla för innehållet:

”The whole world is made of incredibly tiny things, much too small to be visible to the naked eye – and yet none of the myths or so-called holy books that some people, even now, think were given to us by an all-knowing god, mentions them at all! In fact, when you look at those myths and stories, you can see that they don´t contain any of the knowledge that science has patiently worked out. The don´t tell us how big or how old the universe is; they don´t tell us how to treat cancer; they don´t explain gravity or the internal combustion engine; they don´t tell us about germs, or nuclear fusion, or electricity, or aenestetics. In fact, unsurprisingly, the stories in holy books don´t contain any more information about the world than was known to the primitive peoples who first started telling them! If these “holy books” really were written, or dictated, or inspired, by all knowing gods, don´t you think it´s odd that those gods said nothing about any of these important and useful things?”

Hädiska tankar, som är Dawkins specialitet. I ”The God Delusion” har han ju ingående och spirituellt angripit alla former av gudsdyrkan och agnosticism och visar att endast en renodlad ateism är logiskt försvarbar. 

Alexander McCall Smith har sina Botswana böcker om A Ladies Detective Agency, som ju har varit trevliga att läsa, men hans hela produktion omfattar 60 titlar. Nu har jag råkat få i handen en i en serie av böcker om The Corduroy Mansions.

Boken är ett hopkok av osammanhängande historier om figurer som bor i Corduroy Mansions i Pimlico. Somt är helt morsamt, men som helhet taget är den knappast värd de timmar man ägnar åt att läsa den. Det framgår med all önskvärd tydlighet att författaren kontraherat sig för att producera två, möjligen tre titlar per år, vilket återspeglas på kvaliteten.

Här figurerar William, den åtråvärda änklingen som tappat bort sin hund och blir förlovad i misstag. Hans odåga till son Eddie, som hittat en flickvän med ”das nötige kleingelt” och en villa på St. Lucia. Barbara som driver en författaragentur och råkar ut för the Yeti, Berthea psykologen, som har en otrevlig son Oedipus Snark MP och en halvgalen bror Terence med en Fraser Nash m.fl. Som synes ett disparat galleri som är svårt att få bukt med inom ramen för det givna antalet sidor.

Detta är en festskrift i anledning av riddarhusets trehundraårs jubileum efter Gustav II Adolfs beslut (pådrivet av Axel Oxenstjerna) om riddarhusordningen 1626. Boken är indelad i ett antal större kapitel, med underordningar skrivna av olika författare. Dessa behandlar själva riddarhuset och dess tillblivelse; riddarordningens tillblivelse från tolvhundratalet framåt sett ur tyskt perspektiv; lantmarskalksämbetets utveckling; adelns ställning som riksstånd på 17- och 1800-talen; riddarhuset som politisk och kulturell brännpunkt på 1700-talet, mm. Det är fråga om en foliovolym med de rätt skräckinjagande måtten 31 x 23 cm och 7 cm tjocklek. Med hjälp av en snedställd läsplatta på bordet och en telefokatalog under uppslaget har det dock gått att någotsånär skumma igenom volymen.

Boken innehåller en oerhörd massa information om R. O. A:s arbetsformer under olika sekel, främst 16- och 1700-talet. Vad man däremot saknar är information om beslut i sak, alltså själva det historiska skeendet sett ur riddarhusets perspektiv.

Av naturliga skäl har jag fastnat för några passusar jag råkat fånga upp om Karl XI:s handgångna man Fabian Wrede under striden om det kungliga enväldet efter hattarnas och mössornas epok. Det var vanligt att Lantmarskalken efter riksdag upphöjdes till Riksråd och så gick det även för denne Fabian, före det hade han bl.a. varit landshövding i Upplands län, därefter blev han  president i kungens reduktionskollegium 1685 – 1697 och satt kvar som Riksråd till sin död 1712. Som jag tidigare nämnt hyser jag dubier om han kan betraktas som en rättskaffens man då han under reduktionen lyckades roffa åt sig enorma jordegendomar av den ekonomiskt trängda adeln.

Fabian Wredes uttalande som Lantmarskalk i utskottsfrågan 1683: ”Det är omöjeligt, att jag i alla utskått kan vara; eij heller består Landtmarskalkens ämbete däri, kunnandes han bivista utskåtten, när han vill och tijden tillåter honom.”

Citerar ännu hur Karl XI genom Fabian Wrede tuktade Ridderskapet och Adeln vid 1682 års riksdag: ”I ögonen fallande är den snabbhet, varmed varje motstånd bragtes till tystnad, så snart det vinkades med konungens vilja eller antyddes, att opposition vore illojal och kunde drabbas av efterräkning. Detta bör nog ses mot bakgrunden av den straffaktion, som inleddes mot Anders Lilliehöök efter hans yttrande i plenum den 4 november ””skall det vara een lag, så bör det med Stendernes samtycke emottagas””, och som medförde först en ödmjuk böneskrift från Lilliehöök och sedermera den bekanta förklaringen om konungens lagstiftningsmakt. När sådant förekom och när det tydligen blev allvar med hotet från förra riksdagen, att de gensträviga kunde ”noteras” hos konungen, var det inte lönt att föra någon strid om R.o.A:s rättigheter och förhandlingsvanor. Därför blev motståndet, ju längre det led på riksdagen, alltmera förstummat, och så kunde Fabian Wrede utan alltför stora svårigheter föra sitt lantmarskalksuppdrag till slut.”

Ett problem under krigstid var att officerare i ”caput” ställning, d.v.s. de som skulle företräda sin ätt vid riksdag utan vidare ansåg att de hade rätt att lämna sin officersbefattning för att fullgöra sin riksdagsmannaplikt. Någon slutgiltig lösning fick frågan aldrig, men intressekonflikten var många gånger ytterst påtaglig.

Måste medge att mitt ork nu tagit slut, trots att volymen ännu har en del att ge, men den plötsligt påkomna sommarvärmen lockar just nu mer.

Gellman är medarbetare vid Washington Post och han fick Pulitzer priset för boken. Angler var CIAs kod för vice president Cheney.

Som känt opererade Cheney på en helt annan nivå än de flesta VPs. Han ställde som vilkor för att ta emot uppdraget att han skulle ha en operativ roll. Cheney hjälpte Bush under valkampanjen och hade stått nära pappa Bush under dennes presidenttid, dessutom var han så gammal att han inte för egen del kunde ha några presidentambitioner. Han åtnjöt således fullt förtroende och fick långt gående fullmakter.

Han började med att engagera medarbetare till Vita Huset, inklusive cheferna för ministerierna, Secretary of State, Colin Powell; Defence, Donald Rumsfeld o.s.v. Alla dessa måste ju i första hand godkännas av Bush och i andra hand av Kongressen, men det var alltså Cheney som var spindeln i nätet. Sin position utnyttjade han så att hans egna närmaste medarbetare också fick status som assistenter i Vita Huset och därmed hade rätt att närvara vid alla möten och tillgång till all dokumentation. Någon reciprocitet ordnades däremot inte.

Till sin egen stab valde han en jurist David Addington och en fixare I. Lewis ”Scooter” Libby. Addington var, liksom Cheney, av den åsikten att presidentens verkställande makt inte kunde ifrågasättas. De två tillsammans manövrerade så att fångar tagna i Afghanistan inte åtnjöt status som krigsfångar under Geneve konventionen, att de kunde hållas inkommunikado utan tidsgräns, att de placerades i Guantánamo och att de kunde förhöras under hårdhänta former, med bla. ”waterboarding”, som det senare skrivits mycket om. Allt detta kom ju att skada presidentens renommé och status först internationellt, men senare också på hemmaplan.

En annan viktig utveckling Cheney genomdrev efter 9/11 var införandet av ett heltäckande signalspaningssystem, som också helt lagstridigt kom att täcka in kommunikationer inom USA och därför senare kom att föra till en situation som var snubblande nära att förorsaka ”impeachment” för presidenten när hela ledargarnityret vid Department of Justice hotade avgå.

Cheney var således en mycket effektiv och samtidigt hemlighetsfull operatör, som hade Bush öra och kunde genomföra mycket drastiska åtgärder. Att han var en av huvudförespråkarna till Irak-invasionen säger nästan sig självt.

För att få sig detta, mera allmänt intressanta, till livs måste man emellertid traggla sig genom ändlösa referat av möten och palatsintriger. Mitt råd till ringettorna blir således: aspirera inte på att läsa denhär boken, utan nöj er med att minnas vad jag berättat ovan.

En svidande pamflett mot USAs angreppskrig i Afghanistan och framförallt Irak. Författaren är professor i sociologi vid UCLA.

Boken har tillkommit under förberedelserna för Irakinvasionen och slutar med Paul Bremers tillträde som statschef i Baghdad. Det måste erkännas att så här tio år senare känns det en smula tradigt att igen gå igenom alla argumenteringarna för och emot de amerikanska krigsäventyrena, men alltid dyker det upp nya synpunkter, som ändå gör läsningen bitvis intressant.

Författaren använder en, för mig ny, derogativ benämning på herrarna i USA ledningen, Bush, Cheney, Rumsfeld et al ”chicken hawks”. Han kommer med några minnesvärda meningar. Om imperier: ”Third World nationalism aided by liberal, socialist and fascist ideas from Europe, only began to sustain broader-based rebellions in the twentieth century. Then they quickly dismantled the Empires – not a good omen for an American Empire.” Då bör man ju minnas att ett av Roosevelts uttalade krigsmål var att upplösa de europeiska imperierna.

Nytt för mig var att Bushs initiativ med The African Growth and Opportunity Act 2002 innehöll en klausul som tvingade medverkande afrikanska stater att inte motsätta sig USAs utrikespolitik. Denhär klausulen användes sent 2002 för att framtvinga afrikanskt stöd i FN för Irakinvasionen. Mauritius ambassadör i FN vägrade och blev tvungen att avgå.

Om själva invasionen konstaterar han i ett vidare sammanhang att: ”In any case, the notion that we fight fair raining down the bombs from the heavens, while they fight dirty, hiding behind civilians, is ridiculous.”

Författaren betraktar det som en självklarhet att oljan var den viktigaste komponenten I invasionsbeslutet. Påståendet underbygger han med en uträkning om vad återuppbyggnad och stabilisering egentligen skulle kosta, ställt mot den bråkdel som amerikanarna budgeterade för ändamålet. Enda sättet att få in de behövliga medlen skulle ha varit genom en privatisering av oljefälten vilket därmed skulle berövat Irak inkomsterna från dem på sikt.

Den andra viktiga, men aldrig erkända komponenten var junior Bushs (i den inre kretsen uttalade) krav på hämnd mot Saddam, som hade försökt mörda hans far i Kuwait 1993.

Kan avsluta med ytterligare ett citat: ”But outside the scattered black holes of ethnic/religious conflict, many of them amid failing states and economies, the world is not actually very dangerous. It should not be dangerous at all for Americans – so prosperous, so comfortable and so well protected in the seagirded continent we dominate. Dangers loom because of American militarism – seeking to drive to ground the few failing communist remnants in the world, seeking extra-territorial control over oil supplies, stationing American troops where they have no business, invading foreign countries uninvited and supporting state terrorists. No significant danger would occur if the US stopped doing all these things. Quite the contrary.”

Allt detta alltså inför de amerikanska valen 2004 där George W. Bush sedan återvaldes.

Med Wolf Hall vann Hilary Mantel the Man Booker Price 2009. Nu återkommer hon med historien om Anne Boleyn. I vardera boken är det emellertid Thomas Cromwell, en smeds son från Putney, som i egenskap av Henrik VIIIs Master Secretary är bokens huvudfigur. 

Cromwell har i unga år, efter ett knivdrama, flytt sin far och blivit legoknekt i Frankrike. Under ett fälttåg i Italien såras han och blir till slut omhändertagen i ett stort hushåll med långa handels- och banking tentakler över hela Europa. Han jobbar som dräng, men är läraktig och intelligent, småningom kommer han upp sig och får förtroendeuppdrag. Något tiotal år senare återvänder han till England, kommer i kontakt med kardinal Wolsey och jobbar igen upp sig till en förtroendepost. Kungen får upp ögonen för hans förtjänster och han blir en förtroendeman som hjälper kungen med den besvärliga och långvariga processen att bli av med Katarina av Aragonien. 

Thomas Cromwell är slug och hänsynslös, dessutom illa sedd av kungens högättade entourage. Samtidigt är han dock en föregångare i sitt sociala och ekonomiska tänkande och gör genuina försök att reda upp rikets affärer och sysselsätta befolkningen med nyttiga projekt som kan ge dem mat på bordet. För detta möter han ingen större förståelse i Parlamentet och inte heller kungen visar något intresse. 

Han har alltså fördrivningen av katarina och Anne Boleyns upphöjelse att tacka för sin strålande karriär, men den har kostat hans mentor Wolsey och Thomas More livet och han är därför bitter. När budet går att Anne Boleyn skall ut, för att hon inte fött kungen en son och för att kungen förälskat sig i Jane Seymour, så är han beredd att ta hämnd både på drottningen och på de män som i tiden bespottade Wolsey. 

Processen blir kort men häftig. Fem höga herrar anklagas för att ha bedragit kungen med Anne Boleyn. De blir alla avrättade och Anne själv likaså. Några verkliga bevis finns inte, men kungens vilja och hovets och klanernas interna stridigheter räcker för att besegla deras öde. För att skydda kungens heder måste Anne Boleyn utmålas som en manslukerska, inte som en hustru som överger sin man för en bättre älskare. 

Det är en dramatisk historia, som är medryckande dramatiskt berättad i ett dag från dag perspektiv. Peronligheterna, liksom också miljön är levande och trovärdigt återgivna. Böckerna utgör en helhet och fortsättningen på Cromwells öde utlovas ännu i en tredje volym – även han mötte ju till slut sitt öde på schavotten.

Denhär boken bedömer jag som den viktigaste jag någonsin läst. Kissinger intar ju en alldeles unik position i relationerna mellan USA och Kina. Sin ställning och sin ackumumulerade realistiska visdom har han nu nyttjat i en form av testamente för hur relationerna förhoppningsvis kunde utvecklas av kommande ledargenerationer. Alltså ett verk som med säkerhet studeras noggrant såväl i Beijing som Washington DC, men också i andra huvudstäder. 

Mitt exemplar av boken ser nu ut som en igelkott, med allsköns olikfärgade klisterlappar som sticker ut åt alla håll, för att markera passager av särskilt intresse. Ett allmänt intryck är att Kissinger känner djup respekt för vad Kina representerat genom millenier och också för hur dess ledare i modern tid, börjande med Zhou och Mao och inbegripet senare ledargarnityr, har balanserat externa intressekonflikter och utvecklat samhället. Att det inte innbär ett kritiklöst anammande av allt som skett under Maos egid säger sig självt. 

Öppningen av relationerna länderna emellan skedde ju under mycket speciella omständigheter  dikterade av att Kina kände sig hotat av Sovjet, som hade förlagt en miljonarmé längs dess nordgräns och spann ett nätverka av avtal i Indochina, samt utvecklade sina relationer med Indien och Indonesien. Samtidigt var USA invecklat i det olyckliga kriget i Vietnam. Länderna hade alltså den gången 1971, trots olikheterna, ett gemensamt intresse av att samarbeta mot den hotande Sovjethegemonin. 

Kissingers roll var ju strategens och budbärarens, men också den personliga förtroendeingivande länkens, mellan Nixon och Mao/Zhou. Att man fann varandra under de omständigheterna var kanske ofrånkomligt. Men ouvertyrerna mellan två makter som inte hade någon kommunikation alls sinsemellan, där USA spelade rollen av populär huvudfiende i Kina för sitt ställningstagande för generalissimus Chiang och hans regim i Taiwan och mot bakgrunden av först Koreakriget och sedan det pågående Vietnam kriget, var nog ett av världshistoriens mest spännande diplomatiska dramer. 

Vad som följde var inte mindre intressant. Parterna kom överens om att frysa ner Taiwan konflikten på obestämd tid. Man kom också överens om att bilda gemensam front mot Sovjet och därmed häva dess hotande kringränning av Kina. Alltså en de facto USA/Kina allians, som dock aldrig manifesterades i något avtal, utan bara vilade på det gemensamma intresset. Småningom kom ju USA också att officiellt godkänna Kinas enhet, genom att flytta sin ambassad från Taipei till Beijing och därmed öppna vägen för Kinas permanenta plats i FNs säkerhetsråd. 

I dagsläget är ju intressegemenskapen betydligt svårare att upprätthålla då det yttre hotet upphört och Kina under de gångna fyrtio åren utvecklats så oerhört att det nu utgör den huvudsakliga motpolen mot USA. Vad Kissinger pläderar för är att parterna skall inse att det inte är till fördel för någondera att låta situationen utvecklas mot en parallell till läget i Europa, mellan det nyförenade och kraftigt stärkta Tyskland och det Brittiska Imperiet i början av nittonhundratalet. Ett modus vivendi måste alltså eftersträvas där vardera parten lär sig leva med den andras krav på utrymme och influens. Han höjer därför ett varnande finger mot USAs tendens till missionsiver till förmån för en demokrati, som inte kan omfattas av det pragmatiskt inriktade Kina, där man vet att varje förändring kan leda till politiskt kaos.

Finner att jag, trots klisterlapparna, måste lämna alla läckra citat obeaktade för att inte göra anmälan överlång. Alla ni som ägnar er åt allt från poesi till deckare borde i alla fall ge er tid och en smula tankemöda åt att ta till er dethär verket. Det är rikligen belönande.

Författaren har en mångsidig erfarenhet som sträcker sig från hjälparbete i Kambodja till chefsskap för UNDP, vice generalsekreterare för FN under Kofi Annan, till minister i Gordon Browns regering. Han är lika övertygad, som alla som tänkt på saken att FN borde omstruktureras. 

Om detta utgör en av huvudlinjerna i boken så är den andra en plädering för utjämning av inkomstskillnader i världen, med motiveringen att den demografiska utvecklingen, parad med utarmningen av naturresurser är sådan att dammarna kommer att brista om ingenting görs. 

Hans recept är att väst måste gå i spetsen för ett ärligt letande efter lösningar i form av överstatliga globala institutioner, helst då utgående från ett reformerat FN. Att initiativet måste komma från västvärlden i fom av medgivanden är en funktion av säkerhetsrådets sammansättning. Samtidigt inser han av erfarenhet att inget kommer att ske utan en ny knuff av stora dimensioner, alltså ett tredje världskrig. 

Det var alltså kontentan av boken. Den är skriven i jagform och engelskans versala I passar bra in på Malloch-Browns ego. Hans centrala roll i FN reformspelet mellan Kofi Annan och den amerikanska FN ambassadören John Bolton hör väl till huvudpunkterna och ger förmodligen begärliga ”tidbits” för cocktailkretsarna innanför Washingtons beltway. 

Boken är skriven med ett väl tilltaget mått av passion för sitt budskap. Den är ledig och lättläst, som det anstår en person som gjort sin gesällpraktik som Whitehall journalist vid The Economist. Men den innehåller inget avgörande nytt argument och författarens jagfixering gör den till en lättviktare.

Ferguson inleder boken med en nittio sidors introduktion av ämnet, där han filosoferar över hur historien uppfattats under olika epoker och vilka filosofier som styr dagens historieskrivning. Determinism med varierande förtecken har varit den dominanta uppfattningen. Guds plan, långvariga meterologiska faser, Fortuna, naturligt urval, kapitalismens undergång, rasläror mm. har fått stå som förklaringar till skeenden. 

Ferguson ser mer nyktert nyanserat på problematiken. Han medger att determinism har en andel, men närmast i den form att politiska och militära ledare själva varit underkastade ett deterministiskt synsätt i utformningen av sin politik. Mer eller mindre rationellt ledarskap står alltså för huvuddelen av historiens utformning, resten måste anses vara beroende av rena tillfälligheter. 

För att historiska händelseförlopp rätt skall kunna analyseras måste man emellertid även analysera de alternativ som framstod som sannolika för de agerande i inledningsskedet. Förloppet, händelsekedjan leder ju inte alltid till förväntat resultat, men det är viktigt att skapa sig en uppfattning om vad som väntades för att förstå beslut och handling. Därför detta begrepp virtuell historia eller kontrafaktuell historieanalys. 

Huvuddelen av boken består av nio essäer där historieforskare analyserar bakgrunden till händelsekedjor och visar på sådana faktorer som kunde ha lett in skeendet på andra spår och vad dessa i så fall på medellång sikt hade kunnat leda till. 

Det är alltså inte fiktion á la Len Deightons SS-GB som denna bok sysslar med, utan inspirerad faktabaserad analys. Somliga skulle kanske kalla greppet knastertorrt, men så är det ju inte – tvärtom. Att boken försetts med en pärmbild av ett engelskt one penny frimärke med en profilbild av Adolf Hitler är därför en form av förljugen sensationslystnad, som kanske lurat mången köpare av kiosklektyr till ett helt olämpligt köpbeslut. 

Vad som till en början ger intryck av att vara en självupplevd räcka händelser i Bucharest, visar sig vara en roman. Det klarnar så småningom när bokens jag en engelsk litteraturföreläsare visar sig få en mängd helt osannolika kontakter i olika skikt av samhället under Caucescus sista tid vid makten. 

Beskrivningen av samhället och det politiska rävspelet är i alla fall mycket medryckande och övertygande. Tempot är lagom snabbt, rollerna besatta av både luriga och lurviga koryféer blandade med idealistiska och sympatiska figurer. Berättaren är med och ändå utanför händelseförloppet och är inte någon hjältetyp. 

Jag hade mycket, om också kortvarigt nöje av boken.

Denhär boken har jag arbetat igenom en gång tidigare i april 08. Förstod ganska litet den gången och tyvärr inte så mycket mer nu. Det är gäller alltså omstörtande oväntade händelser, både positiva och negativa. En skola håller för att sådana företeelser ryms inom Gauss normalkurva, medan Taleb anser att det enda matematiska sättet att ens någotsonär beskriva dem är via Benoit Mandelbrots "fractal randomness" som grafiskt kan ge en uppfattning om dem.

Det är, förutom i fråga om katastrofer, fråga om ett "winner takes all" syndrom där den som har de rätta utförsgåvorna, men också en stor portion tur får all synlighet och följaktigen också lejonparten av avkastningen. Dagens värld är alltså inte slätstruken på ett "skomakare förbliv vid din läst" sätt, utan full av överraskningar. Till en viss grad kan man förbereda sig för den negativa aspekten, t.ex. genom att inte investera i aktier i stora och tillsynes stabila banker och företag. På den positiva sidan kan man i stället göra behärskade satsningar i "venture capital" företag där risken är stor, men som kan vara delaktiga i någon ny genombrottsteknologi.

Den primära tankegången förfaller i alla fall att vara den, att överraskande händelser i förvånande hög grad styr utvecklingen såväl i det individuella mikroplanet som på makroplanet. Att försöka logiskt eller matematiskt ringa in sådana skeenden är omöjligt, det strider mot deras natur, och därför ur investerarsynpunkt fördärvbringande.

Förrän jag hyllar (ställer på hyllan) denhär pamfletten så måste jag i någon mån hylla författaren och hans skarpa penna. 

Han rör sig först på ett psykologiskt plan när han beskriver Homo Economicus och på basen av diverse experiment bevisar att denna ensidiga uppfattning om människan inte har belägg i verkligheten. Därefter kommer han in på storbolagen och konstaterar att de i hög grad motsvarar ovanstående begrepp, med ensidig vinstinriktning som bl.a. går ut över omgivningen i form av naturförstörelse, men också drivs av krafter i ledningen vars vinstintresse kan vara direkt motsatt mot ägarnas intressen. Vad som retar författaren till ursinne är att bolagen inte i sin prissättning behöver ta hänsyn till många ”externaliteter” d.v.s. kostnader i form av överkonsumtion av vatten, rovdrift av naturen, utsläpp mm. Sist men inte minst så åtnjuter bolagen indirekt subsidier i form av jordbruksstöd. Med allt detta som bas bevisar han att en hamburgare för att vara korrekt prissatt egentligen borde kosta 150 – 200 $ i stället för 4 $. 

Av detta följer så ett resonemang om att myndigheter som borde övervaka bolagens verksamhet i själva verket ägnar sig åt att bädda för verksamheten till förfång för den skattebetalande allmänheten. Därefter följer en redogörelse för hela härvan av finansverksamhet, undermålig kontroll och till slut ”bail outs”. 

Sedan ger han sig in på begreppet ”commons” där han redogör för privatisering av vad som varit gemensamheter, med exempel närmast från Skotland och England. Inte minst också fisket och utarmningen av fiskbestånden. Både EU och som ett tydligt exempel Pakistan får sig en släng av sleven för att bevilja fiskerätter på sätt som skadar lokalbefolkningen intressen. 

Boken innehåller en hel del mer som inte kan redogöras för i detta korta sammanhang, men detta lär väl räcka för att antingen väcka (eller släcka) ett eventuellt läsarintresse.

Under det gågna året har boken blivit omskriven i flere omgångar. Kommentarerna har berört tragiken i historien och har bitvis varit rätt känslosamma. 

När jag började läsa den var jag inte beredd att låta mig fångas av stämningen, utan ville närmast jämföra flyktingproblematiken med den Finlands karelare utsattes för i två krig. Stora skillnader kan dock påvisas. Karelarna blev efter omständigheterna väl omhändertagna, de fick jord och möjligheter att återuppta sin jordbruksverksamhet. Det stod från början klart att den mark ryssarna erövrat var ohjälpligen borta. 

Palestinierna igen blev uppmuntrade av sina arabiska grannar att fly under den första kampen 1948, med motiveringen att de snart skulle kunna återvända när judarna var fördrivna. När flyktingproblematiken sedan i olika skeden blev ett utdraget faktum så vände sig de arabiska grannarna ifrån flyktingarna och föredrog att de skulle leva i misär hjälpta av FN i minimala enklaver för att påminna de tappra araberna om sin förlust, i stället för att inlemmas i ett större arabiskt ummah, vilket hade varit naturligt och fullt möjligt. Antalet flyktingar var inte så stort i initialskedet. 

Tragiken i Palestinafrågan är väldigt mångfacetterad. Jag har förut skrivit om de stora latifundierna i området som ägdes av Ottomanska familjer med säte närmast i Istanbul, eller kanske Damascus och mycket liten kontakt med jorden, som för dem bara betydde en årlig avkastning. Det var dessa familjer som lät sig lockas att sälja mark när den första vågen zionister visade sig vara villiga köpare. 

Engelsmännens velande, med löften till araberna förmedlade via Lawrence under kriget, halvkvädna löften till zionisterna, och slutligen behovet att dela kontrollen över Mellanösten med Frankrike efter kriget gjorde att hela frågan blev hängande i luften under många år mellan krigen. 

Andra världskrigets grymheter och den lilla judiska spillrans hopplösa situation i Europa efter kriget tillspetsade situationen, som inte blev lättare av att engelsmännen förvägrade judarna immigrationsrätt till sitt protektorat. Deras desperation ledde till uppkomsten av den judiska terroriströrelsen och till slut till FNs beslut om inrättandet av en judisk stat. 

Man måste då dra sig till minnes att det Ottomanska imperiet hade upplösts trettio år tidigare  och att Palestina därmed befann sig i ett statsrättsligt limbo när engelsmännen lämnade av. 

Resultartet blev ju sedermera att landet (som inte var ett land) delades mellan en judisk stat och det hashemitiska Transjordanien. De omgivande arabländerna var (oförnuftigt nog) ur stånd att acceptera först Engelsmännen bedrägeri och sedan FNs beslut. Alla senare krig kan härledas ur denna oförsonliga inställning. 

De stackars lokala inbyggarna kom totalt i kläm mellan dessa två motpoler. Infösta i läger, eller på sina ännu fria jordanska marker på västbanken hade de inte mycket annat att syssla med än att föröka sig. Detta gjorde de med en sådan frenesi att de från att ha varit cirka en halv miljon i början av perioden efter första världskriget numerta är cirka elva miljoner. En helt omöjlig ekvation och kanske den största orsaken till att Israel har farit så hårt fram. 

Tillbaka till boken. Jag finner den välskriven, men den är ett uppkok på de värsta incidenterna under hela perioden, som sammanförts till en familjehistoria vilken därmed når hjärtan och en stor snyftkrets. Skickligt och målmedvetet, inte helt osannt, men inte heller äkta.

Ett verk som omspänner hela Jerusalems blodiga historia på 500 sidor. Författaren skriver med stor respekt för den Ottomanska och Arabiska kulturen och administrationen. 

Boken är oerhört massiv och och samtidigt rapsodisk i sina korta kapitel som beskriver långa tidsepoker och skeenden. Den ger för mycket för att man skall kunna anamma det i en sittning, även om denna är utsträckt över en vecka, och samtidigt önskar man sig på många punkter en fördjupning. 

Hela den tidigare historien utgörs av en ändlös rad av dynastiska krig, blodiga belägringar, stormningar och skövling. Kung Solomons tempel rivs av Nebukadnezzar II, men byggs igen upp av återinflyttade judar under Darius. Erövras och skövlas i flere omgångar under krigen mellan Alexander den stores efterföljare Ptolemaier och Seleucider. Makkabéerna är den ätt som återerövrar Jerusalem för judarna, men förlorar staden igen till Romarna som genom sin lydkonung Herodes bygger upp Templet och staden till ny blomstring. Som en följd av ett judiskt uppror belägrar och intar Tiberius staden år 70, varvid det Herodiska Templet förstörs. 

Profeten Mohammeds dröm om en nattlig resa till Jerusalem ger upphov till stadens heliga status för islam. Under den första tiden, före Mecca faller vänder sig muhammedanerna mot Jerusalem i sina dagliga böner.Tempelberget Haram, med Dome of the Rock och Al Aqsa moskén förblir därefter den nästviktigaste helgedomen för islam. Trots detta får kristna fortsättningsvis verka i staden i en ständig konkurrens mellan ortodoxa, katoliker och den armeniska kyrkan. Judarna däremot behandlas hårt av såväl muhammedaner som kristna. De får bo kvar, men tillåts inte reparera sina bostäder, eller bygga nytt. 

Korstågen ger upphov till en ny våg av skövling, men de islamska helgedomarna rivs inte, utan konverteras för annat bruk. Outremer utgör en relativt kort parentes som slutligen krossas av Saladin varefter det Ottomanska imperiet småningom kommer in i bilden. 

Den Ottomanska epoken går till ända med första världskriget och engelsmännen tar över. Med Balfour deklarationen tar en judisk återinflyttning fart och spänningar uppstår mellan araberna som känner sig svikna av engelska löftesbrott och Zionisterna som köper mer och mer mark av arabiska och ottomanska storgodsägare. 

Under andra världskriget ställer sig den palestinska muftin Amin al-Husseini på Hitlers sida och den arabiska attityden hårdnar till ett entydigt krav på utdrivning eller utrotning av judarna. Engelsmännen svarar med att upphäva balfour och förvägra judarna inreserätt. Därefter vidtar ett småningom upptrappat allas krig mot alla, som i sin tur leder till FN beslutet om två stater och det totala kriget som fem arabstater driver mot Israel, men förlorar och den palestinska flykten, flyktinglägren, hopplösheten och nya krig. 

Jerusalems karaktär av drömmarnas mål för så många civilisationer och kyrkor och det samtidiga inbördes stridiga eländet som pågår i århundrade efter århundrade är beklämmande och nästan ofattbart. Sebag Montefiores etablerade plats som historieförfattare gör att denna bok kommer att få stor spridning och kanske på så vis bidra till en fördjupning av allmänhetens insikter i problematiken. Föredömligt balanserad tycker jag att han är i sina bedömningar trots att hans släkt varit djupt engagerade i Zionismen sedan senare hälften av artonhundratalet.

Moyo är en fenomenalt välartikulerad varningens röst när det gäller världsekonomins utveckling. Hon börjar med att reda ut och exemplifiera de grundläggande ekonomiska begreppen. Därefter reder hon ut hur och varför USA ekonomin har gått snett under de senaste femtio åren. Sedan gör hon jämförelser mellan hur Kina fungerar och hur detta påverkar USA och Europa. Slutligen målar hon upp ett antal scenarior för hur det antagligen går, eller hur det med radikala åtgärder kunde gå i framtiden.

Roten ligger i begreppet ”leveraging” dvs. möjligheten att med lån förstärka sin ekonomiska position, utan att försätta sig själv i en ultimat riskposition. Detta illustreras bäst genom exemplet att man i USA kan mot låg ränta kan få långa lån för sitt bostadsinköp upp emot tio gånger den egna kapitalinsatsen. Ständigt stigande huspriser har dessutom gjort det möjligt att omförhandla och förstora lånesummorna vid behov. Lånegivningen har varit medvetet generös och de primära lånegivarna har garanterats av federalstaten. 

När räntenivån stiger så får de överbelånade husägarna problem. De har då möjligheten att avstå från huset, som utgör säkerhet, men i och med det är de befriade från vidare låneskulder, i motsats till vårt system där låntagaren måste betala lånet hur det än går. En räntehöjning medför därmed ett stort utbud av hus på marknaden, en snabb förskjutning nedåt i prisnivån, som lånegivarna kan acceptera för att de har sin statliga garanti, och därmed en framvällande panik i hela ekonomin. Då bostadslånen dessutom paketerats och sålts som värdepapper till finansinstitutioner världen över så blir effekten sjufalt värre som det gick 2008. 

En alltför stor andel av tillgängligt kapital har under årtionden använts till finansiering av bostadshus och annan konsumtion. Den andra faktorn är USAs höga kostnader för sitt engagemang som världspolis. Allt detta har skett på bekostnad av kontinuerligt sjunkande investeringar i infrastruktur, produktion, produktutveckling och skolning. 

Produktion har utlokaliserats till länder med lägre lönenivå, primärt Kina där man också haft förhoppningen om en framväxande stor marknad. Med utlokaliseringen har följt överföring av specialiserat kunnande, som nu utnyttjas mot Västvärlden. Speciellt Kina har utnyttjat situationen så att man medvetet strävat till större volymer, delvis på bekostnad av bästa pris, för att sysselsätta alltfler. De ökande handelsbalansöverskotten har placerats i US Treasury bonds och därmed har Kina finansierat den amerikanska inriktningen på konsumtion. USA och Europa är överskuldsatta och det finns inte något ljus i tunneln. 

Allt detta är naturligtvis välkänt för dem som är insatta i ett ekonomiskt tänkande. Hennes stora bedrift är att levandegöra problematiken i pamflettform för en bredare publik, med enkla exempel, korta meningar och målande beskrivningar. Hon är kunnig och erfaren, med en Ph.d. i bagaget och praktik på Världsbanken och Goldman Sachs så det är inte något tvivel om budskapets riktighet. När hon dessutom är hemma från Zambia och gör sig bra på foton, så har hon en rätt unik plattform. Jag är inte helt säker, men tycker mig ha läst någonstans att hon är gift med Polens utrikesminister Radek Sikorsky. 

Boken är hennes andra, den första som jag tidigare recenserat hette Dead Aid och kritiserade U-hjälpen. 

Ett magistralt och en smula svårtillgängligt verk, som egentligen omspänner både Merovinger, Karolinger och Ottoiter, som utgick ur den sachsiska delen av imperiet, som från år 962 blev det Heliga Tysk-Romerska Riket. 

Karl Martel, känd för slaget vid Poitiers 732 där den islamska framryckningen stoppades, var farfar till Karl den Store, som blev kung 768 och avled 814. Karl hade en god utgångspunkt  i de forna Merovingiska områden som kallades Austrasien och Neustrien (Norra Frankrike, Belgien, Holland) och utnyttjade denna till expansion. Han lade under sig Burgund, Aquitanien, Septimanien, och Provence i det som sedermera blev Frankrike. Sedan ägnade han sig åt Sachsen intill Elbe, som blev en långvarig och svår kamp. Alamania, Bayern och hela området tillochmed Pannonien i sydöst, samt söderut Lombardiet, Hertigdömet Spoleto mot Adriatiska havet i mellersta Italien och Hertigdömet Benevento i sydöstra Italien. Riket omfattade 436.000 engelska kvadratmil på sitt största. Sin kröning till kejsare hade han att tacka Påven, som behövde hjälp med att stabilisera sitt område i mellersta Italien. Kröningen skedde i Rom år 800. 

I likhet med sin sentida efterföljare Napoleon, begränsade Karl sig inte till rent militär expansion, utan strävade aktivt till administrativ enhetlighet och promulgerade lagsamlingar. Riket baserade sig på evangelisering av erövrade områden och omvändelse av kättare, Arianer m.fl. till den katolska läran. Latinet infördes som kyrkospråk. Biskopsdömen upprättades i de erövrade hednaländerna. Skolor startades i biskopssätena med uppgift att lära ut ett rent latin med tonvikt på grammatik, aritmetik, geometri, kyrkans lära och historia mm. Skrivkunnigheten som därmed utbreddes bidrog verksamt till förenhetligandet av rikets administration. 

Administrationen baserades på lydkungar, närmast Karls egna söner, lokalt ansvariga hertigar, samt ett antal centrala ämbetsmän, av vilka många användes för periodiska kontrolluppdrag på fältet. Karl själv engagerade sig också på så sätt att han nära nog kontinuerligt befann sig på resor i de olika delarna av riket, även när han inte ledde militära expeditioner. Periodiska stormöten hölls också i olika delar av riket dit alla hertigar och biskopar sammankallades. 

Karls framgång berodde naturligtvis främst på hans militära- och administrativa förmåga, men också på det enkla faktum att han var så långlivad att verket hann stabiliseras. Efter honom delades riket mellan sönerna, som emellertid avled i rask takt, delvis under hans livstid. Interna stridigheter gjorde sedan att riket föll sönder i omgångar från medlet av åttahundratalet.

Det bereder mig svårigheter att sammanfatta upplevelsen av ett verk som är oavslutat och dessutom i hög grad kufiskt. 

Berättelsen rör sig kring två huvudpersoner och framskrider i jämnlånga kapitel turvis om den ena och den andra. Denna första del avslutas med att den manliga huvudpersonens älskarinna under ett filosofiskt samtal, eller snarare ett samtal om drömmar, i en lång sekvens balanserar hans penis i sin hand. Detta måste på något sätt, jag vet inte hur, ha en betydelse i sammanhanget. 

Den kvinnliga huvudpersonen tar då och då livet av hustrumisshandlare på ett mycket raffinerat sätt. 

Ett jordbrukskollektiv blir en religiös sekt som placerar kapital i fastigheter, stänger till sig för utomstående och begår sexuellt våld mot förpubertala barn. 

Den manliga huvudpersonen redigerar och skriver om en roman som författats av en ung flicka. Romanen blir en bestseller. Flickan är dyslexiker och har berättat sina egna gåtfulla upplevelser för en väninna som nedtecknat berättelsen. Flickan försvinner. 

Allt detta på 350 sidor och fortsättningen i två ytterligare volymer följer. Vibeke Emond har gjort översättningen från japanska till svenska. Texten flyter bra, men känns ytlig, en smula torftig, som om någonting skulle vara förborgat och slutet för henne. Går det överhuvudtaget att få med nyanserna i en text skriven på kanji i en översättning. Å andra sidan har jag ju upplevt Shusako Endos böcker som mästerliga, kanske för att jag läste dem på engelska som jag känner mig mer hemtam med och bättre kan känna nyanserna i.

Författaren har tjänstgjort som viceordförande för the National Intelligence Council och CIA, han har mångårig erfarenhet från flere länder i Mellanöstern. 

Huvudtesen författaren framför är att: konflikterna i Mellanöstern har sin bakgrund i lokala problem, som ofta förstärkts av USAs politik och av dess militära interventioner och blotta närvaro i regionen. Han hävdar sålunda att den Islamska aspekten av konflikterna inte är essentiell, utan snarare en följd av en allmän svaghet hos samhällena och frustration över omöjligheten att rå på den amerikanska hegemonin. 

Boken ger en brett och djupt upplagd historisk exposé, men är samtidigt föredömligt kortfattad och saklig. På mycket amerikanskt vis utmynnar den i ett antal råd till USAs beslutsfattare. Det förefaller som om Obama skulle ha läst boken inför operationen i Libyen. 

Under läsningen av boken gjorde jag en sådan mängd gula understreckningar att jag därför nu väljer att bortse från dem och generellt på det varmaste rekommendera den för alla som är intresserade av ämnet.

”Jag var med landet och landet var med mig väl tillfreds” Per Brahes ord passar bra in på Alexanders förhållande till storfurstendömet Finland. 

Ekman har lyckats få till stånd en livfylld skildring och fyllt ut den med en mängd anekdoter som gör läsningen till ett nöje. Stort utrymme ägnas också Gustav Mauritz Armfelt och hans år som tsarens förtrogne. Alldeles av en händelse kom jag i boken också på ett stick som visar Armfelts residens i St. Petersburg. Då jag nyligen besökt staden kände jag igen kyrkan St. Nikolaj bakom residenset och fann mycket riktigt en ny bild i en turistbroschyr där jag kunde identifiera det pampiga huset. 

I slutet av augusti 1812, medan Napoleons invasion av Ryssland var i full gång, möttes Alexander och Karl Johan (Bernadotte) i Åbo och kom överens om åtgärder som säkrade Rysslands norra flank. I samma veva upphöjdes Gustav Mauritz till grevligt stånd, blev festligt återinstallerad som universitetskansler och utnämnd till tillförordnad generalguvernör över Finland under den tid Steinheil befann sig vid fronten. Han hade redan tidigare blivit utnämnd till medlem av tsarens riksråd. 

Armfelts manöver att få det gamla Finland, dvs. Viborgs län återförenat med storfurstendömet är allmänt bekant, men för mig var det en nyhet att det var på hans initiativ som Helsingfors i ett reskript av den 12 april 1812 utsågs till Finlands huvudstad. 

Storfurstens resa i Finland 1819 gav upphov till en mängd historier. På vägen tillbaka från Kajana kunde han inte på grund av storm och motvind använda båt för att ta sig över Ule träsk, utan red på en åkarkamp med söndrig sadel, och promenerade en omväg på 70 kilometer i oländig terräng och över sankmarker. I Torneå dit han kom sent en kväll var borgmästaren så berusad att det ingenting blev av mottagning och middag och inte heller fick han något morgonmål när han startade därifrån underst bitti följande morgon. Hans enda bespisning blev en köttpirog som en handlande på torget gav honom vid avförden. 

Om detta får er att vattnas kring munnen inför läsupplevelsen kan jag känna mig nöjd.

16.01.11 Bolsjevikerna kommer, med underrubriken Livet på en bruksort under andra världskriget. Dagbok förd av Brita von Troil, sammanställd av Sten ”Trolle” von Troil. Utgiven 2010 med stöd av Svenska kulturfonden. 

Mycket personliga och familjära dagboksanteckningar. Stämningar och praktiska svårigheter väl och övertygande beskrivna. Bokens charm ligger i det flärdfria och omedelbara berättandet. 

Tragedierna i de svenska familjer vars söner tjänstgjorde som pluton- eller kompanichefer och därför var de första som stupade är mycket påtagliga. De unga lottornas arbete under svåra förhållanden är också belysta genom brev och berättelser om familjens två döttrar. 

Boken försvarar väl sin plats som skildring av civilistlivet under kriget. Perspektivet av den för tiden typiska, svenskspråkig familj i chefsställning på Kymmene bruk i Kuusankoski, gör dock att boken riktar sig till en snäv finlandssvensk läsekrets.

En produktiv historiker och författare denna Ferguson. Här har han gått in på samma ämnesområde som Ian Morrison i Why the West Rules – for now, en bok jag presenterade i maj förra året. 

De sex faktorerna han tar som utgångspunkt för utläggningen är:

• Konkurrens
• Vetenskaplig forskning
• Tryggad äganderätt
• Mediciner
• Konsumtionssamhället
• Arbetsetiken 

Av och om detta väver han en spännande historia belyst med exempel, både lättigennkännliga och nya intressanta sådana. I ett tidigare inlägg refererade jag Fergusons jämförelse av målsättningarna för kinesisk och portugisisk sjöfart på fjortonhundratalet. Den vetenskapliga forskningens praktiska betydelse belyser han med det religiösa motståndet och därav följande förbud, mot studier av annat än Koranen i det Ottomanska imperiet. 

Tryggad äganderätt och hela komplexet The Rule of Law utvecklades främst i England och dess betydelse belyser Ferguson med skillnaderna i utveckling i Nord- och Sydamerika. Mediciner och allt det de fört med sig belyses med exempel från Afrika där speciellt fransmännen var tidigt ute med vård och omsorg i sina kolonier. Vardera dessa faktorer anser han även bidra till en mycket mer positiv bild av imperialismen än vad belackarna idag är villiga att erkänna. 

Industrialismens frammarsch baserade sig väldigt lång på bomullen. När den kombinerades med Singers symaskiner som spreds som en löpeld uppstod konsumtionssamhället. De arbetande massorna var inte mer ointressanta slavarbetare, utan de blev också konsumenter varvid hela filosofin småningom ändrades. Arbetet uppvärderades både socialt och pekuniärt. Levnadsstandarden sköt i höjden, livslängden och även den kroppsliga längden ökade i snabb takt. Med ökad produktivitet och ökat välstånd följde en snabb befolkningsökning. 

Som motsats refererar Ferguson till den Confucianska läran om harmoni i Kina, som ledde till en välutvecklad administration (mandarinerna och de tentamina de måste genomgå), men ett stagnerande agrarsamhälle som inte producerade något överskott. Samma sorts isolerade och konserverande tillstånd rådde i Japan ända fram till den radikala Meiji förändringen på artonhundrasextiotalet. 

Ferguson är en flyhänt författare som producerar både texter och argument som det är ett nöje att läsa.

Den Rysk-Ortodoxa missionen mot Ottomanerna tog sig uttryck i ett antal krig från slutet av 1600-talet, 1686 – 99; 1710 – 11; 1735 – 39; 1768 – 74; 1787 – 92; 1806 – 12; 1828 – 29; Krimkriget 1854 – 56 och 1877 – 78. Motiven var tvåfaldiga a) att säkra trosfrihet och medborgerliga rättigheter åt de kristna (ortodoxa) undersåtarna i den europeiska delen av det Ottomanska riket, Moldavien och Valakiet (numera Rumänien); Bulgarien, Rumilien, Makedonien, Serbien, Bosnien och Herzegovina; b) att säkra rätten till den ryska sjöfarten (inklusive flottrörelser) genom Bosporen och Dardanellerna och att hindra engelska flottan att komma in i Svarta havet. 

Efter 1774 uppnådde Katarina den Stora dessa målsättningar i huvudsak genom fredstraktatet i Kuchuk Kainarji. Krim annekterades 1783. Ständigt pågående förändringar i konstellationerna, nya politiska målsättningar hos nya regenter på vardera sidan och fortsatt undertryckande av de ortodoxa minoriteterna ledde småningom Nikolaj I att 1854 ockupera Moldavien och försöka göra detsamma med Valakiet. Efter 1848 års revolution i Frankrike hade Napolen II utropat sig till kejsare, men hans ställning var svag och för att inte råka i krig med England lierade han sig hellre med arvfienden om att stöda Turkiet mot ryssarna. 

Ryssarna blev utdrivna från de ockuperade områdena, mycket tack vare att Österrike mobiliserade och därmed hotade det ryska Polen. Detta trots att Ryssland två år tidigare hade hjälpt Österrike att kväsa ett uppror i Ungern. De engelska och franska hjälptrupperna som landsatts i Varna söder om Donau spelade inte någon avgörande roll i den händelsekedjan, däremot decimerades de allvarligt av kolera i lägren. 

Englands ambitioner riktade nu in sig på att stoppa den ryska kontrollen av Svarta havet och då blev målsättningen förstörelse av flottbasen Sevastopol på Krim. England hade den starkare flottenheten, medan Frankrike hade satt in 300.000 man mot Englands 100.000 så att Frankrike därmed kom att dominera operationerna till lands. Landsättningen av trupperna NW om Sevastopol lyckades och början av framryckningen, med slaget vid Alma lyckades också, men sedan var det slut på fransmännens elán och engelsmännen som leddes av en ineffektiv och åldrande lord Raglan blev också tveksamma. Sevastopol kunde ha tagits snabbt för det var svagt befäst på landsidan, men därav blev intet. Resultatet var en tvåårig utmattande belägring under eländiga förhållanden med enorma förluster i liv både i drabbningar, Balaklava och Inkerman, och från kyla och sjukdomar. Det första kriget som bevakades intensivt av pressen som därmed påverkade hemmaopinionerna i London och Paris. The rest is history. 

Som synes av av ovanstående sammandrag ger boken en god bild både av bakgrunden, det politiska spelet, själva kriget och efterspelet. Någon lätt sommarläsning är detta inte, men däremot initierad och intressant historieskrivning och därmed väl värd mödan.

Bengt Ericson är tidigare ansvarig utgivare för Dagens Industri och tidigare chefredaktör för Veckans Affärer. Han är därmed väl insatt i förhållandena och kan förväntas ha något allvarligt att komma med. 

Det allvarliga får man prov på i slutet av boken där han bl.a. konstaterar att Sverige har den mest ojämlika förmögenhetsfördelningen av ett antal studerade industriländer. Sveriges Gini koefficient är 0,89 medan USAs är 0,81 (minimum 0; maximum 1). Här måste jag igen en gång göra ett längre klipp ur texten: ”Under en mansålder har människor fått höra att folkhemmet kräver sina solidariska uppoffringar, varför de snällt har betalat och stretat vidare. Men vad som samtidigt hände, var att de bar fram en allt girigare överklass och detta med den politiska klassens tysta, eller åtminstone aningslösa, medgivande. Tala om att ha blivit lurad.” 

Och fortsätter: ” Eftersom särskilt socilademokratin gillar stora strukturer – den omfattande samhällsapparaten, de stora företagen, de väldiga institutionerna – har Sverige fått en klass av apparatjiks som också har lyckats kidnappa börsen. Ägare av kött och blod är alltmer sällsynta. I deras ställe har kommit de anonyma intressenterna – bankerna, försäkringsbolagen, pensionsfonderna – som befolkas av framförallt Stockholmsbaserad nomenklatura. Det är en värld där kompisar gör affärer med kompisar, där de ekonomiska anspråken ständigt växer ....”. 

Före läsaren kommer så här långt består boken emellertid av en rad festliga beskrivningar av hur etablissemanget i Sverige lever och hur de ordnat för sig. En lång rad av Sveas stora schavotterar med sin levnadsstandard och sina självhävdelsebehov. Detta ger en stor del av boken en prägel av snuskhummeraktigt gottande i andras hemligheter, men som sagt slutet visar avsikten, medan början garanterar en vid läsekrets.

Som ni kanske observerat har jag bytt vignettbild. Sitter där i min favoritstol med ett verk av en av mina favoritförfattare i famnen. Det är fråga om Peter Englunds doktorsavhandling som jag ägnat några dagar åt under julen. 

Englund har rett ut hur det statiskt feodala ståndssamhället där adeln var godsägare, officerare och innehavare av de få statstjänsterna, sedan femtonhundratalet småningom, och i accelererande tempo mot 1680-talet utvecklades i en meritokratisk och merkantil riktning. 

Axel Oxenstjernas epok präglades ännu av förbud för adeln att engagera sig i ekonomisk verksamhet. Utvecklingen av statsmaskineriet och den samtidiga drastiskt ökade ekonomiska aktiviteten, med koppar- mässings- och järnbruk, kanontillverkning och ökad skeppsfart involverade också adligt kapital. Till en början sågs investeringarna närmast som en lojalitetshandling mot staten, men småningom blev egenintresset dominerande. 

Två faktorer drev fram en radikal ökning av antalet sköldebrev under epoken. Den ena (som Englund faktiskt inte nämner) är de stora skulder som statsmakten efter det långvariga kriget hade till sina finansiärer. Drottning Kristina tvingades adla och ge förläningar till rikets kreditorer för att klamra sig ur den gropen. Den andra var rikets ökande behov av dugliga tjänstemän. Då tjänster av tradition besatts av adeln ledde detta till en snabbt framväxande ny lågadel, som dock inte var besutten då inga förläningar följde med dessa sköldebrev. 

Konflikter mellan borgerskapet som betalade skatt och tullar för sin verksamhet och adeln som ansåg sig kunna utöva samma verksamhet, men utan att betala några pålagor, ledde småningom till förändringar i systemet så att adeln måste gå med på att betala likvärdigt för sin handel (utom den del som direkt hänförde sig till säterierna), medan borgarna blev tvungna att acceptera konkurrensen. 

Införandet av indelningsverket och andra dyra reformer under Karl XI beseglade denhär utvecklingen där de personliga meriterna och kapitalansamlingarna kom att väga tyngre än gammal börd, stora jordegendomar och höga titlar. 

Englund betraktar denna utveckling som ett första steg i det som blev den typiskt svenska gången där samhället under de följande århundradena förändrades i grund, men allt skedde utan blodsspillan, genom kontinuerliga förhandlingar inom och mellan stånden. 

Som prosaist har Englund utvecklats enormt sedan han skrev avhandlingen.

Boken är så saklig och faktaspäckad att den inte lämnar något utrymme för en bedömning på litterära grunder. Därmed säger det sig självt att den inte ägnar sig för nöjesläsning, eller ens för en allmän uppfriskning av minnesbilder ur andra källor om kriget och perioden. 

Några få glimtar ur det överväldigande materialet är allt vad jag kan komma med i detta sammanhang. Urvalet blir snarare slumpmässigt än logiskt försvarbart. 

Av de Habsburgska arvländerna var Böhmen, Mähren samt Övre och Nedre Österrike i början av sextonhundratalet övervägande protestantiska. Habsburgarna förde en rekatolicerings-politik som gav förtur till adelsbrev, ämbeten, officersfullmakter och förläningar för katoliker. 

I det Heliga Romerska Kejsardömet av Tysk Nation fanns det starka konstitutionella former för behandlingen av de olika konfessionerna. Dessa baserade sig på fredsslutet i Augsburg 1552 och omfattade dels en överenskommelse om en dag och ett år som gräns för förvärv och besittning av kyrkliga förläningar, biskopdömen, kyrkor och kloster konfessionerna emellan. De omfattar också ett utbyggt system av riksdomstolar med uppgift att slita tvister om dessa frågor mellan konfessionerna. Calvinisterna hade inte detta skydd i konstitutionen. 

Inledningen till den långa krigsperioden anses utgjöras av ”defenestrationen i Prag” 1618, som var ett protestantiskt, men inte ett folkligt uppror mot den Habsburgska politiken. Dynastiska krig som Habsburgarna fört i Ungern och den protestantiska majoriteten i Nedre Österrike gjorde att det fanns utrymme för en Böhmisk aggression mot Wien.Upproret kuvades i ett slag utanför Prag 1620, men kriget spred sig och fortsatte. 

Spanien upprätthöll en korridor för truppförflyttningar från Medelhavet genom Savoyen, Franche Comté, Elsass och Lothringen till Spanska Nederländerna för sitt utdragna krig mot De förenade Nederländska Provinserna. Palatinatet, Hessen och Brunswick var lierade med Provinserna och störde korridoren. Bayern hjälpte Habsburgarna att hjälpa Spaniorerna att hålla korridoren öppen. Richelieu intrigerade för att få fransk kontroll över Elsass och Lothringen. Kriget spred sig. 

Danskarna engagerade sig i medlet av tjugotalet. Svenskarna som en fortsättning på sitt polska krig 1630 till en början för att bryta Wallensteins belägring av Stralsund, som i sin tur berodde på ambitionen att bygga upp en flotta för kejsardömet. Hotet om ytterligare en konkurrent utöver danskarna på Östersjön passade inte Svenskarna, vars strävan var att underlägga sig så många flodmynningar och hamnar som möjligt för att förtjäna tull på handeln före danskarna kom åt att tullbelägga samma fartyg. 

Fortsättningen på det svenska äventyret motiverades som ett aggressivt försvar för brohuvudet i Pommern. Synnerligen aggressivt för de svenska trupperna, som i huvudsak bestod av tyskar, förde kriget längs både Oder och Elbe ned till sydtyskland. Efter förlusten vid Nördlingen 1634 bestod den svenska insatsen länge av försvar av de städer som intagits. Omkring 1636 var kejsardömet nära en intern uppgörelse, men frågan om Palatinatet och elektorskapet som följde med, samt de spanska, franska och svenska frågorna blev olösta. 

Efter denhär perioden blev svenskarna stegvis tillbakaskjutna norrut, men lyckades på 40-talet ännu föra ett framgångsrikt krig mot Danmark. De hotade också i en omgång de Habsburgska arvländerna och lyckades etablera ett brohuvud i Olmütz i Silesien. De Westphaliska fredsförhandlingarna pågick från 1645 – 48 och en stor del problematiken bestod i svenskarnas krav på satisfaktion. Också naturligtvis av de franska kraven, medan korridoren förlorade sin aktualitet i och med det spanska fredsslutet med provinserna. 

Alldeles i slutskedet av förhandlingarna 1648 lyckades Wrangel ännu inta Prag och Pfalzgreven, som just av Kristina utnämnts till svensk ÖB, var efter honom där som en hök för att dela på ett enormt byte. 

Det känns otillfredsställande att begränsa redogörelsen till detta,  men de olika förvecklingarna är så mångskiftande och materialet så stort att punkten måste sättas.

Boken handlar om första världskriget. An Epic of Love, Hatred, War and Revolution stoltserar den med på pärmen. Med sina 941 sidor är den klart episkt upplagd, lite som Borta med vinden i tiden. 

Persongalleriet är valt så att alla sidor i konflikten är representerade och så möts och skiljs de och längtar, hatar, luras och revolterar. Eftersom det är en ny bok ”in a permissive era” så älskar de också ganska detaljerat och ofta. 

Inledningen är skolmästaraktig då författaren efter skotten i Sarajevo för samman en grupp unga diplomater från olika länder på ett slott i Wales där de får träffa King George och diskutera risken för att ett krig skall bryta ut över cigarrer och portvin efter middagen. Man får alltså alla länders krav och orospunkter serverade på bricka. 

Trots att man tidvis kan få en viss känsla för figurerna så är de i alla fall bara statister som har till uppgift att vara med om alla viktiga beslut och olika skeden i samtliga krigförande länder. Så vitt jag kan bedöma så är det bara invasionen av Mesopotamien, landstigningen på Gallipoli, den tyska invasionen av Rumänien och småkrigen här och var i kolonierna, främst då Afrika, som inte skildras utförligt, fast de nog nämns. 

Det kan väl tänkas att en bredare publik kan ha nytta och nöje av att lära sig en smula tidig nittonhundratals-historia på detta lagom spännande och romantiskt inlindade sätt. Själv är jag nog rätt immun för pekpinnen och finner storyn närmast pinsamt tillrättalagd.

Franklin var utsänd emissarie för de Förenade Provinserna från 1776 till 1785. Han var 70 år gammal när han kom till Paris och välkänd för sina fysikaliska experiment, framförallt åskledaren. Problemet var att han inte hade officiell status då han inte representerade ett existerande land. 

Utan Frankrikes insats inget USA. Utan Franklins insats inget Frankrike till de Förenade Provinsernas stöd. Trots detta var han baktalad av sina kolleger, illa sedd av kongressen och för långa perioder helt lämnad åt sitt öde. Det kunde gå mer än ett halvår emellan depesher från Philadelphia, samtidigt var krigsutvecklingen helt och hållet negativ under flere år och utsikterna för kolonierna milt sagt svaga. Vändningen började anas i och med att general Burgoyne blir tvungen att ge sig vid Saratoga 1777. 

Denfranska utrikesministern Vergennes och Ludvig XVI besluter sig för att tro på att kolonierna skall klara sig och satsar mer på att stöda dem. 1778 på våren tecknar Frankrike och kolonierna under avtal om vänskap och om handel. Därefter erkänner Frankrike kolonierna som självständig nation och skickar en flotteskader till hjälp. Nyttan låter vänta på sig och det är först då Cornwallis 1781 måste ge sig vid Yorktown för en förenad operation av franska flottan, en fransk armékår och George Washingtons trupper som situationen äntligen vänder och Storbritannien börjar visa vilja att diskutera fred. Forrtfarande är man dock inte i London villiga att erkänna självständighet. 

I November 1782 skriver engelsmännen och de amerikanska fredsförhandlarna på ett preliminärt avtal om fred. Avtalet med Frankrike förutsatte uttryckligen att länderna tillsammans förhandlar med England och det uppstår en svår situation. Trots allt fortsätter Frankrike lojalt att finansiera amerikanerna och ett slutligt fredsavtal kommer till stånd och ratificeras i maj 1784. 

Graden av inbördes förvecklingar och misstroende mellan Kongressen och Franklin och mellan olika utskickade representanter, framförallt John Adams och Franklin är påfallande. Man misstror Frankrikes avsikter och man misstror Franklin för att han å sin sida är lojal mot Vergennes. 

Slutligen leder det amerikanska äventyret till att Frankrikes finanser råkade i en långvarig kris, som i sin tur utlöste revolutionen. Anekdotiskt kan ännu nämnas att Franklin trots visst motstånd fick tillstånd att översätta och distribuera den amerikanska konstitutionen i Frankrike. Elegant inbundna exemplar av den överräcktes ceremoniellt till Ludvig XVI och Marie Antoinette. Att den översättningen och spridningen av densamma bidrog till den ökande kritikstormen mot den enväldiga konungamakten kan anses säkert. 

Boken är ytterst väldokumenterad och framhäver Franklins absolut centrala roll för USAs tillblivelse. Rikedomen på detaljer känns här mycket mer motiverad än i biografin över Antoine de Saint Exùpery, som sitt märkliga levnadsöde till trots ändå inte förmår intressera på samma sätt.

Bitvis rent burlesk, men i huvudsak djuplodande analys av dagens samhälle jämfört med de klassiska grekiska och romerska. 

Vinjetten på pärmen, ett stycke klassisk fris med en vilande mansfigur, i handen håller han en IPod eller telefon med sladd och hörlurar bara vagt antydd, men när man en gång upptäckt den säger den mycket om boken. Marknadsföringsklyschan på pärmen: “Elegant, interesting and funny.... go out and buy it at once”, den är inte överdriven. 

Tanken är i huvudsak den att vi har lämnat bakom oss 1500 år av religiositet och kyrkostyrt samhälle och i stort sett, men mer förflackat, återskapat den materialism som var den klassiska periodens utmärkande drag. 

I ett kapitel om religion (som säkert kan intressera Butta) polemiserar författaren mot Richard Dawkins. Han har ett medryckande trevligt sätt att berätta, som i följande ur sitt sammanhang (antik badkultur och moderna Span) lösryckta stycke: ”Baptisma, in Latin as in Greek, meant a ̒̒dipping into̕ , and the dipping was a consecration. A bath might be used but only for God´s purposes, and not for the purposes of hygiene and certainly not for pleasure. Cleanliness was not next to godliness. It was irrelevant if not actually harmful.St Jeromesaid:  He who has once bathed in Christ has no need of a second bath .” 

Om Kants filosofi uttrycker han sig på följande sätt: ” Kant argued that we had to invent God  as the supreme head in the moral kingdom of purposes  We needed a judge to whom we were accountable. I believe in God ment simply I act as if a God really existed. It was not the theoretical belief that the Kingdom of God was coming that constituted religion; it was the endeavour to make it come. Religion was a practical undertaking”. “Kant may be the first thinker to argue so thoroughly that we have to live and think by making things up, that fictions are our lifeblood and our most fruitful inheritance.” 

Nu har jag gjort mig skyldig till förr mycket citat i förhållande till egen text om boken. Slarvigt, men hoppas i alla fall att det skall öppna ögonen för en mycket läsvärd liten pärla. 

Denna bok är nästan omöjlig att få ett grepp om. Händelsekedjan är så lång från 1917 ända in på 1980-talet, materialet så enormt tiotals miljoner individer, och omfattningen så stor hundratals fångläger, att det inte går att syntetisera i några enkla meningar. 

Alla känner begrepp som Solovetski, Vitahavs kanalen, Vorkuta, Kolyma, Dalstroi, Kargopollag, Steplag, Siblag, Magnitogorsk, men hur stora var de, hur stor var dessa kända fånglägers andel av den totala fångpopulationen, vad var verksamheten i dem, hur  behandlades fångarna, hur valde man ut dem som skulle deporteras, plus en oändlig rad följdfrågor. 

Applebaums bok är torrt saklig, hon har forskat i arkiv, läst memoarverk, intervjuat överlevande och fångars ättlingar. Vad hon inte i sin saklighet kan dölja är sitt undertryckta raseri mot en regim som på rent ekonomiska grunder och i absolut hänsynslös maktfullkomlighet använde sig av fångar, för att bygga upp sitt drömda industrisamhälle. Människor som blivit fångar oftast utan sakligt godtagbara skäl, annat än att fylla ut kvoter av arbetskraftsbehov i Gulag projekten. 

Regimen strävade inte direkt till att döda, men gjorde heller ingenting för att fångarna skulle överleva, inte heller mycket för att de skulle ha förutsättningar att fullgöra sina arbetsmål, inte ens fast det skulle ha varit mera rationellt. Hårt uppskruvade beting, undermålig näring, ingen personlig utrustning för oftast arktiska arbetsförhållanden, näst intill total avsaknad av vård, obefintliga, eller totalt undermåliga boendeförhållanden, omänsklig behandling – allt finns med och är väldokumenterat. Och detta alltså kontinuerligt under regimens värsta fyrtio år, och under hela denna tid för årligen omkring två miljoner fångar. 

Det är värt att observera att under år 1942 dog 352.560 och under 1943 dog 267.826 av fångarna i Gulag, vilket säger något om omfattningen av fånglägerverksamheten, om den mordiska misstänksamheten mot politiska fångar, mer än 10.000 avrättade, men också om de krigstida svårigheterna att förse lägren med ens något som ens avlägset liknade mat. I den sovjetockuperade delen av Polen arkebuserade NKVD dessutom cirka 10.000 politiska fångar vid reträtten i början av kriget, dessa avrättningar har alltså inget samband med Katyn. 

Evakueringen av lägerfångar från de västra delarna av Sovjet 1941 österut mot Ural omfattade cirka 750.000 fångar. Transporten skedde till fots, några säkra uppgifter finns inte, men endast en mindredel lyckades överleva. Intressant är att lägret på Solovetski öarna stängdes, men att all dokumentation om lägret försvunnit. En obekräftad teori är att lägrets arkiv skulle finnas på något djupt hemligstämplat ställe i den finska försvarsmaktens gömmor i Helsingfors.

Boken har vunnit Rhône-Poulenc priset för vetenskaplig litteratur. Den analyserar uppkomsten av samhällen jorden runt och orsakerna till deras relativa framgång. 

Övergången från jägar- och samlar levnadssätt till mer stationär jordbruks och boskapsskötsel utgör en av de avgörande förutsättningarna för uppkomsten av ett överskott som gav möjlighet till specialisering. Denna övergång var möjlig bara på få ställen där klimatet var lämpligt, den vilda floran innehöll arter som kunde förädlas och det fanns djurarter som lät sig domesticeras. Av dessa regioner var den bördiga bågen ”The Fertile Crescent” i mellanöstern den viktigaste. 

Domesticerade växter och djur kunde flytta sig inom sina egna zoner där livsbetingelserna var acceptabla. Detta innebar att den Eurasiska landmassan med sin stora öst-västliga utsträckning var favoriserad. Nord och Sydamerika, samt Afrika är orienterade i nord-syd och erbjöd därför av klimatologiska (och andra) skäl inte samma möjligheter. 

Under historisk tid har Kina som ett stort enhetligt rike först fram till 1400-talet utvecklats snabbare än de västliga civilisationerna, men sedan stagnerat för att regimen satt stopp för vissa utvecklingsriktningar ex. sjöfart. Europa däremot med sina splittrade folk har hela tiden befunnit sig i konkurrenssituationer och därför utvecklats i accelererande tempo. Kolumbus sökte sponsring vid fyra hov förrän han vid andra försöket vid ett femte, Spanien fick det stöd för sin upptäcktsresa som han behövde. 

Mikrober och baciller spelade en stor roll vid europeernas erövring av kolonier. Allt detta fördjupat till n-te grad får man sig till livs i detta massiva och delvis ganska skolmästaraktiga verk. I och för sig inte något nytt, men så som författaren sammanfattat det hela innebar det ändå en hel del nya tankegångar och insikter i mindre kända lokala utvecklingsskeenden för mig.                                                                                      

Den här boken handlar inte om det idealsamhälle som Franciskanerna  byggde upp med och för indianerna i det inre av Brasilien på sextonhundratalet och som förstördes på initiativ av storgodsägare, av portugisiska trupper med Påvens uttryckliga godkännande. En oerhörd skandal och tragedi. Den handlar om en sekt som byggt upp ett motsvarande samhälle på 1890-talet, som utnyttjas politiskt i kampen mellan republikaner och monarkister i det nya republikanska Brasilien. Alltså även den ett tragiskt kapitel i Brasiliens stormiga historia. 

Republikanska politiker i staten Bahia vill komma åt storgodsägarna och monarkisterna och totar till bevis för att sekten i Canudos i maskopi med dem och med engelska intressen förbereder en revolt. Storyn i boken är berättelsen om tre misslyckade försök att kväsa Canudos och den slutliga förintelsen, som sker med hjälp av ett stort uppbåd av federala trupper. 

Sektens uppkomst och tillväxt berättas genom de personer som småningom kommer att bli huvudpersoner i försvaret. Den karga och sönderbrända steppnaturen och dess invånare, samt vinddrivna slavar, en indianstam och andra utstötta blir föremål för en utdragen och ingående beskrivning. Huvuddelen av boken, som är lång 843 sidor, utgörs ändå av beskrivningen av striderna i vågor efter vågor under mer än ett år. 

Politikernas cynism och förakt, liksom också de stackars sekteristerna enfald och starka tro är känsligt skildrade. Enskilda öden följs upp och bildar en stomme till det omgivande kaoset. 

Det första problemet som läsaren ställs inför är rent fysiskt, boken i pocketutgåva är 5,6 cm tjock och därmed besvärlig att hantera. Det andra är en känsla av främlingsskap inför en miljö och ett persongalleri som står så långt utanför ens erfarenhetssfär att den är svår att få grepp om. Då har jag ändå rört mig i de där länderna i omgångar och sett en hel del förutom städerna. Så dessa beskrivningar av skärmytslingar, belägringar och andra krigshändelser, som man kunde vara benägen att klassa som kiosklitteratur, men kanske ändå är nödvändiga för hemmapubliken i Sydamerika. 

Då man inte kan identifiera sig med det delvis direkt groteska persongalleriet så blir stridsbeskrivningarna i sin grymma närgångenhet närmast tröttande. Att författaren själv kallat detta verk för sin motsvarighet till Krig och fred är nog att ta i. 

Författaren uppvisar en smått genial förmåga till analys och till att i en elegant och avskalad form förklara historiska skeenden och orsakssammanhang. Utvecklingen av begreppen äganderätt och rättsskydd ”The Rule of Law” blir igenomgångna. Skillnaderna mellan demokratiska-, marknads- och hierarkiska system utreds. 

Den inbyggda svagheten i det på enkel majoritet byggda demokratiska systemet förklarar författaren på följande sätt:

 ”Eftersom det i en majoritetsdemokrati bara är antalet röster som räknas, kan förslag som endast marginellt bidrar till de mångas välfärd men allvarligt skadar ett fåtal antas som lag. Samtidigt innebär en allmän rösträtt att en enkel majoritet av de röstberättigade alltid kommer att tjäna mindre än genomsnittet. Vad detta betyder är att det alltid – åtminstone i teorin – kommer att finnas enkla majoriteter som skulle tjäna på fortsatt omfördelning av inkomsterna genom progressiv inkomstbeskattning och/eller offentliga utgiftsprogram. Detta är säkerligen en del av förklaringen till att västeuropeiska länder, med sina svaga konstitutionella garantier mot obegränsat majoritetsstyre, uppvisar högre skattenivåer och större offentliga utgifter än resten av världen.” 

Han redovisar för de balanserande system som existerar på olika håll i form av tvåkammarsystem (överhus eller senat), statschefens vetorätt, som i USA leder till krav på 2/3 majoritet i vardera kammaren för att kunna hävas eller som alternativ konstitutionella domstolar. 

Då statschefernas roll i de flesta europeiska länder är närmast nominell så kan någon vetorätt inte finnas. Författarens konklusion är att en kvalificerad majoritet i en enkammarriksdag vore på sin plats, men att denna inte heller kan vara så sträng att någon mindre grupp kan blockera lagstiftningen, alltså kunde en tröskel på cirka sextio procent fungera som en lagom broms mot excessivt utnyttjande av majoritetens makt. 

Glidningen mot marknadsstyrda system är redan nu påfallande och kunde utvidgas. Han nämner ”vouchers” som ger medborgaren/konsumenten av sociala tjänster en viss valmöjlighet. 

De hierarkiska systemen leder enligt författaren i de flesta fall till osund maktutövning, exemplen på detta är legio från Stalin och Hitler till Mugabe. 

Som konklusion säger sig författaren föredra en större öppenhet och klar skattekonkurrens länder emellan också inom EU. Alltså möjligheten att ”med fötterna” rösta emot systemet såsom det tillämpas i hemlandet. Redan en trend som visar på tilltagande utflyttning ”brain drain” skulle inverka dämpande på beskattnings- och den i vissa avseenden alltför generösa bidragspolitiken. 

Det är alltså fråga om en högst seriös bok. Skallet i pressen är dock ute efter Björn Wahlroos skalp och valet att publicera med en pärmbild av författaren, med det kännspaka försmädliga leendet och de biskopligt knäppta händerna, är tyvärr antagligen till förfång för  en rätt uppskattningen av den.

En saga spunnen kring dokumentariska fragment om en svensk kvinna som vid förra sekelskiftet var ägare till en bordell i Lourenço Marques, nuvarande Maputo. Det enda man vet om henne är att hon var sin tids största skattebetalare i Portugisiska Östafrika. 

Mankell är ju en driven författare och han har lyckats väl med att skriva ihop historien om den enkla svenska flickan, som av misstag hamnade där. Hur hon plågades av osäkerhet, ansattes av obehag för de vitas behandling av infödingarna och hur hon försökte kompensera, men utan att nå fram till någon verklig kontakt med dem. 

En alldeles läsvärd historia, utan att därmed vara någon höjdare.

Idén är mycket Austersk i sin originalitet. Ett gatubarn tas om hand av en kuf och lär sig småningom att vandra i luften. Turnéer följer, men konsten är ett övergångsfenomen som försvinner i och med puberteten. Livet därefter går i berg- och dalbana, med en del bisarra inslag. Det är hela historien. 

Boken känns på något sätt mindre stringent och mera amerikanskt svamlig än de andra jag läst. En mellanbok av en författare som gjort sig ett namn och har trycket på sig att producera, men inte alltid kan leva upp till sin tidigare framgång. 

Dags att lämna Auster för en tid.

Namnet syftar på hur den franskinfluerade aristokratin ändå bevarade drag av den Ryska mentaliteten. Denhär volymen är alltså inte en romantisk roman, utan en till utmattning detaljerad kulturhistorisk utredning, som omspänner tiden från Piters grundläggning till Sovjetimperiets upplösning. 

Tsar Peter tvingade, som känt, sina bojarer att raka skägget. Han tvingade dem också att flytta till St. Petersburg. I själva verket upprätthöll han en form av livegenskap för sin aristokrati, som han antagligen inspirerats till av Louis XIV.  Aristokraterna var alltså tvungna att tjäna Tsaren antingen i byråkratin eller i militären. Denna regel upphävdes först år 1762. Fönstret mot Europa var hårt reglerat och mycket snävt begränsat till en liten överklass. Denhär gruppen fjärmades alltså medvetet från resten av landet, deras stora jordinnehav hade inte så mycket karaktären av lantställen, utan sågs snarare som inkomstkällor vars storlek räknades i hur många livegna man hade. 

Peters spartanska och i grunden praktiskt inställda europa-projekt utvecklades av följande monarker till ett sybaritiskt, hovcentrerat litet samhälle i Rysslands utkant, som redan på språklig grund saknade möjligheter att förstå och kommunicera med den övriga befolkningen. 

Trenden som varat i hundra år förändrades över en natt i och med Napoleons invasion. Den franska revolutionen, krigsförlusterna före invasionen, skövlingen och Moskvas brand gav upphov till politiska proteströrelser, krav på medbestämmanderätt, en ny känsla för Rodinan, och ett behov av att förbättra de livegna böndernas ställning. Ryskan som kulturbärande språk uppstod som en fågel Fenix under artonhundratalets första hälft. 

Krimkriget fyrtio år efter Napoleon, men fört mot samma Frankrike och denna gång förlustbringande, samt 1870-talets Rysk-Turkiska krig och framförallt det Rysk-Japanska kriget 1904, försvagade alla den enväldiga Tsarmakten och ledde fram till 1917 års revolution. Detta yttre skeende avspeglades på kulturfronten och behandlas ingående i boken. 

Sovjetepokens underligheter, med sina krav på proletär realism, sina återfall i artonhundratalets trender inom konst och musik och sina perversiteter inom arkitekturen är bara alltför välkända. 

Att här räkna upp kulturpersonligheter och samhällsfilosofiska riktningar, som avlöste varandra ställer sig på grund av mångfalden omöjligt. Figes strävar till att ta med allt, han upprepar sig i sina utläggningar och det hela blir för detaljerat och tungt för att ge en angenäm läsupplevelse. Men visst lär man sig en hel del nytt om man har tålamod till det.

Boken fyller en funktion och författaren är ute i angeläget ärende. Mina invändningar har mer med form och tydlighet än med innehållet som sådant att göra. 

En stor del av bokens innehåll är citat från ett antal politiskt engagerade forskares och författares verk, L.A. Puntila, Volter Kilpi, Anastasia Trifonova och Ainur Elmgren. Texten gör inte någon skillnad mellan författarens förklaringar och åsikter och de ofta långa citaten. Det hade varit till fördel för läsaren om citaten skulle ha satts med kursivstil och föregåtts av den citerades namn i stället för initialer, speciellt som många av citaten återfinns mitt i texten och inte är separerade i egna stycken. 

Kapitlen följs ofta upp med en uppmaning till läsaren att själv djupdyka i de citerade författarnas verk. Kanhända är jag småaktig, men det tycks mig som om författaren i en del fall kunde ha fördjupat sina förklaringar i stället för att servera dessa hänvisningar. Intrycket av att poängen inte alltid är tillräckligt tydligt presenterad kvarstår ännu en vecka efter avslutad läsning. 

Intrycket man får av denna genomgång bekräftar egentligen vad man på ett allmänt plan har känt, nämligen att de svenskspråkiga, trots goda föresatser och bitvis draghjälp, ändå var för långsamma med att acceptera det finska språkets officiella ställning. De finska å sin sida var uppfyllda av de nya möjligheter som dels erbjöds och dels via högt ställda krav rätt snabbt, men ändå för långsamt, kunde uppnås. Att processen skedde via konflikter var helt naturligt, att konflikter kvarstår, och kanske nu tillfälligt fördjupas är beklagligt men inte möjligt att undvika med sakargument. 

Tyvärr har jag inte läst hennes första bok Infidel, därmed är det svårt att bedöma kontinuiteten i hennes budskap. Boken riktar sig till två väsensskilda läsarkategorier: Den första till amerikansk och europeisk publik med en varning för den fara som de självisolerande muslimska invandrargrupperna utgör. Den andra till muslimska invandrarkvinnor, med ett budskap om det nödvändiga i att låta sig assimileras i det västerländska samhället.                                               

Boken blir därmed något schizofren, delvis övertydlig och full av upprepningar. Den är dock skriven av en intelligent, tänkande person som har sett och upplevt mycket och har lärt sig av erfarenheterna. Jag fäste mig speciellt vid ett kapitel som hade ett poetisk lyft där författaren sammanfattar sina erfarenheter i ett brev till sin avlidna mormor. 

Budskapet till den västerländska publiken är kyligt och klart. De muslimska invandrarna ynglar av sig med fart och blir mer och mer radikaliserade. Deras indoktrination finansieras av Saudi Arabiska pengar. Det är inte terrorismen som utgör den stora faran, utan nonchalansen för och motståndet mot värdländernas traditioner och värderingar. Författarens bedömning är att islam för en oböjlig och segdragen kamp mot västerlandet och att detta inte tas nog på allvar. 

Som kvinna och apostat ömmar hon särskilt för det förtryck och de fysiska ingrepp som muslimska kvinnor utsätts för. Hon pläderar för förnyelse i behandlingen av de muslimska invandrarna: krav på assimilering, skolning enligt västerländsk tradition och upplysning i skötseln av privatekonomin.

Författaren är gift med den brittiska historikern och författaren Niall Ferguson.

En vild och våldsam historia om sydamerikanska revolutioner, silver, kärlek, lojalitet och  tragedi. Den börjar med en viss distans till det fiktiva Sydamerikanska landet och med humor när författaren döpt landet till Costaguana, bara en bokstav skiljer namnet från begreppet skitkusten. 

Turerna och figurerna i den mordlystna ”caballero” hederns grepp är lysande beskrivna. Rövarhövdingar som plötsligt kallas till att bli generaler och försvarare av blancos, som den vita överklassen kallas. Åldriga skälvande men stolta hidalgos, som tror på ”la democracia”, men självfallet på blancos villkor. Europeiska lycksökare, engelska gruvägare och järnvägsbyggare och så den obetvingliga Nostromo, Capataz de Cargadores, Giovanni Battista, ilandstigen genuesisk båtsman och omutlig hjälte i sagans mitt. 

Hjälten lyckas mot alla odds rädda en stor last silver från att falla i revolutionärernas våld. Alla tror att silvret gått i botten och de flesta, utom de giriga revolutionärerna drar en lättnadens suck. Gruvan är minerad och revolutionärerna får se sig besegrade utan hopp om skatten. Hjälten känner sig övergiven och otillräckligt uppskattad och besluter sig därför att själv dra nytta av det gömda silvret. 

Slutligen utmynnar det i personlig tragedi då hjälten på grund av sin heder blir tvungen att uppfylla ett gammalt löfte och fria till den ena av två systrar, medan han djupt förälskat sig i den andra. Romanen utmynnar i ett skottdrama, hjältens död, och silvergömman förblir okänd. 

Det här är en äkta gammaldags storstilad roman, men ansågs modern, då den publicerades. Författarens karriär som sjöman och sedermera befäl, hans många och långa resor och hans inblick i förhållandena i Sydamerikanska hamnstäder utgör en nödvändig bakgrund, men den karrikerade revolutionära våldsamheten och dess bevekelsegrunder i avund och självhävdelse har han inte kunnat ta till sig av den erfarenheten. Det är en egendomlig historia att polacken Jósef Teodor Konrad Korzeniowski från Berdichev i Ukraina kunnat bli en sådan uppburen engelsk klassiker och på sin tid vän med alla samtida litterära personligheter. Men stora romaner är de denna och hans The Heart of Darkness självupplevd historia från den värsta perioden i Kongo. 

Harry Martinson hörde till de författare jag läste under tonåren, som också Vilhelm Moberg, Hjalmar Bergman och Ivar Lo-Johansson. Denhär lilla volymen har i alla fall undgått mig och utgör en givande återknytning. 

Den är en självbiografisk skildring av hans barndom och tidiga ungdom som sockenbarn. Fadern hade supit ihjäl sig, mamman hade stuckit ifrån sina fem överlevande barn och de blev sedan utplacerade på årskontrakt till lägstbjudande. De utnyttjades från tidig piltålder som arbetskraft, hade ingen trygghet alls och kunde, som sagt kastas från gård till gård från ett år till ett annat. Systemet har sedermera kritiserats hårt, men en parallell kan väl nog dras till dagens åldringsvård, som också läggs ut på kontrakt till lägstbjudande företag. 

Martinson har en fenomenal förmåga att gestalta denna tidiga epok i sitt liv, med alla  förödmjukelser, sin egen snoriga butterhet och sina drömmar om Karlifonien dit han trodde att modern farit när hon lämnade dem. Han beskriver hur han instinktivt söker sig till till kvinnorna i gårdarna där han hamnar, men oftast blir bryskt avvisad. Hur han ligger i utdragssoffan och gråter om nätterna, medan handen smyger sig ner mellan benen för en smula tröst. I en gård möter han sin äldre syster också hon sockenhjon, men någon kontakt får de aldrig och han blir grymt besviken. 

Efter att ha rymt från ett ställe placeras han i sockengården bland alla åldringar och mentalt sjuka. Där tyr han sig till föreståndarinnan, men också hon försvinner ur hans liv på grund av vattusjukan en farsot som skördar många offer. Detaljerna i hans beskrivningar av livet i sockengården är fulla med små poänger, som den om Elna: ”Ty Elna var härjad av Gud.

– Hur har Elna det? Frågade ibland Tyra (föreståndarinnan). –Jojovars här är trivialt, svarade Elna. Med detta menade hon att det var trevligt. Hon trivdes och hade det alltså trivialt.”

07.01. Nu har jag läst en deckare. Pansarhjärta av Jo Nesbö, 2009, 647 sidor. Gastkramande spänning, uppfinningsrika mördarmetoder, exotiska miljöer, förvirrande spår och kontraspår. 

Under mina sjuttiotvå år har jag läst det mesta som producerats av deckar- och thrillerförfattare. I tiden greps jag av spänningen inför det okända och obehagliga som Edgar Allan Poe bjöd på, men allt förbleknar och det uppskruvat fasansfulla har inte mera samma genomslagskraft. Produktionen av denna typ av böcker har blivit så stor att författarna har blivit tvungna att ta till allt grövre artilleri och omöjligare sensationer för att nå sin del av läsekretsen. Att göra detta på hela 647 sidor är ändå att ta i. 

Snart sagt varje person som finns med i boken har ett ”förflutet”, alla har någonting som de vill dölja och de flesta har obehagliga egenskaper som misstänkliggör dem på sätt eller annat. Inte kan man bygga upp en trovärdig historia på sådana premisser. Story nog – men trovärdig. 

Dessa böcker skrivs inte för en läsvan och upplyst publik. Sadismen och grovheten appellerar till sådana som inte ids och orkar med det mänskliga och finstämda. Att de går ut i miljonupplagor är förståeligt, men också en smula bedrövligt. Den allmänna läskunnigheten har inte fört med sig någon höjning av bildningsnivån, utan en förflackning och utarmning av vad som en gång fanns, men var förunnat ett fåtal. 

Göran Stenius kärlek till Italien, dess natur och dess historia är vad som främst präglar upplevelsen av denna bok. Hans djupa insikter i fjortonhundratalet och kunnande om Aenea Silvio Piccolomini, påven Pius II är mer än beundransvärt. 

Han väver skickligt en tråd kring Piccolominis egna skrifter och samtida skildringar. Berättelsen har en verve och lyhördhet, som är av en klass långt högre än många av de historiska skildringar jag under senare år haft tillfälle att fördjupa mig i. Vinjetterna som tecknats av hans döttrar lyser upp volymen och ger den fin touch av det tidstypiska. 

I min ungdom läste jag hans Hungergropen, som handlar om förhållandena i Karelen och har för avsikt att på nytt bekanta mig med den. 

Vi har nog anledning att vara stolta över att vår lilla svenska folkspillra i Finland under sina tvåhundra år presterat så många kulturpersonligheter.

En mastodont till thriller som väger in på 1044 sidor. Författaren har en förkärlek för långa och ganska invecklade historier, men denna är till syvende och sist ganska enkel pang pang. 

Bitvis rör den sig på två plan, i en komplicerad spelvärld på dator, med tusentals medspelare och kinesiska hackers som utnyttjar den för att smyga in virus som enkrypterar spelarnas datorer och sen klämma dem på betalning för att avlägsna viruset. Detta kopplat till en hämndaktion av ryska banditer som blivit snuvade på listor med personuppgifter som de betalat dyrt för. För att komplicera det hela så råkar en showdown mellan ryssarna och de unga kineserna i Xiamen leda till eldstrid med jihadister. 

Persongalleriet omfattar en Eritreansk flicka, adopterad till Iowa och utbildad geolog, fiffig och aktiv i pangpangeriet, en ungersk hacker som förälskar sig i henne under korseld, en fd haschsmugglare och upphovasman till det stora spelet, nu multimillionär, en rysk fd. Spetznats officer nu säkerhetskonsult, en amerikansk CIA man på Zamboanga, jihadistledaren Abdullah Jones, svart uppvuxen i Wales och ingenjör, samt många fler. 

Fantasin flödar, men boken stiger inte till några större höjder, trots det är den trevlig läsning. Bokens namn syftar på ett felskrivet filnamn som de unga kineserna totat till – skall naturligtvis vara read me. 

Min Stephenson favorit Barocktrilogin var lika färgstarkt action betonad, men förlagd till 1600-talet och kretsade till en början kring en tvist mellan Newton och Leibnitz. Dens styrka låg i de bitvis mycket trevligt beskrivna miljöerna och i bredden av händelser invävda i det historiska skeendet.

 Överlång, litet smålarvig, massor av action, lagom romantisk, för tiden aktuell problematik – en riktig ”romanka”. 

I den här romanen är författarens alter ego en ung kvinnlig jurist, som jobbar på en förening  vars program riktar sig mot agro-chem industrin. Rättrådig och övermåttan envis kämpar hon som en David och med hjälp av den gamle rocksångarens miljoner lyckas hon till slut nedlägga sin motståndare och kanske finna lyckan. 

Använder man 728 sidor till att utveckla detta ämne så måste en rutinerad skriftställare kunna få ihop en läsvärd story. Smånaiv som jag är så faller jag för den och slukar den, för jag har naturligtvis på tjugo år totalt glömt vad den handlade om. 

Nu har just hennes senaste bok Unforgotten landat på mitt bord från Amazon UK och bereder mig huvudbry. Fick med en lapp som betecknar sig som invoice, men saknar varje spår av betalningsanvisning inga bankkonton ingenting. Skall jag vänta på en separat räkning, eller skall jag aktivera mig via mejl och begära en fullständigare räkning. Har bara en gång förut beställt nånting från Amazon, minns inte att det skulle ha varit några problem då.

Denna andra del av Finlands Svenska Historia karaktäriseras av att en mängd fenomen genomlyses kapitelvis för hela perioden. För överskådlighetens skull hade det varit bra om författaren tagit i bruk det amerikanska systemet med en sammanfattning i punkter efter varje kapitel. Att kapitlen rundats av med några meningar om den behandlade helheten fann jag inte tillräckligt. 

Vad boken i huvudsak visar är att vår finska riksdel var representerad på lika villkor i statsledningen, att språkproblematiken uppmärksammades och i viss mån åtgärdades, men att den finskspråkiga kulturella utvecklingen inte tillgodosågs i någon högre grad. Det finska skriftspråket förblev outvecklat och förvaltningsmaskineriet arbetade på svenska. 

Boken visar också att rekryteringen till armén skedde på lika vilkor på vardera sidan havet, men att försvaret av Finland tidvis eftersattes och att speciellt anfallskrigen mot Ryssland under sjuttonhundratalet var illa planerade och överoptimistiska. De två ryska ockupationerna av riksdelen under sjuttonhundratalet lämnade djupa spår. Allmogens hat och skrämsel inför det ryska var grundmurad, medan de högre skikten och intelligentsian småningom, med utvecklingen av St. Petersburg förstod att rikssammanhållningen var utsatt för i längden övermäktiga påfrestningar. Detta avspeglade sig i 1808-09 års krig där allmogen visade stor envishet och bedrev en viss gerillaverksamhet mot de ryska försörjningslinjerna, medan överheten redan accepterat faktum vid sydkusten. Den andra sidan av förhållningssättet visade sig i Sprengtportens politicerande och i Anjalaförbundets appeller. 

Bondebefolkningen i Finland hade naturligtvis goda skäl att akta sig för ryssen. Det sätt som ägarna till de ryska donationsgodsen, i områdena som avträtts 1721 och 1743, behandlade de dittills fria bönderna, framstod som varnande exempel. På denna punkt rådde ingen skillnad mellan svensk- och finsktalande bondebefolkning. Man var helt enkelt på goda grunder mer konservativa och Sverigetrogna än överklassen. 

Språkmässigt visar boken att Finland under de sista decennierna av den svenska tiden blev mer och mer svenskt. Ökad skolning medförde en större rörlighet i samhället och detta i sin tur ledde till att en vidgad krets av finspråkiga fann att de hade ett behov av att lära sig svenska. En medveten försvenskning hade också i något skede diskuterats i Stockholm, men förkastats som omöjlig att genomföra och inte särskilt nödvändig. 

Ser fram emot de två senare volymerna, som ju kommer att behandla språkligt åtskilligt mer kontroversiella perioder.

Denhär volymen visar med all tydlighet att Sovjet, omedelbart när tyskarna inledde operation Barbarossa, satte igång ett nytt anfallskrig mot Finland. 

Vårt land var totalt beroende av tysklandshandeln för att få in ett minimum förnödenheter till landet, framförallt säd, socker, fetter, samt olja och bensin. Därtill behövdes vapen, flyg, ammunition mm. Om allt detta fördes förhandlingar med tyskarna under hösten och vintern 1940-41. Tre gånger försökte Naziregimen få oss att ansluta Finland till tripartitavtalet mellan Tyskland, Italien och Japan, varje gång lyckades Ryti hävda vår självständiga ställning och undvika en formell allians. Först under den sovjetiska storoffensiven sommaren 1944, tvingades han av en tillrest Ribbentrop att skriva sitt berömda brev och lyckades därigenom få snabba leveranser av vapen och ammunition som möjliggjorde att fronten till slut höll. 

England, som i sin tur var beroende av att Sovjet band så mycket tyska trupper som möjligt, förklarade Finland krig den 6 december 1941. Krigsförklaringen kom då Mannerheim i ett brev till Churchill uttryckt sig mindre diplomatiskt om de finska framryckningsmålsättningarna, vilka de facto uppnåddes endast några dagar senare. England hade gett ultimatum och fordrat att framryckningen skulle stoppas omedelbart, detta med tanke på lend lease försörjningen av krigsmateriel till Sovjet via Murmanskbanan. 

Med USA lyckades Ryti på hemliga vägar, dels via Lissabon där den sedermera så kända George F. Kennan var attaché och via Stockholm upprätthålla en fungerande kontakt under hela kriget. De allierade planerade 1943 en landstigning i nordnorge och förhandlingar fördes med Ryti om Finlands ställningstagande till operationer i Lappland. Ryti hade gett USA löfte om att inte göra motstånd mot den planerade invasionen till den del den kom att beröra Finska lappmarken. Invasionsplanen blev dock inhiberad. USA var inte i stånd att hjälpa oss på något sätt, men Washingtons förståelse för vårt försvarskrig var mycket värdefullt. 

Om Mannerheim konstateras att hans första dagorder i början av fortsättningskriget, där han talade om att befria fjärrkarelen, upptogs mycket illa av de allierade. Dagordern gick också stick i stäv mot regeringens samtidiga förklaringar till Sverige och de allierade om att man uteslutande förde ett försvarskrig. Likaså konstaterar boken att Ryti under ställningskriget gång på gång uppmanade till en snabb utbyggnad av försvarsställningarna på näset, men att detta försummades.

Allt detta och mängder av annat stoff gör boken mäkta intressant, men någon lättläst volym är den sannerligen inte.

Greven, Antoine de Saint-Exupéry är ju mest känd för sin fabel Den lille prinsen och för sitt länge oförklarade försvinnande över Medelhavet, under ett spaningsuppdrag från Corsica till Lyons i krigets slutskede. 

Han var fattig, slarvig och föga framgångsrik i sina studier. På ett tidigt stadium blev han flygintresserad och lyckades krångla sig till ett certifikat. Småningom lyckades han också krångla sig till ett jobb som postflygare. Med utgångspunkt i Toulouse byggdes efter första världskriget, på privat initiativ en postflyglinje ner till de franska besittningarna i Västafrika. Saint Ex, som han kallades av sina kolleger, var med om detta under några år. Han var bl.a. stationerad som förvaltare av en mellanlandningsstation för rutten i Nouakchott i Mauretanien i ett år. Jobbet var i många avseenden riskfyllt, planen var enmotoriga öppna biplan, med en marchfart på ca 80 mph och med en radie på bara 400 miles. Motorerna överhettades lätt, några bromsar hade de inte, inte heller någon stötdämpning i landstället. Rutten var flere tusen kilometer och gick delvis över territorier där strider ideligen fördes. Krasherna var legio, flere piloter blev fångar hos beduinerna och utväxlade efter långa perioder mot dryg betalning. Andra bara försvann. Saint Ex blev legendarisk för sina räddningsexpeditioner och för att han lyckades komma till tals med beduinerna och samarbeta med dem. 

Han fortsatte sedan med att bygga upp motsvarande postlinjer från Buenos Aires till Punta Arenas, till Santiago de Chile och till Asuncion. Även där råkade han ut för de mest hårresande flygäventyr. I början av trettiotalet klappade företaget Aéropostale ihop och han blev arbetslös. Följde ett antal år av dagdrivarliv, men han lyckades under stora födslovåndor få ihop till en bok Southern Mail, som blev en storsäljare. Under de åren krashade han en gång vid en landning i Medelhavet, en gång i öknen i Libyen under ett rekordförsök från Paris till Saigon och en gång i Guatemala under ett försök att flyga från Montreal till Punta Arenas. 

Han skrev en andra bok Night Flight om sina erfarenheter. Den renderade honom pris och berömmelse. Andra världskriget såg honom som pilot i ett spaningsplan under den korta perioden före Paris fall. Om sin krigsupplevelser skrev han under sina krigsår som evakuerad i New York boken Flight to Arras, samt Den lille prinsen. Efter de allierades landstigning i Nordafrika lyckades han igen krångla sig tillbaka till sitt spaningsflygförband. Här hade han diverse missöden med de nya amerikanska Lockheed P 38 Lightning planen, fick flygförbud för en tid, men lyckades komma tillbaka. 

Han var en stor raconteur, skicklig på kortkonster, men allmänt oförmögen att sköta sig, sin ekonomi, för att inte tala om sin tydligen helt vilda hustru Consuela. 

Biografin är milt sagt uttömande, den lider av att det finns för mycket material och vittnen och blir därför tungläst, trots att den i många avseenden är trevlig och också intressant. Kontrasten till författarens biografi över Cleopatra, som jag nyligen läste kunde inte vara större. Där lyckades hon på ett magert material måla upp en mycket levande bild i en verkligt läsvärd bok.

MATILDA 1102 – 1167, var dotter till Henry I och Edith-Matilda av Scotland. Som åttaåring skickades hon till Tyskland för att giftas med kejsaren Heinrich V. Äktenskapet blev barnlöst. Femton år senare dog kejsaren och Matilda tvingades att lämna Tyskland. Hennes då åldrande far tvingade in henne i ett nytt äktenskap med Geoffroi av Anjou för att på det sättet sammanbinda Kungens franska besittningar Normandiet och Aqvitanien. I äktenskapet föddes tre söner. Henry I, som förlorat sin son i ett skeppshaveri, testamenterade sitt rike till Matilda och hennes söner, men efter hans död lyckades hennes kusin Stephen ta makten och bli krönt till Kung av England. Därefter följde en lång förbittrad kamp där Matilda i ett skede faktiskt regerade som drottning, men tiden var inte mogen för kvinnlig tronföljd och det slutade illa. Slutligen efterträddes Stephen dock av hennes son, som Henry II. 

ELEANOR 1124 – 1204, var född hertiginna av Aqvitanien och var först gift med Louis VII av Frankrike, ett inkompatibelt par, med skilsmässa som följd. Sedermera gift med Henry II av England. I det äktenskapet föddes sju barn, av dem sönerna Henry, Richard (Leijonhjärta), Geoffrey och John (utan land). Sönerna förde krig sinsemellan och mot sin far om arvet i ett allmänt hämningslöst kaos. Eleanor fungerade som regent under flera år då den nyblivne kungen Richard var på korsfarartåg och sedan satt inspärrad i ett österrikiskt fängelse. 

ISABELLA 1295 – 1358, var dotter till franska kungen Philippe IV och gift med Edward II av England. Edward var svag och homofil. Han hade ett par favoriter som han höjde till skyarna, vilket ledde till svåra stridigheter med tio års mellanrum i England. Isabella hade sina egna favoriter, men fick lov att kämpa för sin sons Edward IIIs arvsrätt. I det instabila läget var hon som fransyska inte någon populär personlighet. 

MARGARET 1430 – 1482, dotter till René av Anjou och gift med Henry VI av England. Henry var utvecklingsstörd och därmed en total nolla. Svåra inbördes stridigheter följde då olika mäktiga intressen tävlade om att i praktiken styra England. Margaret kämpade för sin sons Edwards arvsrätt. 

MARY TUDOR, dotter till Henry VIII och Katharina av Aragonien, kortvarig regerande drottning, som utlöste kaos med sin motreformation. 

Huvudintrycket är att ”those glorious knights in their shining armours” var ett jävla pack, som ena minuten svor högtidliga trohetseder, för att följande minut bryta dem. Så naturligtvis blir man igen en gång helt förvirrad över den engelska högadelns namnbyten när de ärvde titlar. Boken är trevligt skriven, delvis uppenbarligen på ganska tunt historiskt material under medeltiden. I alla fall inte romanartad utan strävar till historisk korrekthet, med en viss tolkningsfrihet. 

En skälmhistoria av bästa märke. Vi har en överviktig sexfixerad fysikprofessor, som saknar alla hämningar moraliska som juridiska. Han utnyttjar sin status som Nobelpristagare för att utveckla ett solenergikoncept som han fått för bedömning av en beundrande assistent, som dött i en olyckshändelse. Förvecklingarna är många och de hopar sig till ett svidande klimax under New Mexicos skimrande sol. 

Personligen känner jag väl igen den svindlande känslan av att lyckas fånga energin i soljuset för att utföra ett jobb, likaväl som jag känner igen känslan av hopplöshet när allting faller ihop. 

Boken är fyndigt konstruerad, välskriven, har ett lagom högt tempo och kan på det varmaste rekommenderas.

Herman Lindqvists historiepopulariseringar gör mig alltid glad. Han skriver flytande och medryckande, han kan sina ämnen och han tar det inte så högtidligt. Med all sannolikhet har han gjort mycket gott för svensk historisk allmänbildning. 

Solkonungen, alltså denna gång. I motsats till vad man kan tro en hårt arbetande monark, med klara målsättningar, som mot slutet mötte svåra motgångar. Han hade i sin ungdom upplevt Fronden, ett inbördeskrig där en stor del av bördsadeln stod mot kungahuset. Två principer härledde han av upplevelsen: Att sköta statsmaskineriet med hjälp av skickliga uppkomlingar som hade honom att tacka för sin framgång. Att hålla bördsadeln sysslolös och sammanföst vid hovet så att den inte skulle kunna hitta på nya revolter ute på sina hertigdömen och gods. 

Därför dessa långvariga och ytterst skickliga personligheter i rikets ledning, först Mazarin och efter honom konungen själv som ”statsminister”, Fouquet, Colbert, Lionne, Le Tellier och på den militära sidan Turenne, de Vauban och Louvois (son till le Tellier). Därför också bygget av Versailles där den gamla högadeln trängdes ihop i ett hov där alla tävlade mot alla, men för struntsaker och små ynnestar från kungen. 

Ludvig XIV förde en expansiv utrikespolitik som ledde till en rad med krig. Till en början med god framgång. Militären blev omorganiserad, underhållsfunktionen förstärkt. Det medföljde en rationalisering av den övriga förvaltningen och en likriktning av den över hela landet. Problemet blev att den expansiva politiken var dyr i drift och Versailles och många andra samtidiga projekt mycket betungande. Skatterna steg till för höga nivåer så att jordbruket inte klarade dem, medan man nog tänkte, men inte vågade genomföra en beskattning av de besuttna klasserna och kyrkans domäner. 

Till slut kom herrar John Churchill och Eugen av Savoyen åt att sätta stopp för den expansionistiska politiken med segern över fransmännen vid Blenheim, men då var solkonungen redan en trött och åldrad monark. 

Konungens privatliv och hans mätresser är alltför väl kända för att refereras, likaså hovprotokollet med sina levéer och andra fånigheter. 

Magnus Stenbocks liv 1665- 1717 präglades av jakten på återupprättelse efter faderns Storamiralen, greve  Gustav Otto Stenbocks fiasko när han skulle föra en flotteskader med utrustning och truppförstärkningar till Pommern efter det förlorade slaget vid Fehrbellin 1675. Efter en långt uppskjuten start i oktober måste Stenbock uppge försöket och återvände till Stockholm. Karl XI som då var 19 år var inte nådig. Affären som försatte familjen såväl i onåd som i ekonomiskt trångmål kom att återspegla sig på sonen Magnus hela uppväxt och karriär. 

I många år hankade Magnus Stenbock sig fram med låga officersbefattningar vid regementen på kontinenten. Under det sjuåriga tronföljdskriget som började 1688 kom han också att en tid tjänstgöra som adjutant vid generalstaben på den kejserliga sidan. 

Genom sitt äktenskap med Eva Oxenstjerna, dotter till Riksrådet, Kanslipresidenten Bengt och sondotter till den store Axel, fick Stenbock slutligen till svärfar en person som kunde och ville hjälpa honom framåt i karriären. När sedan Karl XII inledde sina militära äventyr med att häva den ryska belägringen av Narva 1700, lyckades Stenbock utmärka sig och komma in i den trängre kungliga kretsen. Han var en muntergök och lyckades, i likhet med Gustav Mauritz Armfelt åttio år senare, vinna kungens bevågenhet och därmed säkerställa goda uppdrag. 

När den mångåriga jakten på August av Sachsen, mot riksrådets och Bengt Oxenstjernas råd, inleddes 1702 blev Stenbocks Dalaregemente detacherat till en armégrupp med Östgöta kavalleri under generalmajor Carl Gustav Mörner med mål att angripa de polska hetmanerna i området kring Vilnius. Separationen från huvudarmén varade ett år och under den tiden lärde sig Stenbock hur man skulle sköta furneringen för en armé i fält i fiendeland. Det kom sedan att bli hans huvuduppgift som generalkommissarie för armén. I ett skede skötte han också de känsliga förhandlingarna med Danzig. 

Det ändlösa polska fälttåget avbröts för Stenbocks del 1707 då han blev utnämnd till Guvernör över Skåne. Under hela tiden träffade han sin nedresta hustru några korta veckor under 1704 och igen 1705. Att han kunde bli pappa till hela elva barn under sådana förhållanden är en gåta. I varje fall hade hans ekonomi förbättrats avsevärt under förhärjningen av Polen och familjen kunde köpa sig ett eget ställe Runsa uppåt Uppsala. 

Nöden i Sverige och utarmningen av de skånska landskapen blev en svår nöt för Stenbock och situationen förbättrades inte när Danmark, efter Poltava 1709, invaderade Skåne. Stenbock lyckades i alla fall, mot alla odds driva ut danskarna efter slaget vid Helsingborg 1710. 

Magnus Stenbock blev därmed en folkhjälte och befordrades av Riksrådet till fältmarschalk, vilket Karl XII dock demonstrativt inte gav sin fullmakt till i efterskott. Däremot följde en befordran till Riksråd vilket försatt Stenbock i den obehagliga situationen att komma i konflikt med Arvid Horn, Fabian Wrede och de övriga råden när kungen sedan från Bender krävde att en ny armé skulle stampas fram och skeppas till Pommern för att ansluta sig till ett Osmanskt fälttåg mot Tsar Peter och än en gång August. 

Vid avlastningen av denna nya armé på Rügen blev det katastrof då en dansk flotteskader lyckades förstöra det mesta av utrustningen. Rügen var belägrat av Danmark, Ryssland och Mecklenburg och enda vägen ut visade sig vara västerut, eller tvärt emot givna order. Under Stenbock, med polska marionettkungen Stanislav Leszcynski som nominell överbefälhavare, arbetade sig armén mot Holstein Gottorp för att dels undkomma överlägsna ryska styrkor och dels få vinterkvarter, med någorlunda chans till försörjning. Leszcynski avvek till Bender och Stenbock lyckades vinna ett slag i Gadebusch, men var hårt trängd. 

Slutakten kom sedan i Tönningen där Stenbock tvingades kapitulera för danskar och ryssar på vårkanten 1713. Före det hade han emellertid mot sin vilja av politiska skäl och efter påtryckningar bränt den öppna astaden Altona, vilket kom att förbli en evig skamfläck för honom och svenskarna. 

Fältmarschalken (titeln bekräftad av Karl XII efter Gadebusch), greven Magnus Stenbock satt sedan resten av sitt liv i alltmera hårdnande fångenskap i Köpenhamn där han avled 1717. 

Marklunds bok är inte något prosans mästerverk, men som kompakt (339 sidor) biografi tjänar den utmärkst sitt syfte. 

En planerad och auktoriserad biografi, som påbörjades ett par år före Jobs dog. Den är alltså inte något hastverk som kommit till bara för att rida på ”hypen” i samband med dödsfallet. 

Det finns nog goda skäl för att skriva upp Jobs, utan tvivel var han på sitt sätt genial och Apple är ju i detta nu världens värdefullaste bolag. Som person var Jobs däremot uppenbarligen särdeles otrevlig, han lade aldrig band på sig i sina möten med medmänniskor och medarbetare och kunde bete sig hur svinaktigt som helst. 

Hans styrka var fokusering, både på vad han tekniskt ville uppnå och hur produkten skulle se ut och kännas i handen. Han valde därför integrering och total kontroll. Därmed  avstod han medvetet från den öppenhet och möjligheten att sammankoppla olika produkter och system som andra företag gjort till sin ledstjärna. 

Isaacs är en driven journalist och författare, han platsade alltså för Jobs krav på perfektion. Han har skrivit biografier över Franklin, Einstein och Kissinger och han har varit chefredaktör för Time Magazine och chef för CNN. Boken är livfull och ganska detaljerad i sina beskrivningar av de problem och möjligheter som Jobs hade som grundare av Apple Computers och huvudägare till Pixar och sedan igen efter sin exil som CEO för Apple. 

Mest är det i alla fall en bok för dem som är intresserade av management och därför läser böcker om och av legendariska chefer.

Boken utgör, som tidigare nämnts, en första del av fyra som går under benämningen: Finlands svenska historia. 

Beroendet av arkeologiska fynd och bristen på skrivna urkunder gör att historieskrivningen blir trevande för perioden före tolvhundratalet. Kamkeramiken i Finland respektive Sverige tycks i alla fall visa ganska liknande drag. Bronsfynd pekar på vidsträckta handelsförbindelser på vardera sidan. Man antar att det funnits en viss germansk d.v.s svensk invandring i kustbygderna i Finland på ett mycket tidigt stadium, men att denna sammansmält med den finska befolkningen före kristendomens utbredning och det svenska kungadömets  uppkomst. 

Det svenska intresset för Finland baserade sig på överbefolkningsproblem på den svenska sidan parat med missionskravet från den katolska kyrkan. Tarkiainen framhåller att den svenska invandringen och bosättningen i huvudsak berörde de finska stammarnas relativt obebyggda utmarker längs kusterna. De konflikter om rätten till mark och fiske som uppstod löstes dock huvudsakligen till invandrarnas favör. Sålunda bestämdes att fiskevattnen närmast land skulle höra till inbyggarna vid kusten. En äganderätt som hållits vid liv ända till 1990-talet då kastfisket på privata vatten förklarades fritt. 

Invandringen stannade vid kusten, men fälttågen mot tavasterna och framförallt krigen mot Novgorod som samtidigt strävade att annektera mark i Finland avsatte spår i form av vissa befästa borgar i det inre av Finland, Tavastehus, Viborg och senare Olofsborg. 

Prästerskapet måste enligt en påvlig bulla kunna det inhemska språket. Detta gav Åbo stift en möjlighet att favorisera inhemska präster mot utnämningar från Uppsala. Det finska språket annammade en mängd svenska ord och uttryck och förändrades rätt radikalt från sina ugriska rötter, men dock med bibehållna grammatikaliska uttrycksformer så att prepositionerna aldrig införlivades i språket. Om Mikael Agricolas modersmål har det tvistats mycket, författaren är dock av den åsikten att han kom från ett svenskspråkigt hem, där han dock tidigt kommit i kontakt med finskan via husfolket. Sedermera måste han lära sig en god finska för att kunna utöva sitt prästkall, men under den första tiden som präst i Åbo föredrog han att predika på svenska. Att han var mycket språkbegåvad och behärskade många språk inklusive latin och grekiska råder det inte några tvivel om. 

Den kanske viktigaste och konkretaste nyttan som Finland hade av att inte hamna under Novgorods inflytande (och det var nog det enda alrternativet) var att livegenskapen aldrig infördes i Finland. Den västeuropeiska kulturtraditionen och den Romersk katolska, senare Lutherska kyrkan infördes via Sverige. Det svenska kungadömet växte till sig och etablerade sig i Stockholm under samma tid som etableringen på den finska sidan av viken skedde. Stockholms läge som huvudstad dikterades långt av de livliga förbindelserna österut. 

Initiativet att skriva Finlands historia utgående från det svenska perspektivet är lovvärt och denna volym är intressant och läsvärd om också bitvis rätt tung.

Ryssland hade som en viktig målsättning för sitt deltagande i Första Världskriget satt upp sin gamla dröm om att erövra Konstantinopel och därmed få fritt tillträde till Medelhavet. Därmed blev det Ottomanska Imperiet, vid denna tid lett av Ungturkarna, tvunget att ställa upp på den Tyska sidan i kriget. 

Vi har i presentationen av When God Made Hell sett hur Stor Britannien, genom att invadera Mesopotamien, reagerade på utsikten att få sina kommunikationer till Indien störda. Den låsta situationen på västfronten gav upphov till det ena försöket efter det andra att bryta igenom mot Turkarna i stället. Royal Navy försökte bryta igenom Dardanellerna, men misslyckades. På det följde Gallipoli landstigningen där den unga generationen Australiensare och Kanadensare förblödde till ingen nytta. 

Samtidigt uppviglade man, från Mellanösternhögkvarteret i Kairo araberna till revolt, vilket egentligen först i krigets slutskede ledde till någon större effekt. För att få till stånd den revolten och därmed en andra front som turkarna skulle vara tvungna att försvara, hade man åt Sheriffen i Mecca, Hussein Ibn Ali, gett löfte om att stöda uppkomsten av ett Arabiskt rike, som skulle omfatta Hejaz, Syrien inklusive Palestina och Libanon, samt Mesopotamien. Hassans konflikt mellan lojaliteter, å ena sidan muslimsk enhet, å andra sidan arabisk frihet från turkiskt välde, var inte lätt, men han valde att tro på engelsmännens ärliga uppsåt. 

Förhandlingar fördes också mellan England och Frankrike om Mellanöstern. Dessa utmynnade i Sykes-Picot avtalet, som sedermera bekräftades av Ryssland och därmed kom att kallas tripartitavtalet.  I detta skulle England ta för sig direkt, eller indirekt via lokala ”puppet rulers” Mesopotamien och en landförbindelse till en Medelhavshamn. Frankrike på samma sätt Syrien med Libanon, Mosulregionen och norra delen av Palestina ner till Acre. Södra delen av Palestina inklusive Gaza kom man överens om att skulle få internationell överghöghet, detta då England inte ville släppa Frankrike så nära Egypten och Suez kanalen. Ryssland skulle få Armenien. 

Under tiden pågick i England en utdragen diplomatisk kamp som fördes av Chaim Weizmann för Sionisternas räkning, om att få till stånd ett autonomt hemland för judarna under brittisk överhöghet i Palestina. Denna utmynnade i Balfour deklarationen 1917. 

Och ytterligare förde britterna under senare delen av kriget förhandlingar genom mellanhänder med turkarna om separatfred, där Lloyd George den brittiske premiärministern var beredd att låta Palestina och Syrien kvarstå under nominell Turkisk överhöghet, enligt det förkrigstida receptet från Egypten. 

Britterna gjorde alltså fyra olika framstötar och gav löften åt lika många divergerande intressenter om Palestinien under kriget. Tala sen om ”The Perfidious Englishmen”. 

Detaljerna i spelet är spännande som en spionthriller. Boken är anmärkningsvärt medryckande och trevligt skriven och utmynnar i en kort resumé över utvecklingen av den mellankrigstida situationen i Palestina.

Den gåtfulla mästaren på sitt bästa. Stories inside stories och tragedi radad på tragedi. En fantasi så övermåttan rik att man häpnar. 

Det skulle vara intressant att veta om han har funnits på Svenska Akademins förslagslistor i något skede, eller om den typ av författarskap han representerar kanske inte alls passar för svenskarna. Kanske han är för produktiv, möjligen håller han sig alltför envist fast vid en viss typ av romaner och kan därmed tyckas en smula ensidig, men bra är han. 

Det finns passager som man gärna skulle citera, men vid närmare eftertanke skulle det inte ändå fungera. Det återstår därför för dem av er som låter sig lockas att själva bilda sig en uppfattning.

Hade beställt två böcker av Harris från Akademen och kunde inte motstå frestelsen att genast läsa den första som kom. 

Höll på med When God Made Hell av Charles Townshend, men beskrivningarna av de militära operationerna under Irakinvasionen blev något tröttande (alltså egentligen engelsmännens, eller för att ta ett steg vidare den engelska Indien-förvaltningens invasion av Mesopotamien 1914 – 21). 

Harris är ju en medryckande författare, vare sig han sysslar med Cicero, eller med modärna fenomen, så är det fart och fläkt över storyn. Denna gång om datostyrd börshandel och en nörd som hittat på en självrättande algoritm. Boken höll mig fångad ett dygn och kan med värme rekommenderas till alla som tycker om fiction with fast action.

Författaren är uppvuxen i Rhodesia, skolad till jurist, verkar som journalist och har skrivit fem tidigare böcker, en av dem med förord av Nelson Mandela. Det är här fråga om ett långt reportage om två långa vistelser i Harare  2008/09 under och efter presidentvalet som Morgan Tsvangirai vann, men Mugabe kapade. 

Situationen i Zimbabwe hade under trettio år efter självständigheten långsamt försämrats. Enpartistaten och Mugabes säkerhetstjänst satte spår, likaså favoriternas roffande. Hyperinflationen var ett tydligt tecken på detta, exemplifierat av att ett glas öl vi den här tiden kostade 200 miljoner Zimbabwe dollar. 

Expropriationerna av jordbruk och hus tillhöriga vita pågick i form av ”jambanja” våldsam och oorganiserad ockupation. Detta ledde till avsevärd förstörelse, i många fall misshandel både av ägare, anställda och djurbesättning, i en del fall dråp. Några försök till organiserat jordbruk gjordes inte, somliga farmer ockuperades som små lotter av lokalt folk, andra blev god pris för regimens hantlangare. 

Mugabe sågs ju som den store befriaren efter inbördeskriget mot Ian Smith´s regim. Därför vågade man inte kritisera och därför åtnjöt han ett sådant anseende i närliggande stater. I själva verket hade han aldrig tagit i ett vapen, han var skollärare, infiltrerade sig i motståndsrörelsen, satt elva år i fängelse och klättrade sedan som god intrigmakare i graderna inom ZANU-PF. 

Valet skulle egentligen följas upp i en andra omgång, men Mugabes förtrycksmaskin gjorde detta omöjligt och Tsvangirai avstod från sin kandidatur. Därefter gjorde man efter påtryckning från Sydafrika upp om en tvåpartiregering med Tsvangirai, som det visade sig, rätt nominell premiärminister. 

Efter den första valomgången gick ZANU-PF (Zimbabwe African National Union – Patriotic Front) Mugabes parti systematiskt igenom alla valdistrikt och kollade in samtliga partiaktiva i Tsvangirais parti MDC (Movement for Democratic Change). Under några veckor blev alla dessa och deras familjer utsatta för attentat, brända hem, tortyr och mord. Det var fråga om något tiotaltusen personer. Det är här skäl att minnas att Mugabe tjugofem år tidigare tagit till liknande metoder mot Joshua Nkomo och hans N´debele stamklan, den gången resulterande i över tjugotusen döda. 

Boken följer upp ett stort antal av dessa fall och namnger både offer och förövare. Den utgör således en mycket utförlig åtalsskrift mot Mugabe och hans kotteri av hejdukar. Samtidigt är den en livfull berättelse om författarens resor under uppehållet i landet, landskaps- och naturbeskrivningar, liksom också porträtt av personer. 

Boken är en medryckande skildring, som man har svårt att lägga ifrån sig vid läggdags. För den som är känslig inför skildringar av barbari kan den dock inte rekommenderas.

En elegi, svävande, elegant och berörande. Huset – rummet som en skimrande ram för en berättelse om det tjugonde århundradet. Om nyvunnen frihet, hopp, utveckling och framtidstro. Om krasade illusioner, ockupation och mera ockupation. Om flykt, om anpassning. Om vidriga omständigheter, om osannolika möten och så till slut en återanknytning berättad med ytterst lätta penndrag. 

Elegansen i storyn, och elegansen i det rum som omsluter den är påfallande. Karaktärerna är väl utmejslade och i sin mångfald trovärdigt beskrivna. De osannolika mötena som måste till för att föra storyn vidare är ändå måttfulla och ger boken ett flyt som gör dem mer än berättigade.

Simon Mawer har skrivit nio andra böcker förrän denna kom ut 2009. Det är skäl att hålla utkik efter dem och vad han i framtiden kommer att skriva.

 Boken visar på sambandet mellan utrotningskriget mot infödingarna i Tyska Sydvästafrika 1904 -08 och naziregimens behandling av befolkningen im Osten under andra världskriget. 

Under 1700 talet och 1800 talets förra hälft var den förhärskande synen på koloniseringen den, att Europeerna hade en roll som folkupplysare och befrämjare av civilisation bland ursprungsbefolkningarna. Denhär synen förändrades med Darwin, eller egentligen med den flummiga socialdarwinismen som snabbt blev en modefluga. Den gick i all enkelhet ut på att de starka äter de svaga och någon medkänsla finns det inte rum för. Raslärans ursprung alltså, som utvecklades från 1880 talet och blev alltmer salongsfähig i början av 1900 talet. 

När Tyskland påbörjade sitt imperiebygge i Sydvästafrika stötte man på en lokalbefolkning som behärskade de bördiga områdena mellan Namib- och Kalahariöknarna. Tyskland höll just då, efter det Frankrike besegrats 1871 och landet förenats, på att i snabb takt utvecklas till ett industrisamhälle. Stora befolkningsgrupper blev egendomslösa när godsägare byggde upp sina småimperier och vräkte torpare. En ”Völkischer” rörelse uppstod. Denna såg det rena ariska bondesamhället som sitt ideal och krävde ”lebensraum”. Svaret blev imperiebygget i Sydvästafrika och Tyska Ostafrika. En förutsättning blev emellertid att ursprungsbefolk-ningen måste förmås att avstå från sinna marker. Till en början skedde det via bedrägliga kontrakt, men småningom tog man till grövre metoder, vilket ledde till ett utrotningskrig. Befolkningsgrupperna Hereros och Namas jagades ut i öknen och slaktades i stor skala. Samtidigt inrättade koncentrationsläger för slavarbete och också rena döds- och utrotningsläger. 

Efter första världskriget användes vidrigheterna som tyskarna begått som argument för att beröva landet dess kolonier. Hemvända kolonialtrupper värvades till de ”freikorps” som uppstod i det oroliga efterkrigstida Tyskland och dessa deltog i kväsningen av Eberhards socialdemokratiska München

Att skriva om The Music of Chance efter Toves kommentar känns svårare än vanligt. Har just läst slut den och inte ännu riktigt hunnit smälta vad jag läst. 

Den är ju skriven 16 år före Travels in the Scriptorium och det märks. Två drifters möts och den ena lovar finansiera en privat pokeromgång med höga insatser för den andra. Spelaren förlorar allt plus en IOU på tiotusen. De två ställs inför att jobba av summan genom att bygga en mur. Efter tre månaders slit når de sitt mål, men får en kalldush i form av en saftig räkning på mat och nöjeskostnader, som också måste arbetas av. Den ena rymmer, men hittas följande morgon blodig och sönderslagen. Den andra fortsätter sitt ensamma slit. När han betalat av skulden kör han ihjäl sig och sin övervakare.

Detta är alltså den yttre ramen till en inre resa. Denhär var nu den fjärde boken av Auster som jag läst på en relativt kort tid, ändå med sådana mellanrum och med så många andra böcker emellan, att jag inte riktigt har något sammanfattande grepp om dem. En stor portion fantasi har han i utformningen av sina teman, men gåtfullheten tycks utgöra en sammanbindande länk. Det är fråga om ett nästan övertydligt manér, som för in honom i ett fack på samma sätt som en deckarförfattare.

Sju böcker kvar i högen, få se vad slutintrycket blir.

Har sparat den för att alla sagt att den är så speciell. Märkte dock snart att jag läst den en gång tidigare, för inte så många år sedan. 

Tre historier om alltings intighet. De två första är så illa konstruerade att man inte kan annat än skratta åt den bristande logiken i berättelserna. Människor fungerar helt enkelt inte så som han beskriver sina personer. Den tredje är mest läsvärd, men också den alldeles ”outrageous”. 

Det har alltid sagts att skriftställarens yrke är ensamt och förmodligen är det den sidan han på något sätt vill belysa med historierna. De har ju tillkommit på ett ganska tidigt stadium, men han var dock en fyrtioårs man när han skrev dem. Var han singel, gifte han sig eventuellt under processen så att den tredje historien är påverkad av hans äktenskap. Vet inte och är inte heller så nyfiken artt jag skulle börja googla fram honom. 

Mycket av vad han skrivit har jag tyckt om och beundrat, men inte detta.

Van der Post hör till de författare som jag tyckte mest om i min ungdom. Denna lilla volym handlar om författarens tre och ett halvt år långa krigsfångenskap på Java. Som känt var ju japanernas behandling av sina krigsfångar skoningslös och bitvis utstuderat grym. 

Berättelsen är långt ifrån känslolös men sval, den tangerar men fastnar inte vid individuella grymheter. Den poäng som författaren vill uppnå, är att bomberna över Hiroshima och Nagasaki hos japanerna utlöste en nära nog religiös uppgivenhet, som gav dem möjlighet att i trots av sin oböjliga natur, ge upp kampen och kapitulera. 

Fältmarskalken Terauchi som ledde operationerna i Sydostasien från Saigon var inställd på att likvidera alla krigsfångar (det var fråga om hundratalstusen) och kämpa till det bittra slutet inför den invasion som väntades. Det hängde på ett hår att han skulle vägrat lyda order, liksom det också var ytterst nära att kejsar Hirohito skulle ha blivit mördad före han kunde fullfölja sin avsikt att ge upp kampen. 

Författarens tes är att man borde ha gripit det ögonblick av lugn som krigsslutet medförde till en ”pånyttfödelse” en acceptans av vad som varit och ett avståndstagande från den eviga cirkeln av aggression och hämnd. 

Laurens van der Posts prosa är av allra bästa märke och har inte nötts av tiden. Han har skrivit många böcker och mycket handlar om hans Sydafrika och strävan att stävja apartheid. Där står han i främsta ledet tillsammans med Nadine Gordimer.

McGregor har samlat sitt material som platschef för Financial Times i Kina. Vad han försöker göra är att belysa hur Kinas kommunistiska parti infiltrerar all verksamhet i landet och därmed behåller kontrollen. Signifikativt för den ekonomiska sidan är tydligen att man medvetet skapat en gråzon beträffande bolagsstrukturerna så att ingen tydlig skiljelinje mellan privat ägande och statens-partiets andel av kakan går att särskilja. Detta belyser han med ett antal intressanta exempel. 

Intressekonflikterna mellan centralmakten och provinserna ges uppmärksamhet. De lokala myndigheterna för ett allas krig mot alla och jämför sina framgångar mot närmast liggande konkurerande samhällen. Vad expansion och investeringar beträffar strider det ofta mot centralmaktens intentioner vilket Shanghai kanske är det största och mest väl kända beviset för. Där lyckades den lokala maffian hålla ställningarna ända tills en rad muträttegångar bröt deras hegemoni för några år sedan. 

Systemfelet som leder till utbredd korruption förklaras också. Partiet har en kommission som utreder korruption, men den är uppbyggd så att ett högre ledarskikt, både på det lokala och på det centrala planet alltid måste ge sitt godkännande för åtgärder. På det sättet är den det högsta skiktet och deras släktingar och vänner alltid skyddade. Bristen på objektivitet och partistyrningen gör m.a.o. korruptionen endemisk och omöjlig att råda bot på. Periodiska kampanjer och statuerade exempel lättar något på trycket och ger publiken en bild av att rättvisa skipas, men de enorma vinster som går att göra framförallt i fastighetsspekulationen gör att systemet och orättvisorna mot genuina fastighetsägare vars mark spekulanterna vill åt, med hjälp av korrumperade myndigheter, fortsätter att frodas. 

Författaren belyser också partiets undertryckande av relevant information och hur den utfallit i flera fall ss. SARS epidemin, mjölkskandalen etc. Tydligen har hanteringen av dessa situationer blivit mer sofistikerad med åren, men konflikten mellan allmännyttan och partiets behov att visa upp en ren fasad som i mjölkskandalen, som kom i ljuset strax inför olympiaden i Beijing har ändå inte i alla fall gått att balansera. 

Boken är ett utmärkt exempel på grävande journalism och har gett mig en mycket mera mångfacetterad bild av Kina än det mesta annat i genren jag tidigare tagit del av.

 Den tragikomiska farsen kring motgarantierna för de finska lånegarantierna till Grekland fick mig att från hyllan återuppsöka kritikern av den gemensamma valutan Bernard Connolly, som 1995 gav ut sin bok THE ROTTEN HEART OF EUROPE och 1996 fick sparken från sin tjänst vid den europeiska gemensamma marknadens komission. 

Mitt eget ekonomiska omdöme är, känt och erkänt, illa utvecklat. Hade därför stora svårigheter i tiden när jag första gången försökte läsa boken. Vill inte påstå att svårigheterna nämnvärt skulle ha minskat, men hittade följande (något överlånga) avsnitt som jag saxar in här: 

”A single currency in Europe would be consistent with integration, economic convergence, with the drawing of full advantage from capital liberalization and with a successful Single Market only if asymmetric real shocks were of minimal importance. For this to happen, the process of levelling-up of productivity and income standards would have had to be completed – for the changes that trigger such levelling-up are themselves asymmetrical real shocks. Even that would not be enough: the whole “economic culture” would have have had to become totally uniform across countries, to rule out future divergence. The relative sizes of the public and private sectors, the degree of government regulation and subsidy, the role of corporate institutions versus free markets, the scope and direction of social security systems, the cast of education – all these would first have had to be “harmonized”. What is more, there would have to be complete certainty that no country in the monetary union could ever move away from this state of conformity in the future. That list of conditions amounts, in effect, to the prior existence of a single government – complete political union. 

In short there is no meaningful economic argument for a single currency inEurope – now or ever. 

A currency has meaning because it expresses national monetary sovereignity. The circumstances that might make a country want to give up its national monetary sovereignity irrevocably can never have anything rationally to do with economics – though the connection is often falsely made.” 

Detta är en pamflett, som hävdar att samhällen där det råder större ojämlikhet har sämre förutsättningar på många områden än mera jämlika samhällen. Den jämför statistik för hälsa, social trygghet, barndödlighet, genomsnittlig livslängd, humanitär behandling av förbrytare m.fl. faktorer bland de utvecklade länderna. Parallelt kör den med statistik mellan delstaterna i USA. 

I särklass ojämlika länder är USA, UK och Portugal, medan de jämlikaste länderna är Japan  och de skandinaviska länderna. Allt detta är föga förvånande, men kärnan i deras förkunnelse är att ojämlikheten har en derogativ inverkan på hela samhället – inte bara på de lägsta socialgrupperna. 

Bevisföringen sektor för sektor, med ändlösa statistiska diagram är rätt trist läsning. När de sedan kommer in på sitt program för att ändra på förhållandena bollar de med en mängd för länge sedan prövade och avlagda metoder. Delägarskap för de anställda, medbestämmanderätt för de anställda. Vardera prövade börjande från Yugoslavien och slutande med Tyskland. Co-operativa företag i stället för kapitalistiska. Se bara på de stora skillnaderna i metoderna hos SOK och Kesko. 

Även om bevisföringen kan ha ett visst fog för sig så utmynnar alltså det hela i ”worthy idealism” utan en chans att påverka något som helst samhälle. Vill man så kan man ta en titt på författarnas webbplats www.equalitytrust.org.uk . Alldeles riktigt i sin iver har de satt upp en fond för att stödja jämlikhet! Författarna är ett gift par som hävdar att de tillsammans har lagt ner 50 manår på sitt projekt. Vardera är professorer i epidemiologi (har inte tagit reda på exakt vad det innebär) och bosatta i Yorkshire, annars mer känt som tillhåll för de mindre blåögda Yorkshiredetektiverna i TV såpan.

Michael Bakunin, Prins Peter Kropotkin, Sergei Kravchinsky, Vera Figner, Sergei Nechaev, Markis Victor–Henri de Rochefort-Luçay, Louise Michel, Elisée Reclus,  Errico Malatesta, Edward Carpenter, William Morris, Johann Most, se där en rad av de främsta anarkisterna under artonhundratalet. 

Anarkismen som de presenterade den var en socialistisk utopi, där statsmakten vittrat bort, folk arbetar i co-operativ, alla har mat på bordet och ingen mera kräver makt över, eller slakt av sina medmänniskor. Av de uppräknade är det bara två: Kravchinsky och Nechaev som personligen utfört politiska mord. De övriga är filosofer, som dels varit med om politiska oroligheter, Pariskommunen eller liknande och dels var föredragshållare, författare och uppviglare. 

Alla utsattes för förföljelse av Okhranan, Sureté, Secret Service och motsvarande statliga organ. Många av dem satt långa perioder i fängelse, eller bland ryssarna förvisade till Sibirien. 

Anarkismen hade också en våldsam falang som förövade politiska mord och sprängde bomber. Det märkliga är emellertid att en betydande del av attentaten var inspirerade och finansierade av säkerhetstjänsternas infiltrerade agenter i akt och mening att gripa och strypa dessa rörelser. London var den ort i Europa där emigranter, bland dem flyende anarkister fann en fristad. Efter den blodiga veckan, som utgjorde avslutningen på pariskommunen 1871 då 35.000 parisare fick sätta livet till inte så mycket i själva konfrontationen, utan i en besinningslös slakt då Paris fallit, blev Londons East End målet för tusentals kommunarder. Där förtätades den uppgivna och hämndlystna stämningen och där uppstod terroranarkismen. 

Av de stora namnen desavouerade sig Bakunin genom att försnilla den socialistiska rörelsens medel för att bygga sig ett slottsliknande residens i Lausanne. Henri de Rochefort var en narcissistisk vindflöjel, som varit med i pariskommunen och levde ett rikt överklassliv som flykting i London, finansierade anarkister, men sedan stödde general Boulangers försök till statskupp. Reclus var författare till ett geografiskt verk i 19 volymer, men också till pamfletter  i anarkistisk anda. Kropotkin återvände till Sovjet, där han blev entusisastiskt mottagen av sextiotusen flaggviftande bolsheviker, men blev sedan utfrusen av Lenin och dog några år senare bortglömd och i armod på ett småbruk utanför Moskva. Malatesta som ledde strejkerna i Ancona och var en fokhjälte, blev utfrusen och försatt i husarrest till sin död av sin tidigare lärjunge och medhjälpare Benito Mussolini. 

Boken är rik på detaljerade skildringar av olika personer, deras kupper och motåtgärder från säkerhetstjänsternas sida i all oändlighet. Det är svårt att hålla i sär och prosan är inte överhövan inspirerande, men det har ju sina poänger.

Det här är det moderna Israels historia sedd ur perspektiv av en disparat trio som sammanstrålat som övergivna patienter, tonåringar, på en isoleringsavdelning under sexdagarskriget. Deras liv är för alltid intvinnade i varandras och flickan är gift med den ena och har barn med vardera av vännerna. 

En av dem blir tillfångatagen och torterad under Yom Kippur kriget och har svårt att återanpassa sig till livet. Deras son är nu tankbesättning i det pågående Libanonkriget. Modern som har blivit övergiven av sin man, och fadern, som efter tortyren aldrig velat veta av sin son, gör en lång fotvandring och nystar under den upp sitt förhållande och sonens liv från vaggan till ...

Medan boken var under utarbetning förlorade författaren sin ena son, som stupade i Libanonkrigets slutskede. 

Boken är överväldigande intensiv och ett tveklöst mästerverk.

Basse placerade nio volymer av Paul Auster i min hand och denna var den i särklass tunnaste av dem. En originell inåtvänd historia om en man, hans minnesförlust och hans småningom vaknande samvete. 

Kompositionen är tät och elegant. Återknytningen mot slutet smått genialt. Men banne mej om jag begriper ett skvatt av bokens mening. Antingen är den för ”highbrow”, eller så är den bara en studie i formuleringskonst. I vart fall lämnar den ett otillfredsställt tomrum, som kommer att gräva i mig flere dagar framåt.

Fergusons namn borgar för en läsvärd story. I detta fall alltså bankmannen Warburg. Det går en röd tråd från Medici – Frugger – Rotschild – Warburg, alla har varit personligt ansvariga bankirer, alla har varit behjälpliga i finansieringen av kungliga krigsäventyr eller senare av stater och alla har slutligen haft ett personligt inflytande hos furstar eller politiker. 

Warburgs var en gammal bankirsläkt med rötter i Hamburg. När arianiseringsprocessen körde igång på trettiotalet blev de utlämpade och deras bank övertagen av partiet närstående uppkomlingar. Siegmund, ung men erfaren, slog sig ner i London där han med otrolig energi lyckades bygga upp en ny rörelse. Den efterkrigstida situationen i London var allt annat än ljus. Storbritannien var illa skuldsatt, amerikanerna gick målmedvetet in för att kväsa imperiet och lyckades åstadkomma en krasch i samband med Nassers nationalisering av Suez kanalen och det fransk/brittiskt/israeliska fälttåget mot Egypten 1956. Valutaregleringen var hård och internationella lånetransaktioner närmast omöjliga. 

Warburg tog då initiativ till internationellt syndikerade dollanominerade lån, de sk. Eurodollars som mycket snabbt blev accepterade av både statliga, kommunala och industriella låntagare över hela Europa. Sedan följde lån denominerade i Dmark och andra valutor, medan det engelska pundet inte gick att använda. Först Marshallhjälpen och sedan dessa Eurobonds (som inte skall förväxlas med de nu aktuella mellanstatligt garanterade Eurobonds) kom att verksamt bidra till återuppbyggnaden av Europa. 

Siegmund Warburg förblev alltid en outsider i det klubbiga klimatet i City. Han var intellektuellt inriktad, samt ointresserad av golf, jakt och herrgårdsliv. Sin bank drev han med några kompanjoner som skolade upp ett antal unga förmågor. Beslut fattades på regelbundna möten som alltid var protokollförda. Hans maxim var att det skrivna ordet skall vara regel och alla diskussioner med klienter skall protokollföras.

Den personliga bankingen försvann småningom efter ”The Big Bang” på åttiotalet. De stora bankhusen, placerarna av de enorma pensionsfonderna och därmed de snabba och numera fria valutatransaktionerna tog överhanden. Då var emellertid Siegmund Warburg redan död.

Operationerna som inleddes i liten skala med invasionen av Basra sattes igång av The British Raj i Indien. Orsaken var att det Ottomanska Imperiet lierade sig med Tyskland och därmed kom att utgöra ett hot mot kommunikationerna över Indiska Oceanen och, som man såg det, i förlängningen mot Indien. 

Den begränsade målsättningen och den Indiska förvaltningens magra resurser skapade stora svårigheter. Turkarna, med tyska rådgivare först van der Goltz och sedan von Falkenhayn, hade inte heller några större reserver att sätta in på denna avlägsna krigsskådeplats, i synnerhet som järnvägslinjen Istanbul – Baghdad inte ännu hade byggts färdig i bergsområdet mellan Anatolien och den Mesopotamiska slätten. På vardera sidan var således arméernas rörlighet och försörjning begränsad. Britterna hade att ta sig upp för Eufrat och Tigris, med tonvikt på den senare, först för att täcka Basra ”vilayet” (region) och sedermera för att nå Baghdad. Periodvis torra, eller dränkta slätter och ett hav av ogenomtränglig modd. I floden svåra passager med sandbankar och kurvaturer som gav turkarna goda tillfällen till bakhåll. Och en ständig brist på tillräcklig flodbåtskapacitet för transporterna. 

Då det blev klart att Gallipolioperationen misslyckats satsade britterna allt större resurser på Mesopotamien. Man nådde nära Baghdad, men blev slagna vid Ctesiphon och måste retirera. Därefter följde en årslång turkisk belägring av Kut, som trots alla brittiska försök till räddningsoperationer småningom föll i turkarnas händer. Den långsamma upptrappningen av de brittiska resurserna och motsvarande utnötning av de turkiska ledde sedan till att Baghdad kunde tas våren 1917. 

Förhållandena för trupperna var genomgående vidriga och slagen blodiga då försvarslinje efter försvarslinje stormades frontalt, antingen på hård slätt utan minsta skydd, eller beroende på årstiden, genom djupa modd- och träskmarker. Plus naturligtvis en obeskrivlig hetta och alla tänkbara sjukdomar från dysenteri till malaria och långa perioder av bristande underhåll, formlig svält och totalt undermålig vårdfunktion för sjuka och sårade. 

Araberna, vars hemtrakter striderna böljade över, visade ingen lojalitet mot någondera sidan. De var mästare på att göra små raider och att stjäla utrustning. Retirerande, flyende  och kvarblivna sårade rånade de och tog hämningslöst livet av oberoende av vilkendera sidan dessa representerade. 

Britterna hade under det senare skedet av kriget interna konflikter och också konflikter med den Indiska förvaltningen i Delhi/Simla om målsättningen för Mesopotamienoperationen. I Indien såg man en möjlighet att skapa en Indisk koloni som ersättning för den indiska insatsen på västfronten, genom att återuppbygga det urgamla bevattningssystemet och dränera träskmarkerna och låta hemvändande soldater bosätta sig där. I London var man länge osäker, ända tills Wilsons fjorton punkter satte stopp för alla planer på att assimilera Mellanöstern i Imperiet. Vacklandet ledde sen till att Irak, liksom Jordanien kom att bli Arabiska kungadömen, som småningom gjorde sig fria det Brittiska inflytandet. 

Sovjet inledde sitt stora anfall mot Näset den 10 juni. Tio dagar senare stod striden om Viborg, som därefter följdes av en veckas strider vid Tienhaara och främst Kivisillansalmi. 

Viborg, som skulle försvaras ”till varje pris” föll alltså på tio timmar den 20 juni. Appel har undersökt orsakerna till försvarets snabba sönderfall. 20 Brigaden som sattes in för försvaret kom sent fram och kunde organisera sig först den 19 juni. Brigaden hade inte fått med sig tillräckligt med ammunition vid utskeppningen från området kring Svir. 

Brigadens underhållsavdelning var den sista som kom fram och det för sent för att kunna förse brigaden med nödvändig ammunition. En ammunitionsdepå vägrade lämna ut ammunition utan order från högre ort. Brigaden grupperade sig i olämplig terräng alltför långt ute i de sydöstra delarna av staden. När sammanbrottet där var ett faktum fick den inte tillstånd att upprätta en ny försvarslinje väster om stadskärnan på andra sidan sundet. Ryssarna hade mängder med tunga tanks, som det inte fanns förutsättningar att stoppa. Panik utbröt i några enheter, som sedan medförde en upprullning av fronten och massflykt västerut mot Tienhaara. 

Därefter följde alltså flera dagars heroisk kamp kring de två söndersprängda broarna vid Kivisillansalmi och Tienhaara. Det var alltså här som det finlandssvenska regementet IR 61 förde sin framgångsrika försvarsstrid, som förhindrade ryssarna att ta sig över sundet och därefter som tänkt var rulla upp Tali Ihantala försvaret i ryggen och åt andra hållet rycka fram mot Kouvola och Kotka. 

Detta alltså skeendet i möjligast komprimerad form. Boken fördjupar självfallet bilden och strävar att reda ut enskilda händelseförlopp som bidrog till sammanbrottet och massflykten. Boken är kortfattad, torr och saklig. Författaren var själv med (20 år gammal) vid Tienhaara.

Författaren använder 17 sidor i slutet av sin bok till att försöka analysera Ivans, 1530 (krönt 1547) – 1584, bevekelsegrunder för de ytterst märkliga åtgärder han vidtog i sitt rike och hans bisarra uppförande. Författaren är professor emeritus i Russian Studies vid University of London, hon har alltså alla förutsättningar att förstå och förklara tiden och dess mentalitet, men uppgiften blir även henne övermäktig. 

Ivans far Vladimir III dog när han var tre år och hans mor Jelena Galinskaja när han var åtta. Det förefaller som om han skulle ha lämnats rätt ensam och blivit hårt behandlad av de ledande bojarerna under sin ungdom. Som ung tsar (han var den förste storfursten av Moskva som tog titeln) hade han därmed ett stort sjävhävdelsebehov när han försökte hävda sin makt mot klicken av bojarer som styrt landet under de senaste femton åren. 

Under sitt liv hann han ingå äktenskap hela sju gånger och åtminstone två av hans fruar blev mördade, en av dem efter bara två dagars äktenskap. Brudarna vaskades fram genom brudmönstring, ett förfarande med landsomfattande kungörelse att alla giftasvuxna döttrar till furstar, bojarer och andra märkespersoner skulle beses för ändamålet. Det kunde vara fråga om upp till 2000 flickor som på detta sätt granskades. 

Ivan förde krig under 27 år av sin regeringstid. Han erövrade khanaten Khazan och Astrakhan och försökte förvärva Livland, men misslyckades. Han ledde aldrig sina arméer i strid, utan var tvärtom personligen feg och flydde långa vägar när Krimtartarerna gjorde en räd och lyckades bränna ned Moskva. I sin personliga rädsla försökte han förhandla fram ett avtal med Elisabeth I om rätt till asyl i England vid behov. Ett annat och viktigare utslag för denna paranoida skräck var att han delade upp storfurstendömet i två nära nog lika stora delar, hans personliga områden ”opritjina” och resten ”zemsjtjina” eller jorden, som styrdes av bojarerna. Inom opritjina byggde han upp en personlig förvaltning, kastade ut alla stora jordägare och grundade nya fästen där han huvudsakligen levde. Hela operationen utgjorde ett skräckvälde av enorma mått, som också utarmade godsen och samhällena till den grad att mot slutet av hans tid där fanns kvar mindre än 10% av den tidigare bondebefolkningen. Det i sin tur gav sedan upphovet till den ryska livegenskapen. 

Att redogöra för boken och Ivans liv mera i detalj är omöjligt i detta sammanhang, men det berömda sonmordet var tydligen ett slag utdelat i vredesmod och därefter djupt ångrat.

Författaren är professor vid ett kaliforniskt universitet, med arkeologi som huvudämne. Han är född och uppvuxen bland krukskärvorna efter Wedgewood fabriken i Stoke on Trent. 

Perspektivet författaren anlägger är långt och sträcker sig över 15.000 år. Den avgörande vändpunkten i styrkeförhållandena anser han vara när engelsmännen år 1840 lyckas skicka en grundgående, ångdriven ”ironclad” till Kina och med den terrorisera områdena kring de sydkinesiska flodmynningarna i opiumkriget. Bakgrunden till det är den Atlantiska triangelhandeln som då redan pågått cirka 150 år. Den var otroligt lönsam och ledde till fortgående förändringar i det tekniska kunnandet. 

Ryssland och Kina hade redan då lyckats sätta stopp för nomadfolkens framfart på stepperna i norr. Atlanthandelns utveckling medförde också att tyngdpunkten för fjärran östern handeln småningom hade förskjutits mot att vara helt sjöfartsberoende. 

Den västerländska civilisationen försköts gradvis från ”The Hilly Crescent” som sträckte sig från Palestina via södra Anatolien till norra Persien. Vidare till Mesopotamien som kunde odlas upp när man lärt sig kanalisera vatten. Därifrån stegvis västerut tills man i Holland i motståndet mot Spanien på femtonhundratalet organiserade en helt ny typ av samhälle, som sedan fördes över till England av Wilhelm av Oranien. Det stora språnget kom i alla fall när handkraften ersattes med ångkraft, vilket på kort tid mångdubblade den merkantila verksamheten baserad på amerikansk bomullsråvara och brittiska spinnerimaskiner. 

Kina hade redan cirka 600 år tidigare organiserat sig och löst problemet att förse huvudstaden Kaifeng med förnödenheter via den stora kanalen mellan Yangtse och Gula floden. När träkolstillverkningen gjort slut på skogarna hittade de på att använda stenkol för järnframställning. Av olika skäl som boken redogör för, men här inte kan redovisas kom dessa stora framsteg i alla fall inte att medföra något industriellt genombrott. Kineserna gjorde heller aldrig kopplingen mellan stenkolsalstrad värme och ånga som drivkraft. 

Boken är förtjänstfull för att den redogör för klimatologiska förändringar under hela 15.000-års perioden. Den förklarar hur farsoter spreds längs silkesvägen. Hur själva den sociala organisationsförändringen, från jägare till jordbrukare, till stadsssamhällen som tvingades fram av större projekt, till kungariken där ledarskapet baserade sig på sin kontakt med gud, till de olika imperierna som baserades på behovet av skyddad handel med födoämnen för de allt större samhällena osv., kom att både bygga upp och periodvis rasera samhällena. Och hur folkvandringarna spelade in på detta skeende. 

Det sätt boken är skriven på är sakligt, men samtidigt överdrivet hurtigt amerikanskt. Ett utvecklingsindex som författaren konstruerat visar grafiskt hur utvecklingen gått i vågor såväl i väst som i öst och sedan plötsligt skjuter upp som en raket i och med ångmaskinen. 

Författaren slutsats, som han igen visar med den grafiska kurvan, är att allting barkar åt helvete efter ungefär hundra år, om man inte kan komma överens. Samtidigt griper klimatologiska faktorer in med ökad kraft och risken för farsoter ökar i accelererat tempo. VSB.

Författaren definierar Kina som en kulturenhet ”civilization-state” snarare än en nation ”nation state” i vedertagen bemärkelse. Han baserar sin ståndpunkt på den långa kinesiska historiska traditionen och hur levande den är för alla sociala skikt i landet. Sammansmältningen av de många folkslag som utgör dagens Kina har skett över en period om ca. 3 000 år och de utländska regimer som tidvis härskat där har alla anammat den kinesiska traditionen, snarare än tillfört något eget. 

Traditionen baserar sig på Confucius 551 – 479 fK (på mandarin Kong) verk Analects och på Mencius 372 – 289 fK, som förde filosofin vidare. Med risk för att gå ner mig i ett träsk av okunskap citerar jag vad jag uppfattat som centrala teman i filosofin. Familjen är den centrala enheten i samhället och pater familias har oinskränkt prestige som dess överhuvud. Tidigare släktled venereras för sin roll som traditionens upprätthållare. Grupptillhörigheten utgör en länk till provinsen och statsmakten uppfattas i samma anda som pater familias. 

Grupptillhörigheten manifesteras bland annat med att tillnamnet alltid kommer först och att antalet tillnamn i bruk är bara ca. 500 (mot 70 000 i USA). Provinserna, som inte har ställning som delstater i en västerländsk mening är ändå långt autonoma. Det är här fråga om enheter av en storleksordning som är nästan ofattbar för europeiska betraktare. Guangdong, den största med 7,8 % av totalbefolkningen har 104 303 132 invånare (siffrorna från folkräkningen 2010); Shandong, som ligger vid kusten mellan Beijing och Shanghai 95 793 065 osv. Alltså enheter som med god marginal är större än något enskilt EU land. 

Pater familias begreppet regleras i sin tur av moraliska regler och plikten att föra traditionen vidare och skola familjens medlemmar. Det hela har sedan urminnes tidert hållits ihop av en administration, baserad på kompetens i form av genomgånget prov, och en konservativ syn på samhället. 

Fast Kina genomgått en hundraårig förfallsperiod sedan första opiumkriget på 1830-talet, genom flere europeiska och japanska invasioner, Sun Jat Sens republikanska revolution 1911,  inbördeskriget mot kommunisterna, samt utdrivningen av japanerna efter andra världskriget, som kulminerade i Maos segrande revolution 1949, har dessa traditioner överlevt och under de senaste decennierna, med sin snabba ekonomiska utveckling igen vuxit sig starkare. 

Den kinesiska statsmakten uppfattas och accepteras alltså som överhet. Den har sin roll som provider och upprätthållare av samhällsordningen och dess legitimitet ifrågasätts inte. Tvärtom har det i brett upplagda enkäter konstaterats att kineserna i överväldigande grad, jämfört med tjugotalet andra nationer, är nöjda med sin statsledning och tror på en fortgående förbättring av sina levnadsförhållanden. Det finns alltså ingen anledning att tro på några förändringar i statsskicket i västerländskt demokratisk riktning. 

Däremot kan man nog vänta sig att det allt starkare Kina småningom kommer att sätta sin prägel på samhällen globalt, i en parallell till USAs inflytande, även om detta kan kännas till ytterlighet främmande för en europeisk iakttagare. 

Ännu har jag bara läst 2/3 av boken, men materialet är så omfattande att jag beslöt mig för att kommentera det jag inhämtat i alla fall. Det kan alltså finnas anledning att återkomma till ämnet.

Författaren följer ståndets utveckling från Alsnö stadga 1279 till riksdagsreformen 1866. Rättigheter och skyldigheter, samt de tidvis skeende förändringarna i dessa. Utvecklingen till ämbetsadel i vidgad mening från Axel Oxenstjernas tid, över reduktionen till de kraftiga decimeringarna under stora nordiska krigen. Vidare till frihetstidens kaotiska förhållanden över Gustav III:s envälde, förlusten av den finska delen och de gradvisa förskjutningarna under artonhundratalets första hälft. 

Svepet ger inblickar i extrema situationer som när Bo Jonsson Grips arv (d. 1386) genom märkliga transaktioner överfördes till drottning Margareta och därigenom gav den ekonomiska grund som möjliggjorde Kalmarunionen. Arvet bestod av över 2000 gårdar, däribland större delen av det dåtida Finland, den genom tiderna största enskilda jordegendomen i Sverige. 

Även Gustav Eriksson Vasa lyckades dra hemåt i samband med sin reformation. Av cirka 30.000 gårdar och torp som indrogs till kronan efter 1527 så tog han personligen hand om 5.000. Indragningarna gynnade också frälset. De indragna enheterna var relativt få men stora, då frälset satts att övervaka kyrkan lokalt så medfrörde det att en stor del av de indragna jordarna delades ut som mindre förläningar till frälset, som därmed kom att stöda Gustavs anspråk och det arvkungarike som han införde. 

Nyadlingarna var också ett kapitel för sig. När Erik XIV adlade 14, Karl IX 12 så adlade drottning Kristina 433 och Karl XI 634. Under 1400-talet var antalet frälsemän i Sverige och Finland ca. 1.000, varav i Finland ca. 200, medan antalet vuxna adelsmän i början av 1500-talet var ca. 500 varav ca. 300 i Finland. Drottning Kristina har utsatts för mycket kritik för sina många nyadlingar, men det utgjorde det enda möjliga sättet för henne att kompensera alla de officerare som deltagit i trettioåriga kriget och hade fordringar för lön mot kronan. Hon fullgjorde därmed en plikt som kronan länge under krigen slingrat sig undan (se också min presentation av biografin över Axel Oxenstjerna). När Karl XI i sin tur adlade så många så hör det till saken att han inte utöver titeln utdelade några förläningar, han tvingade därmed in adeln i statlig tjänst. 

Karl XI reduktion innebar inte bara indragningar av förläningar till kronan, utan också att främst högadeln tvingades betala enorma boter till kronan. Den vägen kom mängder av gårdar att komma ut på marknaden och såldes under rådande förhållanden till vrakpriser. En som lyckades utnyttja tillfället var det kungliga rådet kammarpresidenten och sedermera greven af Östanå, Fabian Wrede, som var satt att ansvara för reduktionen. Han hade kredit och lyckades snappa upp en mängd gårdar och blev väl sin tids största jordägare i Sverige. Strax efter hans frånfälle brände emellertid ryssarna ner hans sätesgård Östanå vid Furusundsleden. Några söner efterlämnade han inte så den grevliga Wredeska grenen blev en kort parentes. 

Av gårdshistorier i Finland kan nämnas den om Anna Björnsdotter Cruus, född Leijon av Lepas. Hon var gift med lagmannen Matts Larsson och hade som sitt arvegods Harvila i Tavastland. Ätten Cruus kom att den vägen introduceras i Svenska Riddarhuset som Cruus av Harvila. Som senare ägare av Harvila nämner författaren ätterna Wrede, Lillie, De la Gardie och von Fersen. Som känt var gården med sin trädgårdsodling och sina stora skogar och fasanmarker sedermera i Rosenlewarnas ägo. 

Boken citerar också omständligt ett antal kvinnliga dagböcker från olika tidevarv, den redogör för Karlbergs akademins status i början av artonhundratalet som utbildningsvagga för adelsättlingar som sökte sig till officersbanan som nu hade institutionaliserats och krävde skolning. 

I flere omgångar refererar författaren till Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Han drar paralleller mellan den stormaktstida högadeln i Sverige och traditionen i större skala i England. Det är ju mindre än en vecka sedan filmen visades i TV vilket ju är ett egendomligt sammanträffande. 

Hobsbawm ägnar sin On History långt åt en diskussion om Karl Marx betydelse för historieforskningen. Den materialistiska historieuppfattningen som var en av Marx grundsatser har med tiden blivit den dominanta i all historieforskning. Utvecklingen av produktionsmedlen och de organisatoriska förändringar den utvecklingen har medfört, samt de spänningar i samhället som har uppstått därav anses numera utgöra de faktorer som betytt mest för samhällena. 

Den idealiserande historieuppfattningen, som huvudsakligen beskrev enskilda stormäns bedrifter och vad därur följde var ett artonhundratals fenomen som småningom förlorat i intresse. 

Utan att förstå att Marx historieuppfattning var av så banbrytande karaktär för historieforskningen har jag i dessa spalter gjort reflektioner om modern historieskrivning kontrasterad mot äldre och funnit det moderna greppet enormt mycket mer givande. 

Boken teoretiserar alltså i ett antal uppsatser om historieforskningen och olika trender i den. Den kritiserar med skärpa den ekonomisk-historiska forskningen för att anlägga moderna ekonomiska synpunkter på historiska skeenden som hade alldeles andra bevekelsegrunder. Samtidigt konstatera den att många historiska fenomen faktiskt bottnar i ekonomiska skäl och nämner protestantismen, det utdragna trettioåriga krigets överlånga slutskede m.fl. händelseförlopp. 

Här har jag nu igen stött på en bok som i sitt teoretiserande och sin höga intellektuella nivå överstiger min förmåga. Bitvis fascinerande läsning trots det.

Som underrubrik använder författaren: From Prehuman Times to the French Revolution, Det säger en del om verkets ambitionsnivå och omfattning. Förutom förhistorien om chimpanser så består boken av en grundlig jämförande genomgång av statsutvecklingen i Kina, Indien, Arabväldena, det Ottomanska väldet Ryssland och Västeuropa som helhet, samt inom dess enskilda länder. 

Måste därför välja bort nästan allt och bara nämna några godbitar som fastnat i minnet. Fukuyama hävdar att Europas utveckling fick en stor knuff då kristendomen infördes på femhundratalet bland de germanska stammarna. Detta för att den katolska kyrkan av skäl som inte baserade sig på tro, utan på makthunger lyckades förbjuda fyra hävdvunna normer inom stamsamhället: Äktenskap mellan nära släktingar; äktenskap med änkor efter nära släktingar; adoption; och skilsmässa. Dessa hade haft som funktion att hålla samman stammen och dess ägor under dåtidens svåra förhållanden. Medellivslängden låg på ca. 35 år, barndödligheten var hög, dödligheten i fejder hög. 

Kyrkan skar systematiskt av alla dessa sätt att hålla samman stammen och dess egendom, samtidigt propagerade den lika systematiskt för donationer till församlingarna. Mot slutet av  sexhundratalet ägde kyrkan 30% av all produktiv jord i Frankrike. Under sjuhundra- och åttahundratalet fördubblades de kyrkliga jordegendomarna i norra Frankrike, de germanska länderna och norra Italien. Stamsamhällena upplöstes och ersattes av andra organisationsformer på feodalbas. Gods och gårdar bytte ägare genom köp och även kvinnor fick rätt att ärva och inneha fast egendom. Fria stadssamhällen uppstod småningom och härskarna kunde balansera mellan dem och den starka feodalmakten. 

Med det ökande jordinnehavet följde också inom kyrkan en naturligt tendens att egendom skulle gå i arv inom de prästerliga släkterna. Detta bemöttes av munken Hildebrand som i egenskap av påven Gregorius VII (1073-85) tvingade fram det prästerliga celibatet. Genom celibatet utvecklades kyrkan till en fungerande byråkrati som stod som modell för många statsbyggen. Samma logik hade ju fungerat i de orientaliska länderna där man inom förvaltningen använde eunucker, vars ambitioner begränsade sig till temporär makt, utan att föra sina förmögenheter vidare till följande generationer. 

Samma starka och eldfängda påve tvingade också kejsaren av det Heliga Romerska Imperiet att krypa till Canossa. Därmed kom kyrkans överhöghet över jordisk makt att befästas och laglighetsprincipen, att även furstar måste böja sig för en allmänt gällande lag tog ett avgörande steg framåt. 

Fukuyama är en mästare på att med breda penseldrag jämföra utvecklingsgången i olika länder. Han skriver en flytande prosa, som ger lyft åt materialets tyngd. Onekligen är det spännande att på detta sätt få sig hela den politiska utvecklingsprocessen till livs.

Ett politiskt testamente av en känslig, kunnig och engagerad professor med nittonhundratalets historia som specialitet och socialdemokratin som sitt rättesnöre. Som jag tidigare nämnt i min presentation av The Memory Chalet så dog författaren i augusti 2010. 

Författarens tes är att samhället inte kan och bör drivas på enbart ekonomiska grunder. För att en grundtrygghet och kohesion skall råda bör man vinlägga sig om att klyftorna mellan samhällsklasserna inte blir oöverstigligt höga. Alltså samma tes som Bengt Ericson hävdar i sin bok Den nya överklassen. 

Det är inte något utopiskt bygge han eftersträvar vilket kanske bäst framgårurföljande citat: ”If we have learned nothing else from the 20th century, we should at least have grasped that the more perfect the answer, the more terrifying its consequences.” 

Han diskuterar det inflytande som Ludwig von Mieses, Friedrich Hayek, Joseph Schumpeter, Karl Popper och Peter Drucker haft på tänkandet i USA och konstaterar att de alla är flyktingar undan nazismen från området kring Wien, där ett stort experiment i socialt bygge pågick 1934. Dehär kontrasterna gjorde att de blev ganska extrema förespråkare för den minimala statsapparaten, nu senare en populär målsättning för ”neocons”.  Med Hayeks ord: ”The best – indeed the only – way to defend liberalism and an open society was to keep the state out of economic life. If authority was held at a safe distance, if politicians – however well intentioned – were barred from planning, manipulating, or directing the affaisrs of their fellow citizens, then extremist Right and left alike would be kept at bay.” 

Nu har då pendeln svängt för långt i den riktningen, klyftorna i samhället har ökat i oroväckande grad och en balans måste sökas anser Judt. Privatiseringarna av viktiga samhällstjänster leder till återvändsgränder, till försämring av servicen och till oförtjänt fördelaktiga avtal för de finansintressen som satsat på verksamheten. Som exempel nämner han de engelska statsjärnvägarna som privatiserades för ett lågt pris som inte hade någon relevans till investeringarna. Dessutom garanterade staten subsidier och speciella stöd om verksamheten skulle gå illa. Följden blev snabba nedskärningar, höga biljettpriser och högre årliga kostnader för staten än före privatiseringen. Judt konstaterar att järnvägar till sin tekniska uppbyggnad och sin samhällsbevarande funktion inte på något sätt lämpar sig för privatisering. 

Till slut en kommentar av Edmund Burke: ”Any society, he wrote in Reflections on the Revolution inFrance, which destroys the fabric of its state, must soon be ”disconnected into the dust and powder of individuality”. Och fortsätter Judt: “By eviscerating public services and reducing them to a network of farmed-out private providers, we have begun to dismantle the fabric of state. As for the dust and powder of individuality: it resembles nothing so much as Hobbes´s war of all against all, in which life for many people has once again become solitary, poor and more than a little nasty”. 

Dethär är en filosofisk liten bok (bara 237 sidor) som jag på det varmaste kan rekommendera.

Denna biografi har vunnit Pulitzer priset. Det är alltså fråga om en ytterligt välskriven, medryckande och historiskt intresseväckande bok. 

Cleopatra VII var grekiska och den sista av sin Ptolemaiska ätt på Egyptens tron. Hennes tid var den sista perioden av självständighet som Egypten upplevde fram till avvecklingen av det Brittiska imperiet efter andra världskriget. Cleopatra utmålas ju normalt som en femme fatale, men här framstår hon som en kompetent regent, med en klar målsättning att bibehålla och förkovra Egyptens position som fritt, eller autonomt konungadöme i nära samarbete med Rom. 

De Romerska inbördeskrigen, först Caesar mot Pompejus, sedan Marcus Antonius mot Caesarmördarna (slaget vid Philippi) och slutligen Octavianus mot Marcus Antonius (sjöslaget vid Actium), utgjorde tidens dominerande politiska skeenden. Egypten var det rikaste landet i Medelhavsvärlden och var av vital betydelse för Roms matförsörjning. 

Som ung, artonårig drottning blev Cleopatra utmanövrerad av sin ännu yngre brors, makes och medregent Ptolemaios XIIIs rådgivare och måste fly 48 fK. Hon lyckades med att i Phoenicien samla ihop en mindre här och sedan via Memphis ta sig tillbaka till Alexandria. Caesar hade efter segern mot Pompejus tagit sig till Alexandria och ockuperade staden med en obetydlig styrka, medan Ptolemaios höll staden belägrad. Cleopatra lyckades ta sig in till staden och få till stånd ett möte med Caesar. Den berömda scenen med drottningen inrullad i en matta. 

Följer så en fortsättning på det Egyptiska inbördeskriget, som ingalunda bara ledde till Caesars seger, utan i mycket hög grad Cleopatras. Efter Caesars försenade avresa till Rom följde ett par år av konsolidering och sedan Cleopatras två långa besök i Rom där hon strävade till att få sin och sonens Caesarions regim bekräftad. Idus i Mars avbröt och Cleopatra återvände. 

Alexandria var den största och rikaste staden vid Medelhavet. Det härskande grekiska folkskiktet var tunt kanske ca. 5 000 individer och helt koncentrerat till staden, där det också fanns en stor judisk bosättning. Byråkratin var långt utvecklad och styrde in i minsta detalj det Egyptiska jordbruket. Drottningens person, hennes ställning som gudinnan Isis och de ceremonier och festligheter som årligen avhölls över hela Egypten, utgjorde den sammanhållande länken. 

Följande stora diplomatiska offensiv utspelade sig i Tarsus dit Cleopatra begav sig för att återuppta förhandlingarna om Caesarions arvsrätt och Egyptens ställning, med Marcus Antonius, som efter Philippi och triumviratfördraget med Octavianus och Lepidus övertagit ansvaret för de Östromerska besittningarna. Marcus Antonius strävar till att invadera Parthien (ung. Persien) men starten på fälttåget drar ut på tiden och misslyckas slutligen. Mestadels befinner han sig i Alexandria, där han aktivt försöker glömma sin tredje hustru Octavia (syster till Octavianus).

År 33 fK går triumviratavtalet ut och Octavianus inleder sin utrökning av Marcus Antonius. Efter flykten från Actium förföljer Octavianus paret till Alexandria, där först MA och sedan Cleopatra tar sina liv. Egypten blir en Romersk provins.

Gardets tillblivelse var tydligen en hjärtesak för myndigheterna i det nya storfurstendömet. Man ansåg att det på en gång skulle avspegla troheten till Storfursten och markera Finlands autonoma ställning i förhållande till Ryssland. I själva verket var det fråga om en liten enhet på omkring 800 man som mest sysslade med parad-pellejönseri i Helsingfors och Krasnoje Selo. 

Markeringar gjordes från kejserligt håll med utnämningen av gardet till livgardesstatus, med att musikkåren ofta fick spela för den kejserliga familjen, medan truppen tidvis fick gå i vakttjänst vid Tsarskoje Selo och Peterhof. Det är dock för en nutida betraktare svårt att förhålla sig allvarlig till hela bestyret. 

Krigserfarenhet fick gardet under det polska upproret på 1830-talet där skarpskyttarnas insatser i små sammanhang spelade en viss roll. Under Krimkriget förflyttades gardet till Rysslands västgräns där det inte kom att göra någon nytta alls, men däremot på kort tid decimerades på det mest fruktansvärda sätt av sjukdomar. Under det Turkiska kriget på 1870-talet spelade gardet en mer aktiv roll, men numerären gjorde att även den rollen var i stort sett helt betydelselös. 

Under hela perioden förlade Ryssland trupper till Finland som till sin numerär vanligen översteg gardets cirka tjugofallt, förutom att de också utrustningsmässigt, med artilleri och kavalleri var utrustade för verklig fälttjänst. Att man kunde se gardet som en manifestation av Finlands autonoma ställning förblir därför en gåta. 

Boken däremot är kompetent skriven och redogör i detalj för excercisen, uppställningarna för kejsaren, hurraa ropen och de extra brännvinns- och sillransonerna som utdelades av en ”tacksam” monark. En del vinjetter och beskrivningar av officersöden utgör givande läsning, likaså berättelsen om det ändlösa pedanteriet som väl i stort sett sammanfattar hela verksamheten.

Denna doktorsavhandling är utgiven i lätt populariserad form av Svenska Litteratursällskapet i Finland 2005. Text 339 sidor plus fransk resumé och fotnötter 110 sidor. 

Avhandlingen behandlar främst de svenska diplomaterna och officerarna i Frankrike på sjuttonhundratalet. Hur de påverkades av det franska och av dubbla lojaliteter och hur de efter hemkomsten påverkade sin svenska omgivning. 

Den historiska ramen utgjordes av frihetstidens hattvälde i Sverige och dess strävan att bygga upp en stark stat, med hjälp av franska subsidier. De största, av Frankrike långt finansierade projekten var ju Sveaborgs och Svartholms fästningar. Frankrikes intresse låg i att med hjälp av Sverige balansera det engelska och ryska inflytandet i Östersjöregionen. 

På det personliga planet kom det till uttryck i gratifikationer till hattpolitikerna i Stockholm i pensioner (som begrepp inte att förväxla med dagens ålderspensionssystem) och genom frikostiga officersfullmakter i franska regementen. 

Den konträrt motsatta utvecklingen i Sverige och Frankrike mot slutet av 1700-talet förde med sig svåra personliga lojalitetskonflikter. Men också en glidning mot en mindre kosmopolitär och mer patriotisk bindning hos adeln i Sverige, trots att Gustav III genom sin statskupp hårt inskränkte den frihet som adelsrepubliken under frihetstiden hade inneburit. 

Avhandlingen redogör detaljerat för envoyéernas liv och intressesfärer i Paris, deras verksamhet för att upprätthålla subsidiesystemet och för att hjälpa de unga svenska adelsmännen på grand tour, eller som officerare i Royal Sûedois och andra regementen. Den analyserar korrespondensen mellan ungdomarna och deras föräldrar och släktingar i Sverige, de diplomatiska depescherna och diplomaternas privata korrespondens, samt den upphandlingsverksamhet av kulturföremål, möbler, modeplagg och annat som ingick som en sidolinje i diplomatuppdraget. Diplomaternas enorma personliga ekonomiska uppoffringar för att kunna representera sitt land på en tillräckligt hög nivå utreds också. 

Charlotta Wolff (f. 1976) har med stöd av sin mentor Henrik Meinander åstadkommit ett verk som är klart berikande för oss gemene historieintresserade läsare

Den gamla damen har gjort det igen! Har alltid tyckt om hennes deckare och hon skriver en utomordentlig prosa, som är ett nöje att läsa. 

Denna gång har hon valt att förlägga ett mordfall till 1803, med en deklarerad anknytning till Jane Austen. Språket, personligheterna och miljöerna är tagna på kornet. Den fattiga familjen med sina fem döttrar och deras giftasbestyr. Den tyst ruvande mörka Darcy på slottet Pembroke. Kyrkoherdar, galanta men opålitliga unga officerare, gamla familjetragedier i bakgrunden och hela härligheten.
Intrigen är lika komplicerad och trevlig som alltid.
Detta är en ”must read”.

Guillou skriver med vass penna och sparar inte på sitt kritiska krut, hymlar inte heller med dem han ogillar, men erkänner sina misstag där han finner skäl för det.

Upplägget att balansera minnen mot sitt personliga arkiv och erkänna att arkivet ibland ger en annan bild än den han minns känns uppfriskande. Det är ju inte så få stora journalistiska kap och strider som han genomgått sedan medlet av sextiotalet, så material finns för en trevlig bok. Tyvärr är man ju inte så insatt i den svenska debatten på den här sidan pölen och det långa tidsspannet gör att mycket känns avlägset och somt helt obekant. IB affären kommer man ihåg, men inte vad den gick ut på och inte heller att Guillou faktiskt satt i fängelse en tid som spion på grund av den. Att domen var justitiemord får man serverat på ett ganska övertygande sätt (utan källforskning kan ganska inte bytas ut mot helt).

Bakgrund för boxerie om Hamilton och Arn och deras ankning till Politiken utgör intressant Nyheter för mig. Att Guillou och de palestinska och politiska råden i Nyheter, män att han var eller medlem i BNP får för mig. Jag är inte en transporterdriven journalist och en författare eller en dekan reminicenser.

Materialet ovan har jag allts under perioden december 2010 till maj 2012. Skugga uppgifterna, men inläggen inte infört i den ordning böckerna blivit skicka och kommentera, efter soma somlingling genom et antal metamorfoser råkat utfalla. Kommande bokanmälningar och ut ur det varma att på Mata i uppifrån.