Om böcker jag läst

06.10.2013 MELLAN RÖTT OCH SVART, Jan Guillou, 2013.

Den yngre generationen växer upp, Tyskland går från hyperinflation via depression till nazism. Lauritzens blir fördrivna från Norge på grund av hans tyska hustru, de andra bröderna från Tyskland för den enas hustru har judeblod och den andra brodern är homosexuell. Alla hamnar de i Wallenbergarnas privata stad Saltsjöbaden. 

Har tidigare sagt det och upprepar det gärna igen: Guillou är en tekniskt skicklig, driven författare. I den här volymen får man nog i alla fall en känsla av att rutinen tagit över. Det historiska materialet är, med några undantag som jag återkommer till, lättköpt och lätt att anpassa till familjekrönikan som i övrigt ångar på i invanda spår. 

Undantagen är några glimtar om Gestapos första chef och hans insatser mot SA. Om SA:s framfart s.a.s. under horisonten med avrättningar av sossar för övnings skull, utförda av entusiastiska sextonåringar under överinseende av ölmagade SA sergeanter. 

Glidningen mot naziväldet under de allt svårare förhållandena i ett Tyskland med enorma statsskulder för krigsskadestånden och stor arbetslöshet är mera lättförståeligt beskrivet av Guillou än av de flesta andra jag läst, vilket definitivt är en styrka i boken. 

Har man börjat på trilogin skall man inte lämna denna volym oläst, men börja inte nu för att till slut komma fram till Mellan Rött och Svart, för då kan den te sig som något av ett antiklimax.

02.10.2013 THE KING´S REVENGE, CHARLES II AND THE GREATEST MANHUNT IN BRITISH HISTORY, Don Jordan and Michael Walsh, 2012.

Huset Stuart, som efterträdde Tudor regenten Elisabeth I 1603, representerades av James I 1603 – 1625; hans son Charles I 1625 till 1649 då han blev dömd och avrättad av The Rump Parliament. Från 1660 till 1685 regerade ettans son Charles II. 

Däremellan 1649 – 1660 var England republik och under perioden 1653 – 1658 i praktiken enväldigt regerat av Oliver Cromwell med titeln Protector, men med alla kungliga regalier utom kronan i bruk. 1658 – 1659 regerade hans son Richard Cromwell utan större framgång. 

Charles I var en envis envåldshärskare och förde två krig mot sitt eget parlament. Det andra slutade illa och han blev parlamentets fånge. Brytningen mellan den Anglikanska statskyrkan och den presbyterianska läran, som väl närmast var en import från Skottland, blev häftig. Presbyterianerna var egalitära i sin uppfattning och kunde inte acceptera envåldshärskarens av Gud givna rätt och ännu mindre Charles I:s metoder. 

Efter tillfångatagandet förde parlamentets representanter utdragna förhandlingar med monarken, men då dessa inte ledde någon vart på grund av att Charles höll fast vid axiomet ”av Gud given rätt att härska”, så fattade man småningom beslutet att ställa honom inför en parlamentarisk domstol. En åsiktssplittring för eller mot förhandlingarna om ”The Newport Treaty”, som då fördes med kungen, ledde till en splittring av parlamentet. Därav begreppet ”The Rump Parliament” som blev den bestående delen av detta ”The Long Parliament”. 

Den parlamentariska domstol som sedan dömde Charles I bestod av sextiosju ledamöter. Dessa plus ett antal andra som bidrog till processen blev mål för sonens hat och förföljelse, när han blev kallad till tronen efter Richard Cromwells snöpliga avgång. 

Ur det längre perspektivet är det intressant att konstatera att parlamentets krav i Newport förhandlingarna och den författning man enades om 1654 kom att lägga grunden till dagens parlamentariska demokrati. ”The Glorious Revolution” 1688 då Wilhelm av Oranien fördrev James II var inte alls så revolutionerande, men den band den blivande kungen genom ett fördrag med parlamentet. 

I varje fall bedrev Charles II efter sitt trontillträde en hetsjakt på de sextiosju och lyckades redan under sitt första regentår fälla trettiotvå av dem och få dem dömda att mista sitt liv genom hängning och kvartering, samt förlora all sin egendom, vilket lämnade familjerna på bar backe och gjorde hertigen av York, kungens bror James ofantligt förmögen. 

Turerna i långdansen var naturligtvis många och kappvändningarna likaså. Dem handlar boken om på djupet, men blir samtidigt rätt krävande för personerna är så många, med växlande status antar de olika namn, som fattigfödde George Monck, först liten ståthållare på ett fort i Skottland, sedan befälhavare för en mindre invasionsarmé mot republiken, därefter befälhavare för republikens armé i London, sedan rojalist som utövade påtryckning på parlamentet, därefter general för Charles II:s styrkor och snart upphöjd till Hertig av Albemarle. 

En annan var George Downing spion för republiken och sedermera ”turncoat” och Charles II:s representant i Holländska republiken, med uppdrag att haffa och hala hem utflydda medlemmar av kungadomstolen. Ett uppdrag som han skötte med stor framgång. Hans namn lever kvar i gatunamnsform i dagens London. Adressen nummer tio på den gatan torde vara känd.

24.09.2013 THE SLEEPWALKERS, HOW EUROPE WENT TO WAR IN 1914, Christopher Clark, 2012.

Av komplicerade orsakssammanhang tar nog detta priset. Så gräver boken också ner sig till artonhundratalets början och följer därefter historien i stora svep som täcker in Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Serbien och det Ottomanska Imperiet. 

Tänker göra förklaringarna enklare för mig och använda författarens engelska terminologi. På artonhundraåttiotalet balanserade stormakterna upp varandra genom några avtal. England hade ”Mediterranean Agreements” med Frankrike och med Österrike-Ungern. Tyskland å sin sida hade sitt ”Tripartite Treaty” med Österrike-Ungern och Italien, samt även ett ”Reassurance Treaty” med Ryssland. Ett någorlunda balanserat system där konflikterna doldes bakom lätt dimmiga avtal. 

Nittonhundrasju hade situationen förändrats drastiskt. Tyskland hade konsoliderats och dess ekonomi hade expanderat våldsamt. Dess krav på bitar av kolonikakan blev allt mer påträngande och backades upp av ett rustningsprogram med tonvikt på högsjöflotta av tunga enheter. 

Rysslands expansion österut var dels blockerat efter Tsushima, men gjorde sig ändå påmint med järnvägsbyggen (finansierade med franska lån) både mot Fjärran Östern och ner söderut genom Centralasien ”The Great Game”. Detta oroade naturligtvis britterna med tanke på Persiska viken, Indien och koncessionerna i Kina, som alla småningom blev hotade. 

Österrike-Ungern beslöt 1906 efter trettio år av ockupationsförvaltning av Bosnien Herzegovina att införliva området med kejsardömet. Beslutet ledde till stora oroligheter i famförallt Serbien. 

De mellanstatliga avtalen hade trots slitningar blivit omorganiserade så att Trippelalliansen fortfarande bestod, medan England ingått ”The Entente Cordiale” med Frankrike som alltså var ett försvarssamarbete riktat mot Tyskland. Avtalet hade tillkommit så att Frankrike efter Fashoda incidenten (Sudan) uppgav sina anspråk på Egypten mot att England lät dem hållas i Marocko. Tack vare sitt franska samarbetsavtal hade England lyckats koppla upp Ryssland till ”The Anglo Russian Convention”, en motsvarighet till ”The Franco-Russian Alliance”. Rysslands intressen riktade sig vid denna tid mer till Bosporen och Dardanellerna och till de slaviska områdena i Balkan efter det misslyckade Rysk/Japanska kriget. Den engelska uppbackningen av Turkarnas lås mot ryska flottenheters rätt att röra sig genom sunden var fortfarande i kraft efter Krimkriget och ryssarna räknade med en uppluckring på den punkten mot att avstå från att störa britterna längre österut. Tyskarna höll sig ivrigt framme i Turkiet och byggde järnvägar mot Persiska viken och mot Egypten vilket också gav engelsmännen orsak att gadda ihop sig med Ryssland för att därmed kunna hota Tyskland med tvåfrontskrig om nödvändigt. 

Nittonhundraelva inledde Italien ett erövringskrig riktat mot det Ottomanska Imperiets besittningar närmast Cyrenaika och Tripoli. Angreppet ledde Bulgarien, Serbien och Grekland till att sluta en allians också den riktad mot det Ottomanska Imperiet. Följde så det första Balkankriget som snabbt lede till att Turkarna förlorade alla besittningar i Europa utom en enklav kring Istanbul. Serbien fördubblade sin landareal och ökade sin befolkning med mer än 50 %, Grekland förvärvade delar av Macedonien och staden Salonika, medan Bulgarien erövrade hela kusten mot Medelhavet söder om Istanbul och till Salonika. Albanien frigorde sig från Imperiet. 

Kriget ledde till styrkedemonstrationer både i Ryssland och Österrike-Ungern, med partiell och långvarig, ekonomiskt betungande, mobilisering på vardera sidan gränsen i Galicien som följd. 

Följande skede blev en uppgörelse mellan Serbien och Bulgarien om hur bytet skulle delas. Serbien ockuperade och vägrade ge ifrån sig delar av Macedonien som enligt avtal skulle tillfalla Bulgarien. Det korta andra Balkankriget utföll till Serbiens favör, när Rumänien hotade anfalla Bulgarien i ryggen. Serbien fordrade en korridor och hamn vid Adriatiska havet vilket Österrike-Ungern motsatte sig. Montenegro belägrade Scutari i Albanien och Serbien skickade in en ockupationsstyrka dit för att få sin hamn vilket kom Österrike att hota med krig. Allt detta under 1912 – 13. 

Sedan kom då skotten i Sarajevo den 28 juni 1914. Dagen hade stort symbolvärde för det var St.Vitus dag som kommemorerade slaget vid Korpslätten i Kosovo, då Ottomanerna 1389 besegrade Serberna och befäste sitt herravälde över Balkan. Detta var alltså året efter det Kosovo hade återinförlivats med Serbien. 

Det började med att en av bilarna i kortegen sprängdes av en av sju utposterade serbiska terrorister. Därefter ändrades programmet, men prinsparet insisterade att åka tillsammans och att besöka de sårade från sprängattentatet på sjukhuset. Rutten ändrades, men besked gavs inte åt chauffören. Bilen vände följaktigen enligt det ursprungliga programmet in på en annan boulevard än avsett. Den måste stannas och baxas med handkraft tillbaka till den avsedda rutten, för den hade ingen backväxel. Då föll skotten. 

Därefter uppehåller sig boken i hundratalet sidor i de diskussioner som i de olika huvudstäderna fördes mellan ledande politiker under den följande månaden. Det viktigaste av detta var Frankrikes president Poincarés (tidigare avtalade) statsbesök i St. Petersburg där han uppmuntrade ryssarna till att ta strid med Tyskland om österrikarna skulle välja krig mot Serbien. Frankrike hade då i flere år finansierat Rysslands utbyggnad av strategiska järnvägar mot tyska gränsen. Ett motsvarande besök på lägre nivå gav österrikarna en tysk utfästelse om stöd för ett ultimatum mot Serbien. 

Det visade sig också att Serbien, som på egen hand var böjt att acceptera Österrrikes ultimatum, kom att skärpa sin inställning när landet fick stöd från Ryssland och därmed var storkriget ett faktum. Serberna hade också ett mindre problem med svaret till Österrike, det skulle skrivas rent av en sekreterare som lyckades trassla till skrivmaskinen (månntro den enda i Belgrad?) till den grad att svaret slutligen måste skrivas ut för hand och överräckas i den formen. 

Boken formligen vimlar av dessa kontraster mellan storpolitik och enskilda incidenter, som sätter färg på berättelsen.

Ryssarna mobiliserade alltså först. De hade två huvudsakliga skäl, dels att försvara sydslaverna (serberna), dels att öppna Hellesponten för sina krigsfartyg innan turkarna skulle få leverans av två pansarskepp beställda från Armstrong & Siddley. Tyskarna försökte in i det sista få konflikten att framstå som lokal och snabbt undanstökad mellan Österrike-Ungern och Serbien, men blev tvungna att mobilisera efter det den slutgiltiga (och länge förberedda) mobiliseringsordern promulgerades i Ryssland. Frankrike hade hela tiden hejat på Ryssland för de sökte revanch mot Tyskland för förlusten 1870 (Elsass och Lorraine). England slöt upp på ententens sida ganska motvilligt och utan att ha några nämnvärda egna intressen på spel.

Citerar ännu ett stycke ur boken: ”Russia`s claim to act on behalf of  its orthodox Balkan ’children’ was nothing more than a populist justification for a policy designed to weaken Austro-Hungary, win popularity at home and secure hegemony over the Balkan hinterland to the Turkish Straits. The doctrine of pan-Slavism may have been popular with the Russian nationalist press, but it was no more legitimate as a platform for political action than Hitler`s concept of Lebensraum.Nor was it in any sense a coherent foundation for policy, since the Bulgarians, too, wree orthodox Slavs and the Romanians, though orthodox, were not Slavs.”

08.09.2013 THE GREAT HEDGE OF INDIA, Roy Moxham 2001.

Tretusensjuhundra kilometer ogenomntränglig törnhäck som, övervakad av tolvtusen tulltjänstemän, på artonhundratalet skilde Ostindiska kompaniets Bengaliska områden från "The Princely States" i västra Indien. Vid västkusten gjorde man havssalt och uppe i nuvarande Pakistan fanns gruvor för bergssalt. I Bengalen fanns ingendera, men man tog ut en avsevärd skatt på saltet. Därför denna bokstavliga tullmur mittigenom Indien. Boken är ingen höjdare, men den enda som existerar om denna märkvärdiga tullmur. Den visar också att befolkningen i Bengalen led av saltbrist och att mycket av den dödlighet som följde vissa svåra år med brist på monsunregn under denna period, kan tillskrivas saltbristen i de fattiga indiernas kroppar. När engelsmännen till slut tog över hela Indien så upphörde behovet av tullmuren och den övergavs 1879.

01.09.2013 I SKUGGAN AV TRONEN, EN BIOGRAFI ÖVER PER BRAHE D.Ä., Bo Eriksson, 2009.

Från Stockholms blodbad över Sturemorden och nära nog fram till Linköpings blodbad sträcker sig Per Brahes levnadsbana 1520 - 90. Systerson till Gustav Vasa och son till Joachim Brahe som avrättades i Stockholm. Mamman Margareta Eriksdotter gifte om sig med Johan av Hoya, som var nära lierad med Gustav Vasa och hans högra hand i affärerna med Lübeck. 

I giftermålet med Margareta 1525 fick den tyske greven Johan av Hoya Nyslott och Viborg i förläning, en besvikelse för han hade väntat sig det centrala och viktiga Kalmar. Per växte upp i Viborg, men familjen såg inte mycket av sitt överhuvud som hela tiden befann sig på resor i kungens uppdrag. 1528 iklädde sig Johan en personlig garanti för att Sverige skulle återbetala sina skulder till Lübeck under perioden 1529 – 32. Lübeck kom under ny förvaltning och förhållandet till Sverige försämrades. Samtidigt lyckades Johan göra sig impopulär för att han inte deltog i rådets möten. Konflikten kom till sin spets 1534 då Sverige vägrade betala den sista raten. Johan valde då officiellt att stå för sitt åtagande och infinna sig som pant i Lübeck, fast han i praktiken flydde från Sverige. Han dog något år senare i fält mot Sverige.  

Den tonårige Per hade skickats till Hoya. Några år senare efter moderns död skickade Gustav Vasa efter honom och så inleddes en lysande karriär som morbroderns handgångna man, medlem i rådet, sedermera dubbad till greve 1562 av Erik XIV och utnämnd till Riksdrots av Johan III. Eriks tre grevar och elva baroner var de första sådana utnämningar i Sverige. 

Per Brahe var inte militärt aktiv i fält, förutom en misslyckad belägring av Bohus fästning 1563under det svensk/danska sjuårskriget. Tidigare under Dackefejden hade han varit ansvarig för de tyska legoknektarnas försörjning, ett stort stabsjobb i den mån man nu kan tala om separata  stabsuppgifter på femtonhundratalet. Under hela sitt liv stod han till sina tre Vasa konungars förfogande och utnyttjades för ett mångfald både interna och externa uppgifter. 

Per Brahe gifte sig 1549 med Beata Stenbock. De hade 13 barn av vilka tre dog som spädbarn och den äldsta sonen Joachim som sjuttonåring av ett vådaskott. Förutom sin övriga verksamhet gav Per Brahe sig också tid att skriva tre böcker. Oeconomica är en samling råd till unga adelsmän. Krönikan är ett sammandrag av Gustav Vasas kungagärning och slutligen Trösteboken är en samling citat och filosofiska funderingar.

03.09.2013 EN KOMMENTAR

Till alla, som av vänlig nyfikenhet tittar in till min bokblogg, vill jag säga att den har sin upprinnelse i en bokdiskussionsgrupp RING 1 på facebook. Ringen som startades i december 2010 har nu något över etthundra medlemmar. Den är ett slutet sällskap, ingen utomstående kan se vad som diskuteras. Självfallet är det bara en minoritet av medlemmarna som aktivt deltar i diskussionerna och introducerar nya böcker, men många följer med vad som skrivs.

Min förhoppning är att ringen fortsättningsvis skall vara så trevlig och intressant att den lockar till sig fler medlemmar och därmed fylla en funktion som sällskap och underhållning för sina medlemmar som till övervägande del är pensionärer. Ramen existerar alltså innehållet producerar man tillsammans.

Medlem i ringen blir man genom att bli "facebook vän" med någon som redan är med t.ex. mig.

25.08.2013 UNFINISHED EMPIRE, THE GLOBAL EXPANSION OF BRITAIN, John Darwin, 2012.

En process som pågått sedan tidigt sextonhundratal och avslutades efter andra världskriget, har i boken behandlats på fyrahundra ytterst faktaspäckade sidor. Att ge någon bild av detta på en sida är ogörligt, alltså ett fragment. 

Det Brittiska imperiets expansion skedde rätt långt ad hoc och på affärsinriktat privat initiativ. Triangelrutten, från Liverpool med varor att betala för slavar på Afrikas västkust, därifrån med slavar till Västindien och från Västindien tillbaka till Liverpool med socker. Där i ett nötskal den första och viktigaste brittiska imperieexpansionen. Kronjuvelen Jamaica blev koloni 1655. 

I Nordamerika etablerades Jamestown 1607, före det hade Sir Walter Raleghs försök i Roanooke misslyckats. Vardera var riktade mot Spanien, vars hemvändande transporter kunde anfallas från dessa positioner. 

Tävlingen med Portugal och Nederländerna om Ostindienhandeln ledde till att engelsmännen etablerade monopolbolaget Ostindiska Kompaniet.Kompaniet hade en nära nog oändlig mängd avtal med indiska potentater och tog småningom direkt kontrollen över stora delar av Indien. Ostindiska Kompaniet upplöstes 1858 efter det stora upproret och Kronan tog över. 

Kriget mot fransmännen 1755 – 63 gav god utdelning i Amerika då de franska forten, bland dem det berömda Ticonderoga, intogs och Missisippilinjen fastslogs som västgräns för de tretton kolonierna, också Florida och Senegal i Västafrika ingick. I följande krigsomgång förlorade England sina Amerikanska kolonier, men lyckades befästa ställningarna i Indien. 

Efter segern mot Napoleon 1815 inträdde ett sekellångt Pax Britannica under vilket kolonierna expanderade och handeln i snabb takt ökade. Kontroll över viktiga knutpunkter Egypten 1882, Hong Kong1842, Singapore 1819. Handeln expanderade snabbt, Indien tvingades köpa sina bomullstyger från England, Kina tvingades köpa indisk opium. Från 1860-talet var Indien bas för två tredjedelar av imperiets krigsmakt ca 70.000 man engelska trupper och nära lika många sepoys. Indien betalade för dessa och det gav England möjlighet att koncentrera sig på flottan. 

Den snabba industriella expansionen i England under artonhundratalet möjliggjorde fortsatt kontroll över imperiet. Medlet var ångmaskinen effektiv och var billig i drift för att drivmedlet kol fanns tillgängligt i England. Ångmaskinen användes i fartyg, spinnerier, pumpmaskinerier och den gjorde järnvägarna möjliga. Järnvägarna öppnade upp inlandet i kolonierna för ekonomisk utveckling. Exempel är den genom Kanada som blev färdig på 1880-talet och Tanganjika järnvägen från Mombasa i Kenya. De krävde enorma mängder arbetskraft, i Kanada kineser, i Kenya huvudsakligen indier. 

Något enhetligt system för förvaltningen av kolonierna utvecklade engelsmännen aldrig. Man anpassade sig till lokala förhållanden. Skillnaderna blev också stora för att somliga kolonier som Amerikas 13 kolonier, Kanada, Australien och Nya Zeeland var nybyggarsamhällen dit folk flyttade från moderlandet. Mellan 1815 och 1930 flyttade 19 millioner britter till kolonierna. Andra var underkuvade existerande samhällen med egen befolkning och egna strukturer. 

Upplösningen av imperiet gick snabbt efter andra världskriget. Förutom Indiens frigörelse 1947 ger boken exempel på länder som blev självständiga mellan 1961 och 1966: Sierra Leone, Tanzania, Western Samoa, Jamaica, Trinidad and Tobago, Uganda, Zanzibar, Kenya, Malawi, Zambia, Malta, Singapore, Gambia, Maldiverna, Guyana, Botswana, Lesotho och Barbados. En skön samling. 

Boken är inte skriven i kronologisk ordning, utan den behandlar olika aspekt av kolonialväldet i skilda kapitel. Det gör att den blir svåröverskådlig för en outsider, men ger å andra sidan djupa inblickar i de behandlade ämnena.

07.08.2013 A DELICATE TRUTH, John le Carré, 2013.

Två begrepp som blivit kända under de senaste åren är föremål för författarens kritiska story: 

Det ena ”extraordinary rendition” känt från skandalerna om mörkade flyg från Afghanistan och Irak som levererat fångar till ställen där de kan förhöras under tortyr, Egypten och Litauen har nämnts i sammanhanget. Mellanlandningar utan kontroll på flygplatser i Skandinavien har upprört pressen. 

Det andra, kriget som privatiserad industri med exempel som Z Corp f.d. Blackwater med lika många anställda i Irak som USA hade militär personal där under ockupationen. Vi vet att Blackwaters anställda deltog i upprensningsoperationer och tog livet av folk utan större hämningar. 

För herrar Rumsfeld och Cheyney utgjorde den här privatiseringen ett bekvämt sätt att undvika otrevligheter. Färre bodybags för hemmapubliken att våndas för. Blackwaters folk var ju privatanställda och deras döda beviljades inga militära hedersbetygelser. Tortyren var  nödvändig för att få fram information, alltså utlokaliserades den. 

Carré fokuserar på ett ganska blygsamt fall. En ambitiös engelsk försvarsminister vill ha en fjäder i sin hatt och samarbetar i det tysta med ett amerikanskt bolag för att fånga in en terrorist på Gibraltar. Terroristen skall efter infångandet föras bort från brittiskt territorium  för förhör. Jobbet skall utföras av en grupp på land bestående av marinkårssoldater ”tillfälligt” entledigade från sin tjänst för detta uppdrag på begäran av ministern, och av en andra grupp amerikanska ”mercenaries” som skall ta hand om fången och föra bort honom. 

Operationen leder till en total ”fuck up” och resulterar i att en olycklig illegal invandrare och hennes lilla barn blir ihjälskjutna av amerikanarna. Allting tystas ner, de brittiska elitsoldaterna som tvingats delta är inte mera välkomna i sitt förband och går på så vis också miste om intjänad pension och rekommendationer. Ministerns politiska representant på platsen får ett fint förordnande och pensioneras några år senare med en titel. Ministern själv avgår efter en tid och får ett lukrativt specialistjobb på utländsk ort. 

Några år senare rullas det hela upp, mer eller mindre av en händelse. De ansvariga, både brittiska myndigheter och den amerikanska firman gör allt för att mörka det skedda och går för långt. 

Det hela är skildrat med brittisk ”understatement” och elegans. Ironiskt, korthugget lagom amatörmässigt och jättebra.

05.08.2013 AND THE MOUNTAINS ECHOED, Khaled Hosseini, 2012.

Hosseini berättar på det traditionella episka sättet, som är lättillgängligt och därför tilltalar så många läsare. Historien om Afghanistan, eller kanske rättare Kabul, på gränsen till att öppna sig under en moderniserande monark på nittonhundrafemtiotalet. Kontrasterad mot de följande årtiondenas gränslösa kaos med interna och externa stridande parter blir det en bred palett därifrån en författare kan plocka alla slags förlagor till sina huvud- och birollsinnehavare. 

Frestelsen har blivit författaren för stor. För att få täckning av de många decennierna fram till 2010 blir han tvungen att ta till alltför många personer. Då alla dessa skall beskrivas i sitt aktuella sammanhang som för storyn framåt, men också till sin bakgrund och uppväxt, blir bilden mindre skarp och hela boken gör ett ”plottrigt” intryck. 

Vi har här sådana figurer som den grekiske läkaren, och sonen till den afganske narco-baronen. Vardera utförligt beskrivna, sammanlagt upptar de hundratalet sidor. Deras funktion för bokens historia är i det ena fallet att bebo ett hus i Kabul där han blir vän med en gammal trotjänare som sätter honom på spåret till en familjetragedi. I det andra fallet att bli vän till en son till en yngre halvbror till bokens huvudpersoner. Det kan synas orätt att kritisera en god berättare på denna grund, men litet mindre utvikningar hade nog i alla fall suttit bra. 

Hosseini är en utmärkt ambassadör för sitt lidande land, han får läsaren att förstå att där existerar lager på lager av olika inflytanden, ibland mer, men ofta mindre hoppfulla sedda ur ett västerländskt perspektiv. Metaforen om den sakta bortrostande, på sin tid eleganta fyrtiotals Chevroleten på gården till den granatsplitterskadade villan i Kabul, är välfunnen som bild av decenniernas gång. 

Man bör väl hoppas att Hosseini, som har gjort en fond i sitt och hustruns namn till innehavare av rättigheterna till verket, har en bättre känsla för fondens (outtalade) välgörenhetssyfte, än förvaltaren av de Nymanska stiftelserna i vårt land har.

03.08.2013 THE BOOK THIEF, Markus Zusak, 2005.

Många är det, som i ringen skrivit om denna bok i de mest lovordande tongångar. Själv har jag inte ännu riktigt hunnit smälta den, men är benägen att geniförklara den unga författaren. 

De sista sidorna ger en fingervisning om att det måste ha funnits någon i författarens omgivning som inspirerat honom till denna djupt originella och mycket effektiva skildring av kriget ur civilistens perspektiv. 

Fotbollen och de fattiga, hungriga, snoriga ungarna på en bakgata i en förstad till München. Den ovillige plankstrykaren som för familjefridens skull anhåller om medlemskap i Nazist partiet. Det osjälviska modet att ge skydd åt en stackars judeyngling och den vänskap som år av isolering, under svåra förhållanden ger upphov till. Den lilla föräldralösa flickans misstro, som småningom förbyts till förtroende och kärlek till det udda par som förordnats att ta hand om henne. 

Allt sett i det övergripande perspektivet av den hotfulla statsmakten, sämre tider, mera bombningar och ond bråd död. Dödens ängel själv som berättare, med förklarande utvikningar till krigsskådeplatser, det bottenfrusna Stalingrad kontrasterat mot den helvetiska eldstormen i Hamburg. 

Jag ställer mig kritisk till det effektsökeri som författarens alla mellanrubriker innebär. Boken hade nog fungerat utan dem, men blev kanske lättare att formulera med deras hjälp. Hur som helst är det fråga om ett utsökt konstverk av en mycket begåvad ung man.

28.07.2013 MÖT MIG I ESTEPONA, Åke Edwardson, 2011.

Om blickar kunde döda ... så låge den här författaren nu på lit de parade. Att köpa deckaren kostade bara 3,75 och skedde i andra hand efter inköpet av de två senaste böckerna jag anmält här, men att ägna åtskilliga timmars vånda åt att läsa den. Varför – ja för att jag brukar läsa slut det jag börjat på. 

Lager på lager av halvkvädna visor och mysterier hör ju genren till, men gärna skall det ju vara någon idé och verklig intrig också. Här saknas de helt och boken bygger på enklare knep: omåttligt drickande, dallrande het sol, oförklarad skräck och beslutsamma kvinnor. Hur och varför förblir outtalat och det måtte ju göra hantverket enklare för herr skriftställaren Edwardson. 

Gefle Dagblad citeras på pärmen med följande uttalande: ”Det var länge sedan jag läste något så infernaliskt spännande.... thrillerkonst på allra högsta nivå.” Det är kanske glest mellan böckerna i Gävle.

25.07.2013 IRON CURTAIN, THE CRUSHING OF EASTERN EUROPE 1944 - 1956, Anne Applebaum, 2012.

“…. none of the regimes ever seemed to realize that they were unstable by definition. They lurched from crisis to crisis not because they were unable to fine-tune their policies, but because the communist project itself was flawed. By trying to control every aspect of society, the regimes had turned every aspect of society into a potential form of protest.” 

Citatet summerar ganska väl vad författaren utförligt beskriver om skeendet i dessa länder under perioden. Det var tydligen ganska typiskt för de här länderna, och härvid avses främst Polen, Östtyskland, Ungern och Tjeckoslovakien, att nomenklaturan själv förstod att ekonomin barkade åt skogen och att ett undertryckt motstånd växte sig allt starkare med åren. Det avgörande för dem var ändå Sovjetunionens stöd och deras egna personliga karriärer och arbetsplatser. 

Det är ju inte krigshistoria författaren sysslar med här, utan infiltrerandets och det smygande maktövertagandets historia. Kommunisterna var ju aldrig någonstans i majoritet, utan måste alltid förlita sig på den makt Röda Armén projicerade. I högsta grad en applikation av ”dividé et impera”. När civilsamhället låg i träda och kaos efter kriget var det möjligt att hindra traditionella institutioner från att återuppstå i sin tidigare form och att inom de tomma skalen bygga upp nya maktapparater med helt annorlunda målsättningar. 

Femhundra faktaspäckade sidor om detta gör en läsare något förvirrad, inte minst för personernas mångfald och namnens främmande klang och karaktär, även om somliga av dem är sådana att man känner igen dem från tidningsrubriker då det begav sig. Myglandet, blåsningarna och det våld som alltid låg på lut och ofta kom till användning är i alla fall av sådan art att det håller intresset vid liv. Jämförelsen, som vi har anledning till, med Finlands situation i krigets slutskede gör också läsningen intressant. 

Som en motvikt till skildringarna av det organisatoriska planet, får man sig också till livs ett antal högst personliga öden. Det lättar upp och det ger perspektiv på hur systemet fungerade.

16.07.2013 NOTES ON A CENTURY, REFLECTIONS OF A MIDDLE EAST HISTORIAN, Bernard Lewis with Buntzie Ellis Churchill, 2012.

Han är en “aikades” personlighet denna professor Lewis. Nittiofem år gammal när han dikterade denna memoarbok som blev hans trettiofemte titel. Lever med sin Buntzie, sedan han vid åttio års ålder hittat henne, sitt livs stora kärlek (efter tre äktenskap). Känner alla betydande Arabledare under det senaste halvseklet, fast han själv är jude. 

Några få gånger gör han sig skyldig till att dröja vid sådant som ur läsarens synpunkt kan kännas ointressant. Huvudsakligen är det väsentligheter, upplevda, genomtänkta och ibland bittra då hans råd inte vägt tungt nog för att ge skeendet en annan riktning. 

I motsats till de flesta andra har han en positiv uppfattning om VP Cheney, som han upprepade gånger talade med i samband med förberedelserna för det andra Irak kriget. Hans egen preferens hade i alla fall varit att ge kurderna och shiagrupperna amerikanskt stöd i den revolt mot Saddam som de förberedde och trodde sig kunna genomföra utan militär assistans. Både Busch d.ä. och Clinton hymlade och var oförmögna att besluta sig. 

Iran utgjorde det större problemet och han antyder att det i Teheran på borgerligt håll skulle ha funnits en utbredd uppfattning att amerikanerna borde ha ingripit och kastat ut den revolutionära ledningen. Problemet blir bara svårare ju längre tiden går.

För att avsluta tänker jag komma med ett längre citat: ”One must guard against the danger of cultural arrogance, the arrogance into which I think we fall all to easily by asking what is profoundly the wrong question: asking why something didn´t happen. Why didn´t Islam do this? Or, why didn´t the Middle East develop that?That is an error. One must ask why things happened, not why things didn´t happen. If you want to know why did the West discover America, that´s a reasonable question. But to ask, why didn´t the Muslims discover America from their seaports in Spain and Morocco, is not a reasonable one.”

10.07.2013 FLAMINGO FEATHER, Laurens van der Post, 1955.

Van der Post är en författare jag gärna återkommer till. Denhär boken har jag köpt 1984 så det har gåt trettio år sedan senast. 

Ytligt handlar boken om en sovjetisk komplott att få till stånd infödingsdrivna, men militärt effektiva revolutioner i södra Afrika. Storyn försätter hjälten på månadslånga ”treks” från Mosambik i öster till bergsmassiven i det inre av landet. Här får författaren fullt utlopp för sin breda episka berättarstil och sin otroligt livfulla naturskildringskonst: 

”marching at the head of the column, as I now was, I was the first to encounter the insects both great and small, little hunting spiders, red silver, and goldlike like filigree Indian jewels in the sun, and red-bellied scorpions the size of lean, athletic young lobsters among the boulders, or again other spiders big as soup tureens, shaking like jellies on black, hairy legs, and blueheaded lizards with yellow throats and jade-bead eyes sparkling like powdered glass…” 

Han har ett nära och varmt förhållande till infödingarna och ger uttryck för en kombination av beundran och ömhet, parad med förståelse för ett psyke frammanat av århundradens erfarenhet av denna annorlunda och överväldigande vidsträckta kontinent. 

Till slut tar han bladet ur munnen och ger uttryck för sitt ogillande av engelsmännens sätt att behandla infödingarna. Han varnar för vad som kan bli följden om en ändring i inställningen inte fås till stånd. Den följd som vi alla har kunnat läsa om under de senaste två årtiondena. 

Mitt gulnade exemplar har tyvärr upplöst sig i små beståndsdelar vid denna andra läsning, men säkert finns den och andra av van der Posts böcker tillgängliga i biblioteken. Kan svårligen tänka mig att ni inte skulle falla för charmen även om greppet är en smula ålderdomligt.

07.07.2013 THE SAINT ZITA SOCIETY, Ruth Rendell, 2012.

Uppslaget är annorlunda och trevligt, personvimlet svåröverskådligt, morden inte särskilt bestialiska. Tyvärr saknar boken stringens och ryggrad. 

Allt kretsar kring ett fashionabelt kvarter i Belgravia sett ur ett upstairs and downstairs perspektiv. Reumatism och älskare kommer och går, hundar promeneras, chaufförer kör sina chefer, nannies älskar sina skyddslingar och i detta förnäma vimmel händer det saker. Någon polis ställer några frågor, men återkommer inte. Det oförklarade förblir ouppklarat tills det upplöser sig i än mer oförklarliga tragedier. 

Inte en ”must have” deckare, men nog ett lagom sällskap i hängmattan.

03.07.2013 ON SAUDI ARABIA, ITS PEOPLE, PAST, RELIGION, FAULT LINES – AND FUTURE, Karen Elliott House, 2012.

Författarens bakgrund är fattigt barn, uppvuxen i en storfamilj i en småstad i Texas panhandle. Ett bigott litet samhälle med några hundra själar, fyra kyrkor, men ingen biograf. Således en lämplig bakgrund för att nå en förståelse för det inkrökta Saudi samhället. 

Hon har varit senior fellow vid John F. Kennedy School of Government vid Harvard, och hon har specialiserat sig på Saudi Arabien över trettio år och oräkneliga resor dit och kors och tvärs i hela landet. Hennes syn på dagsläget är övervägande pessimistisk och hon redogör noggrant, bitvis upprepade gånger, för skälen till sin uppfattning. 

Bakgrunden och förklaringarna måste inhämtas ur boken, men en antydan om problemen kan ges här: 

• Successionsordningen. De åldrande sönerna till Ibn Aziz dör undan för undan, två utsedda kronprinsar har dött och kung Abdullah är 89. Chanserna för att prinsarna skall nå consensus om en kronprins från en yngre generation är små då spelet inte bara gäller kronan utan också alla andra ledande poster i landet. Risken att den släktgren som får sin representant på kungatronen sedan behåller makten permanent och utesluter de andra är också betydande. 

• Utbildning: Skolsystemet som kom igång först på 1960-talet är kontrollerat av  ärkekonservativa Wahabitiska imamer, som framhärdar i att Koranen är det enda verkligt viktiga ämnet att inhämta och undervisningen är ren roteinlärning. Det passiverar eleverna och ger inga impulser till nytänkande eller eget initiativ. Kungamakten är beroende av det religiösa ledarskapet och kommer inte, trots smärre försök, förbi dem med modifieringar av systemet. 

• Befolkningen är övervägande ung, oskolad, eller skolad till oväsentligheter. Det finns inget incitament till att söka arbete. Vanliga jobb som ungdomen kunde sköta vill den inte ha för de jobben görs av nio miljoner gästarbetskraft. Till mer kvalificerade uppgifter duger de inte på grund av den olämpliga skolningen. De isolerade kvinnorna visar mycket bättre prov på framåtanda och skolningsvbilja, men de får inte i något sammanhang komma i kontakt med män som inte är familjemedlemmar. Alltså är möjligheterna till jobb eller egen verksamhet nära nog obefintliga. 

• Oljan. Några uppgifter om landets reserver ges inte ut, men man antar att pumpningskapaciteten redan passerat toppnivån och att problemen snart börjar hopa sig. Någon ersättande industri eller ekonomisk verksamhet har man inte lyckats skapa trots enorma anslag för ändamålet. 

• Inkomstklyftorna är enorma och ett oväntat stort proletariat på existensminimum lever i utkanterna av det numera mycket urbaniserade samhället. 

• Stämningarna i landet är spända och dovt hotfyllda. Missnöjet med Al Sauds regim och fördelningen av nationalinkomsten stiger. 

• Den Iranska hotbilden är påträngande och Al Sauds har svårigheter med att balansera sitt behov av amerikanskt stöd mot ett lämpligt avståndstagande från USAs Mellanösternpolitik och allmänna köckighet.

Som synes innehåller boken en hel del intressant stoff, som den digesterar minutiöst. Någon hejsan läsning är det inte fråga om, men ämnet är så intressant och aktuellt att det ändå kan väcka en viss läslust hos några.

29.06.2013 THE RACKETEER, John Grisham, 2012.

En typisk Grisham, vilket börjar vara lika uttjatat som en typisk Agatha Christie i tiden, och ändå läste man dem. Intrigen är något överkomplicerad, detaljernas mångfald inkluderar allt från hur hamburgarna smakar vid en joint i en korsning, till vägbeskrivningar mellan Roanoke och Willow Gap (population 500). FBI blir i slutändan snuvad på konfekten, medan juristen som suttit inspärrad lyckas med sin kupp och försätter sig själv i exil på en karibisk ö.

Nu har det ju varit rätt varmt några dagar och vi har befunnit oss på resa en del av tiden så läsningen har varit milt sagt okoncentrerad. Tydligen är det i alla fall så att jag med tiden inte mera finner nämnvärd tillfredsställelse i att läsa thrillers.

23.06.2013 THE LIARS GOSPEL, Naomi Alderman, 2012

En bok som handlar om Jesu tid och, en smula perifert, också om honom själv sett genom andra medverkandes ögon. De utvalda berättarna, egentligen personerna genom vilka berättelsen flyter är: Miryam, Yehoshuahs (Jesus) mor; Iheuda from Qeriot (Judas Iskariot); Caiaphas, överstepräst och Bar-Avo (Barabbas).

Det är alltså inte Kristendomen, som den konstruerades genom Konstantin den Stores dekret och kyrkomötet i Nicaea, som vi möter här. Det är frågan om välkända historiska skeenden, subjektivt tolkade genom de medverkandes ögon av en kunnig och känslig författare. Den för alltså den levande och nyligen avrättade Jesus ner från hans senare upprättade piedestal till en person i mångfalden i ett upproriskt och labilt samhälle under Romersk överhöghet.

Den stora politiska frågan var romarnas krav på att den gudomliga imperatorns staty skulle uppställas i Templet och judarnas absoluta nej till detta. Sekundärt Pilatus krav att Templet med sina tillgångar skulle finansiera en akvedukt till Jerusalem också det under en lång tid mött med benhårt motstånd, men sedan demonstrativt tillmötesgått med upplopp som följd.

De många hemliga motståndsrörelserna, som stod för röveri mot romarnas försörjningsleder, angrepp mot deras mindre utposter, upplopp i Jerusalem och mycket mer, var en ständig källa till bekymmer för Pilatus. Han tillgrep mycket hårda metoder, vid ett tillfälle en massaker på omkring sexhundra judar på torget utanför sitt residens. Minnet av de tvåtusen som av Pompeijus efter Jerusalems erövring spikats upp på kors längs vägarna utanför staden levde också kvar och bidrog till den överhettade atmosfären.

I skenet av allt detta tedde sig Yehoshuahs band av omkring femhundra trashankar som ett mindre bekymmer. Han hade emellertid i ett tidigare skede gjort sig skyldig till våldsam framfart då han for ut mot månglarna i Templet och detta låg honom i fatet när han efter Iheudas angiveri hade häktats. Vad som emellertid för det judiska prästerskapets del avgjorde hans öde var att han inte nekade till anklagelsen att han utropat sig själv till messiah och Davids efterföljare.

I denna version utspelas en grym auktion där Yehoshuahs liv ställs mot Bar-Avos av Pilatus och en rytande kör av Barabbas anhängare avgör till förmån för denne. Barabbas friges, medan Jesus och två ur Barabbas band avrättas. Boken leder sedan fram till upproret tiotals år senare när Barabbas band bryter sig in i Templet och tar livet av, den av romarna utsedda och koncilianta, översteprästen. Därifrån till Jerusalems fall och totala förstörelse efter Titus belägring bär allting åt helvete för judarna.

Det är alltså ett judiskt och samtida perspektiv som man får uppleva i denna utmärkt väl skrivna bok.

17.06.2013 A JOURNEY TO NOWHERE, DETOURS AND RIDDLES IN THE LANDS AND HISTORY OF COURLAND, Jean-Paul Kauffmann, 2009.

Bokens rubrik attraherade mig då jag från två håll härstammar från kurländska och livländska släkter. Den är alltså hopkommen av en fransk journalist och författare, som i sin ungdom förälskat sig i en flicka i Kanada, som visade sig härstamma från Kurland. Minnet av henne sitter i och inspirerar honom tjugo år senare att (tillsammans med sin fru) stifta bekantskap med Lettland, ett besök som drar ut på tiden och till slut omspänner mer än ett halvår.

Boken är till sitt reseskildringsinnehåll lätt vag, för att inte säga velig. Författaren får inget grepp om Lettland och läsaren får varken grepp om landet, eller författaren. Däremot glimtar det till i de historiska avsnitten, man får sig en hel del kuriöst och nytt till livs.

Jacob Kettler den andra i sin ätt blir hertig av Kurland 1642 och är en sådan modern eldsjäl att han utrustar två expeditioner på 1650talet, en till Gambia, en annan till Tobago. På vardera ställen inrättas kolonier. Ön St.Andrew (numera St. James) i Gambiafloden blir en slavhandelsstation som levererar arbetskraft till de kurländska sockerrörsodlarna på Tobago. Engelsmännen tar över vardera fyrtio år senare.

Ludvig XVIII av Frankrike tillbringar åren 1799 – 81 och igen 1804 – 07 i exil i hertigslottet i Mitau (Jelgava). Detta slott liksom ett annat herttigligt gods Ruhental (Rundele) är ritade av Rastrelli, som ritade både Vinterpalatset och Tsarskoje Selo. Vardera slotten är enorma Versaillesliknande anläggningar. Slottet i Mitau bombades svårt under kriget och man har byggt in en högskola för jord- och skogsbruk inom de kvarstående väggarna.

Från Dundaga kom Arvids Blumenthals, han emigrerade efter andra världskriget till Australien och blev småningom genom en film, med Paul Hogan i huvudrollen, världskändis som ”Crocodile Dundee”. Dundaga har sedan medlet av nittiotalet en staty av en krokodil på sitt torg.

Fast jag på detta sätt refererar några godbitar ur boken är det inte (och kan inte vara) en uttömmande skildring av bokens innehåll. Jag tror inte att just denna bok intresserar så många, men kommentaren att man inte behöver läsa en bok för att Thomas refererat den så ingående, sitter kvar som något av en tagg. 

14.06.2013 FLUGFÄLLAN, Fredrik Sjöberg, 2004

P.C.Jersild, vars omdöme finns avtryckt på bakpärmen, säger att boken i sin blandning av lärdom och lätthet har en lundensisk ton och han hänvisar till Frans G. Bengtssons Tankar i gröngräset. Jersild knyckte min jämförelse, men det må vara honom väl unt.

Denna samling essäer handlar först och främst om blomflugor, alltså inte stickande fyrvingade steklar, bin och getingar, utan om de 368 arter av blomflugor som hittills upptäckts i Sverige av vilka många är förklädda till kopior av nämnda steklar.

Den handlar om samlare, författare, händelser och associationer allt på ett stillsamt humoristiskt sätt som gör att man faller pladask för denna flugsamlande författare Sjöberg bosatt på Rumnarö, där i tiden August Strinberg tillbringade sina somrar efter skilsmässan från Sigrid von Essen. Att jag hittade honom berodde på ett tillfälligt möte i Akademens kaotiska ombyggnadsmiljö. Tack för det tipset, ut gick vi med var sitt exemplar, de två sista av detta verk i Akademens lager.

I ett kapitel tillägnat långsamheten uttrycker sig författaren på följande vis: ”Denna till synes självgenererande acceleration kunde uppenbarligen skapa olust och bekymmer av många slag, och jag höll gladeligen med. Men ärligt talat tycker jag nog fortfarande att motsatsen vore värre. Om allting bara gick långsammare skulle vi alla bli mer eller mindre galna och böna om snabbhet med en uppriktighet som saktmodets predikanter aldrig ens kommer i närheten av. Om inte annat är trenden mot allt mer allt fortare att föredra framför dess motsats av det skälet att man kan kliva av ett snabbtåg men inte gärna skynda på en åsnekaravan.”

Av författarens penna finns det tio andra volymer. Ni som låter er lockas behöver därmed inte misströsta, även Akademen har dem.

06.06.2013 POLITICAL EVIL, WHAT IT IS AND HOW TO COMBAT IT, Alan Wolfe, 2011.

En tät, för att inte säga svår, bok som råkade komma i min väg under en period med många engagemang och förströelser, inte minst den varma försommaren.

Författaren ställer profeten Mani och Augustinus i motsatsförhållande till varandra och hävdar att dessa två, med var sin uppfattning, står som ledstjärnor för politiskt handlande och beslutsfattande i dag som är. Manicheismens centrala tes är att det goda och det onda existerar sida vid sida och är jämnstarka krafter i kontinuerlig konflikt.

Augustinus är mer nyanserad och ser att människan bär på drag av vardera typen. När Gud skapade världen, skapade han inte ondskan, han skapade människan och människan valde ondskan. Ondskan är således en mänsklig svaghet, en svaghet som med Guds hjälp kan övervinnas.

Hur författaren ur detta härleder råd till politiska beslutsfattare är en komplicerad historia som det tar honom 300 sidor att reda ut. I mycket grova drag anser han i alla fall att USA har en Manicheansk tendens till ”all out war against evil” vilken manifesterat sig i de olyckliga krigen i Irak och Afghanistan. Västeuropa däremot besitter ett betydligt mer nyanserat förhållningssätt och är mer berett till förhandlingar och diplomatiska lösningar. Alltså en mer Augustinsk världsuppfattning.

Poängen i kråksången är emellertid den, att även terrorister har politiska målsättningar. Ofta är de dessutom lokalt betingade. Där det existerar en målsättning finns det också alltid i något skede utrymme för diplomati. Detta förstod Obama när han tillträdde och höll sitt berömda tal i Kairo alldeles i början av sin presidentperiod. Att han inte kunnat utveckla denna sida beror på den nära nog totala paralyseringen av Kongressen och Senaten som rått under de senaste åren.

Världen (läs medierna) är för snabb att läsa in apokalyptiska drag i mindre, men otrevliga inbördeskrig. Folkmord (genocide) har förekommit, senast i Rwanda. Etiskt betingade massförflyttningar (ethnic cleansing) har också förekommit, senast i Kosovo och i Darfur. Men om man oreflekterat förstorar upp dessa och jämför dem med Stalins och Hitlers skräckvälden, så får man inget grepp om skeendet och kan inte finna de lokalt betingade politiska problemen. Därmed förlorar man den realistiska syn som kunde skapa underlag för lösningar.

Det är fråga om samma problemställningar som Daniel Jonah Goldhagen behandlar i sin bok Worse than War (också författare till Hitlers Willing Executioners), men Wolfe är mera realistiskt inställd och konstruktiv än den mycket passionerade Goldhagen

Etik och realism måste vägas mot varandra i ett ständigt samspel.

Bloggportalen har tvingat mig att dela upp mitt material för att bloggen inte skall bli för ohanterlig och långsam. I väntan på min anmälan av nästa bok Political Evil av Alan Wolfe, ber jag att ni i stället tittar in på första halvårets anmälningar och på året 2012. Böckerna har ju inte förlorat något av sin aktualitet, eller brist på sådan, bara för att en viss tid förflutit sedan jag läste dem.

Tacksam för att ni tittat in till bokbloggen.

Thomas Wrede