Om böcker jag läst.

2014

Augustus, John Williams
1000 dagar till 50, Stefan Björkman
Maktens Mosaik, enhet, särart och självbild i det Svenska Riket, Max Engman & Nils Villstrand
Guldstrand, Sven Danell
Kappsäck full med pengar, Staffan Bruun
Carl August Ehrensvärd, Ragnar Josephson
Rannalta Rannalle, Syvinkisalmen lossit... Jussi Kulla
Stoner, John Williams
Empress Dowager Cixi, Jung Chang
The Budapest Protocol, Adam LeBor
The Collectors, David Baldacci
The System of the World, Neal Stephenson
The Confusion, Neal Stephenson
Return of a King, the battle for Afghanistan 1839-42, William Dalrymple
Gaddafi´s harem, Annick Cojean
By it´s Cover, Donna Leon
Quicksilver, Neal Stephenson
The Son, Philipp Meyer
Lappkungens dotter, Stina Katchadourian
The Sikworm, Robert Galbraith
The Goldfinch, Donna Tartt
One Nighe in Winter, Simon Sebag Montefiore
Between Friends, Amos Oz
Dust, Patricia Cornwell
The Unwinding, thirty years of American decline, George Packer
Here and now, letters 2008-2011, Paul Auster och J.M. Coetzee
Russian Roulette, Giles Milton
The Taste of Ashes, the afterlife of totalitaranism in Easten Europe, Marci Shore
The Secret Rooms, Catherine Bailey
The childhood of Jesus, J.M. Coetzee
The golden egg, Donna Leon
Bloody foreigners, the story of immigration to Britain, Robert Winder
The great degeneration, how institutions decay and economies die, Niall Ferguson
The Prince, the Princess and the perfect murder, Andrew Rose
The war within, Israel´s ultraorthodox threat to democracy..., Yuval Elizur & Lawrence Malkin
The World before the Great War, Charles Emmerson
If Rome hadn´t fallen, Timothy Venning
This Body of Death, Elisabeth George
An officer and a Spy, Robert Harris
No man´s Nightingale, Ruth Rendell
The Kill List, Frederck Forsyth
När Finland var Sverig, Herman Lindqvist
Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander
Just send me word, a true story of love and survival in the Gulag, Orlando Figes

God Jul och Gott Nytt År

Tack för att ni slagit upp mina bloggsidor, det har blivit förvånansvärt många klick under året. Med stigande ålder läser jag långsammare så det blir större gap mellan anmälningarna. Hoppas i alla fall kunna bjuda på några synpunkter även under inkommande år. Bloggen är alltså inte död, som min synnerligen avlägsna släkting i kistan på fotot.

Det finns en möjlighet att kommentera texter i detta bloggformat. 

Thomas

20.12.2014 AUGUSTUS, John Williams, 1971.

Washington Post citeras på pärmen till denna Vintage upplaga ”The finest historical novel ever written by an American” om det stämmer, eller inte är jag inte skickad att uttala mig, men att boken är en pärla underskriver jag gärna.

Det finns ett visst sätt att skriva romartida romaner på och jag undrar om inte Williams är rätt influerad av Robert Graves i sitt sätt att formulera sig. Det påminner kanske en smula om hur Frans G. Bengtsson för evigt har präglat vår uppfattning om hur vikingatida berättelser skall skrivas.

Boken mynnar ut i en storartad epistel där Augustus, sjuttiosex år gammal och väl medveten om att han står inför sin snara död, summerar sin gärning, sina motivationer och sin syn på vad som följa skall. En ruelsefull monolog där han minns de strider och oförrätter han tvingats till för att, som han ser det, rädda Rom och äntligen få fred på jorden. Augustus fred efter Attica hade vid det laget varat i fyrtio år, romarna var rastlösa. Bristen på militära avancemangsmöjligheter, äventyr, erövringar och påföljande triumfer visade sig i form av otyglad livsföring och utbredd leda.

Blott nittonårig fann sig Octavianus ställd inför sin livsuppgift, när adoptivfadern Julius Caesar blir mördad. Han ärvde namnet Caesar och blev medlem av den Julianska ätten. Av faktionerna i Rom fanns då de som dragit nytta av Caesars reformarbete huvudsakligen ”populus” den breda allmänheten, samt alla hans gamla legionärer från åren i Gallien som fått sig tilldelade mark att odla. Missnöjda var framförallt de etablerade senatorssläkterna, som sett Caesar som usurpator. Ur deras krets kom mördarna. Och så fanns Marcus Antonius, militär hjältegestalt, med sin helt egna agenda och ambition.

Hur denna nittonåring lyckades med att vinna den respekt som krävdes för att axla Caesars fallna mantel berättas i en lång serie brev vänner och motståndare emellan. Breven är inte som dagens korta notiser, utan utförliga berättelser om förhållandena och de främsta personligheterna berättade för mottagare på avlägsna orter, som inte hade tillgång till någon annan form av nyhetsförmedling. Det ger dem deras charm och samtidigt deras berättigande som en metod att föra berättelsen framåt.

Octavianus personlighet, hans kyliga kalkylerande men samtidiga besatthet av målet att hämnas mordet och ta makten är ju det bärande elementet i historien. Att se det genom andra samtidas ögon i brevform är ett genialt grepp.

5.12.2014, 1000 DAGAR TILL 50, Stefan Björkman, 2014.

Ett ambitiöst verk av en uppenbart ambitiös person, 186 sidor med korta presentationer av en eklektisk samling historiska personligheter och korta reseskildringar från resor i dessa personligheters fotspår.

De utvalda representerar till ytterlighet olika historiska kändis-typer, börjande med Winston Churchill och slutande med Olavi Paavolainen, via Astrid Lindgren, Mannerheim, Ivar Kreuger, Marie Curie, August Strindberg, Leonardo da Vinci, Sandels, Trotsky och Potemkin.

Författaren duar dem alla, men han har också något att säga om dem alla och i många fall bryter han för mig ny mark. Han har analyserat sina figurer och hans korta kommentarer om dem är i många fall träffande och bra. När han sedan gett sig ut på resa i deras fotspår så har dessa resor också som syfte att intressera hans egna söner, som i tur och ordning följer med, för historiens vingslag och för de stora olikheterna mellan de samhällen besöken gäller.

Reseskildringarna håller sig emellertid på en mycket prosaisk nivå i motsats till personporträtten där det glimtar till ibland. Upplägget är fascinerande och väl genomfört, men verket lider en smula av att ingen korrekturläsare gått igenom det för det är utgivet på eget förlag.

2.12.2014 MAKTENS MOSAIK, ENHET, SÄRART OCH SJÄLVBILD I DET SVENSKA RIKET, redaktörer Max Engman & Nils Erik Villstrand, 2008.

Verket består av en samling uppsatser under olika rubriker, med en diger inledning av Villstrand. Under rubriken Sammanfogade Särarter, skriver Peter Aronsson ”Tesen i denna uppsats är att den akademiska arbetsdelningen i studiet av regioner har skett i en specifik nationell kontext. Historia har aktivt dolt regioner, etnologin har först naturaliserat och sedan kulturaliserat dem, medan kulturgeografin har skapat funktionella, instrumentellt åtkomliga regioner.”

Exemplet ovan antyder att verket inte är direkt lättillgängligt. Så har också en månad förspillts på att försöka förstå och faktiskt glimtvis begripa vad dessa akademiker velat säga. Aronson lanserar ett begrepp som jag fann intressant, nämligen ”konglomeratstaten”. Sextonhundratalets stormakt var sammansatt av ett antal olika samhällen med divergerande språk och divergerande bakgrund och historia. Av dem bildade bara de svenska och finska landskapen (exklusive Kexholm och Ingermanland) ett kärnsverige med rätt till representation på riksdagen.

Följande rubrik Den Ofullgångna Enhetsstaten innehåller uppsatser om svenska provinsvapen, exemplifierade av Karl XIIs guldrova på bokens pärm. Erävrade danska provinser. Rum, erfarenhet och identitet av Karl Bergman; Kimmo Kataja om Provinspolitiken vid det svenska rikets östgräns ca 1617 – 1809 mm.

Avsnittet Finskt i det Svenska innehåller rubriker som Finland och riket. Formell och strukturell ojämlikhet av Jonas Nordin; Juha Manninen om Den finska nationen i det svenska riket: Daniel Juslenius och Henrik Gabriel Porthans nationskonstruktioner; Christer Kuvaja om Språlgräns eller myt? Finskt och svenskt i Norrbotten och östra Nyland under senare hälften av 1700-talet; samt en som jag fann extra intressant: Nils Erik Villstrand om Skriftlighet med förhinder. Den svenska statsmaktens kungörelser i finskspråkiga församlingar under 1700-talet.

Slutligen Riksupplösningens dimensioner. Jan Samuelsson skriver om Ett eller flera länder. Om de sociala nätverken mellan Sverige och Finland under 1700- och 1800-talen; Åke Sandström om Sökandet efter en ny svensk identitet. Om svensk självsyn och synen på Finland 1808 – 1860; Johanna Wassholm om Romantiskt ideal och politisk nödvändighet. E.G. Ehrström och de språkliga konsekvenserna av 1809; samt Max Engman om Den unga falkens flykt. Brott och kontinuitet kring Finland 1809.

Detta var alltså en partiell upprepning av innehållsföteckningen. Den som är historiskt intresserad (och en smula bevandrad) har mycket att beta i, men de harhjärtade hålle sig ifrån den.

7.11.2014 GULDSTRAND, Sven Danell, 1940-talet.

Sven Danell blev som ung präst 1931 tillförordnad av biskop Nathan Söderblom till assistent i den svenska församlingen i Nuckö. Från 1933 till 1937 var han församlingens kyrkoherde. 1937 blev han av med sin tjänst då några svensktalande ester utdimitterats och prästvigts i Dorpat och tjänsten kunde besättas med inhemsk man.

Danells beskrivningar av svenskbygderna i västra Estland lär vara unika och utgöra en viktig källa för forskningen, boken är utgiven av Rickul/Nuckö Hembyggdsförening och nu inne på sin tredje upplaga. Boken domineras av naturliga skäl av församlingslivet och bärs av en trosviss ton. Även om detta skär sig något för en sekulärt inriktad läsare, är boken väl värd att stifta bekantskap med.

Danell har god hand med sina personporträtt och berättar livfullt om de mångahanda typer/arketyper han möter i byarna och arbetar med i församlingen. Då avstånden mellan byarna var långa, vägarna bara spår och tidvis lervälling, var det naturligt att de mindre kapellen mycket hänvisades till egna lokala krafter anförda av klockare och lokala väckelsepredikanter. Den assisterande prästen Danell reste mellan Spithamn och Odinsholm i norr och Österby i söder, i väst-östlig riktning sträckte sig hans ansvarsområde från Ormsö till Madise kyrka vid Paldiski. Resorna skedde per cykel, eller med häst och enkel kärra eller släde (utan vare sig skydd eller fjädring). Det är ofta blåsigt värre på de vida hedmarkerna så växlingarna mellan snödrivor och barmark kommer snabbt och överraskande. Att röra sig mellan förrättningarna på detta sätt då resorna kunda ta upp till tio timmar kan inte ha varit lätt. Transporterna gick på vintern över Sutlep-sjön där det var lätt att tappa färdriktningen i mörkret. Kontakterna till ”civilisationen” skedde söderut över Hapsal vilket innebar resor med motorbåt vid öppet vatten, men nog så farliga överfarter med häst under övriga tider. Kronan på resebesvären var överfarten till Odinsholm där isen aldrig lade sig i sundet, men packisvallarna kunde vara ytterst svårframkomliga.

Den svenskspråkiga befolkningen i dessa distrikt bestod på trettiotalet av närmare åttatusen personer. Den svenska de talade var lika obegriplig för en ”vatusvensk” som danska och norska. Danell var mest anslagen av enkelheten, allvaret och trosvissheten hos detta folk. Något han blev djupt imponerad av var deras kraftfulla och nyanserade psalmsång.

Beskrivningarna av naturen och de små samhällena går att känna igen för en sentida resenär, Ullabella och jag tillbringade ett dygn där för något år sedan. Noa-Rootsi talas ju inte mera i bygden då hela samhället upplöstes i och med den sovjetiska invasionen. Nuckö gamla prästgård, byggd i slutet av sextonhundratalet under den svenska tiden, där det unga paret Danell bodde under sitt första äktenskapliga år, blev något år senare inkvartering för etthundrafemtio sovjetiska infanterister. Undra på att hans enkla minnen utgör en väsentlig källa till kännedomen om det samhälle som varit.

3.11.2014 KAPPSÄCK FULL MED PENGAR, Staffan Bruun, 2010.

Hoppen från bok till bok kan emellanåt te sig väl häftiga. Så denna gång då jag från Ehrenström-biografin dök ner på den trettonde boken Staffan Bruun spottat ur sig. Enklaste enkla deckarhistoria där de publikdragande poängerna består i att han beskriver sin huvudpersons hustrus ädla delar med begreppet regnskog, att huvudpersonen har italienskt påbrå och att han jagas av N´draghera skurkar.

Ett ögonblick trodde jag att de försvunna sedelbuntarna egentligen var avsedda för huvudpersonen som ett senkommet försörjningsbidrag av den Neapolitanska pappan som flytt sin quinna i Tammerfors inför hans instundande födelse. Så långt gick dock inte författaren i sina kringelikrokar.

Bruun har uppenbarligen hittat sin födkrok och det är värt all respekt. Att så många läsare nöjer sig med vad han bjuder på vittnar inte så gott om vårt kollektiva omdöme. Förmodligen står dock julklappsinköpen för en stor del av försäljningen och då det är ju inköpen att betrakta som gjorda i nödläge.

1.11.2014 CARL AUGUST EHRENSVÄRD, Ragnar Josephson 1961.

Ehrensvärd levde 1745 – 1800, hans biograf från 1891 – 1966. Vardera filosofiskt lagda högintellektuella personer. 

Ställd inför detta verk hamnar jag i trångmål. För det första framstår övergångarna mellan Ehrensvärds och biografens texter ibland som svårtolkade. För det andra så sysslar Ehrensvärd med  subtila tankegångar om företeelser som för en sentida mer pragmatiskt lagd läsare ter sig rätt kufiska och opraktiska. Man förstår ju i princip att förklaringar utvecklas via trevande försök under tidens gång, men att bli inkastad sas ”kylmiltään” i dessa tankeexperiment från sjuttonhundratalet är något förvirrande. 

Ehrensvärd var son till Augustin, skaparen av Sveaborg. Han levde sin barn- och ungdom på fästningsbygget, blev själv kadett, studerade under en informator som var konstnär och lärde sig tidigt rita och lavera. Han blev mycket skicklig på att fånga ögonblicksbilder av personer i sin omgivning och kombinerade ofta detta med en dragning åt det burleska eller humoristiska. 

I sin ungdom hade han tillfälle att resa till Frankrike och senare tillbringade han några år på resa i Italien. Konstupplevelserna och hans iakttagelser av människotyper kom att inspirera honom till filosofiska betraktelser, som han sedan sysslade med under en stor del av sitt liv. 

Han hade emellertid även en karriär inom flottan där han småningom blev amiral, under Reuterholmepoken tillochmed för en kort tid chef för flottan. Under Gustav IIIs ryska krig ledde han den finska skärgårdsflottan och han var den ansvariga svenska befälhavaren under slaget vid Svenksund.

Boken utgör ett nummer i Svenska Akademins minnesbibliotek. Krävande läsning som egentligen ger utbyte närmast för den som fördjupat sig i filosofi.

25.10.2014 RANNALTA RANNALLE, Syvinkisalmen lossit, lossarit ja silta, Jussi Kulla 2014.

Vår granne och vän Jussi Kulla, som doktorerade för ett par år sedan, har ägnat sina pensionärsdagar åt att djupdyka i arkiven och intervjua folk i trakten kring sin sommarstuga i Ruovesi.

Drygt 125 år har Syvinkisalmi trafikerats av färjor, först stockflottar, som blev ”vatubuliga” och måste bytas ut vart fjärde år. Sedan träbyggda lodjor som i allmänhet hade en livslängd på omkring tio år, sedan i början av nittonhundratalet en plåtpråm, men alltfort handdriven. Serien fullbordas med tre motordrivna färjor tills en bro äntligen efter cirka femtio år av petitioner byggdes över sundet.

Bron är enspannig 175 meter lång med femton meters fri höjd. Den är unik för att de bågar som formen byggdes på var gjorda i ett stycke av limträsbalkar.

Jussi bjuder på sakliga utredningar om trafikutvecklingen till lands och till sjöss, om beslutsgången i budgeteringen av färjan och om auktionsföfarandet när färjförare utsågs. Denna sakligare sida kompletteras av personhistoriska vinjetter om de enskilda färjförarna, som oftast skötte trafiken under mycket långa perioder därtill hjälpta av sina familjer. Kronan på verket bjuder han i form av insprängda berättelser om händelser, olyckor såväl som lustigheter ofta serverade i form av citat med ett mustigt språk.

Boken är utgiven på eget förlag i en upplaga av omkring femhundra exemplar, som nästan i sin helhet har gått åt. Bygden har varit mycket hjälpsam och förstående till bokprojektet berättar författaren. 

21.10.2014 STONER, John Williams, 1965

Minimalistisk berättelse om en mans stillsamma vandring genom livet. En lagom distans till huvudpersonen, kyligt och kortfattat berättande, som ändå tidvis stiger i intensitet.

Menlöshet, meningslöshet, men subjektivt sett det enda verkliga. En svår bok att smälta för den som känner igen sig helt eller bitvis i Stoners livsöde. 

 I Ringen har boken blivit höjd till skyarna, där hör den hemma, ett absolut mästerverk.

18.10.2014 Empress Dowager Cixi, Jung Chang, 2013

Jung Chang har gjort ett jättearbete med att rehabilitera änkekejsarinnan Cixi, vars eftermäle behandlats hårt och förljuget.

Bland världens kvinnliga regenter torde hon inta en av topp-positionerna i fråga om självständighet och villighet att anpassa sitt rike till omvärldens snabbt föränderliga krav. Hennes smidighet framgår av att hon vid sin död var i färd med att införa ett parlamentariskt system i Kina, medan hon samtidigt upprätthöll Manchu dynastin Qings tvåhundrasextio-åriga hovtraditioner för att hålla samman riket och visa var skåpet skall stå.

Hon var moderat i fråga om bestraffningar, men uteslöt inte politiska mord. Hon var också återhållsam med förbud när tidningspressen småningom blev en betydande påverkande faktor i samhället. Även direkt personliga angrepp tolererade hon rätt långt i sin strävan att bygga upp ett politiskt medvetande hos folket.

Då hennes egen son uppnådde myndig ålder avstod hon från regentskapet, men efter hans tidiga död återtog hon det för en period om femton år när en ny adopterad kejsare växte upp. Pojken Guangxu visade sig snabbt vara totalt olämplig som regent, men han höll Cixi åt sidan under en period av nio år tills situationen blev kritisk och hon återtog makten, men fortfarande som regent, alltså inte någonsin i eget namn.

Den historiska rehabiliteringen kan mycket väl tänkas avspegla sig i Kinesisk politik i en framtid. I varje fall har Jung Chang med denna bok gjort en betydande historisk insats. Ställd mot efterföljande regimers svåra situationer med den japanska invasionen av först Manchuriet och sedan av hela Kina och sedd mot Mao-regimens historiefientliga förfärligheter var Cixis regim ett under av tolerans.

4.10.2014 THE BUDAPEST PROTOCOL, Adam LeBor, 2011.

Författaren är bosatt i Budapest och korrespondent för bl.a. Economist, The Times, The New York Times och Jewish Chronicle. Han har huvudsakligen skrivit sakprosa som Hitler´s Secret Bankers, och City of Oranges som var shortlistad för the Jewish Quarterly Wingate Prize.

Denna bok är hans första roman. Den är en thriller som baserar sig på den senaste tidens politiska utveckling i Ungern med Fidesz partiet lett av den mycket självsvåldiga Victor Orbán på premiärministerposten. På det våldsbenägna ultranationalistiska Jobbik och slutligen på problemen med Roma minoriteten i landet.

Författaren kopplar utvecklingen till en sammansvärjning mellan nazister och deras finansiärer i slutskedet av kriget och planerna på en revanch i form av ett ekonomiskt Fourth Reich. När soppan ytterligare rörs in med valet av EU president och avslöjanden om ett direktorat som företräder stora tyska industrier, modellerade på efterträdare till I.G. Farben och någon tidig mediakoncern som i snabb takt köper upp företag i Ungern, Rumänien och Slovakien på basen av konstlat fördelaktiga valutakurser så blir bilden tillräckligt invecklad för att skapa rätt thrillerstämning.

Hjältar är en journalist och hans till en början rätt motsträviga flickvän, vacker, fjär och osannolikt duktig.

Boken var mera givande än den förra thrillern av Baldacci, men inte direkt någon höjdare. Slutet på äventyret blev mer än lovligt invecklat.

30.09.2014 THE COLLECTORS, David Baldacci, 2006.

”He opened his toolbox and quickly assembled his sniper rifle. Next he attached the suppressor can to the muzzle, chambered a single round – he was nothing if not confident – crept forward and drew up the window a bare two inches……”. Inledningen till denna ganska ordinära thriller. Vid hundrafjorton hårdsmälta sidor märker jag att jag läst förbi de kritiska etthundra.

Det första mordoffret, i en hart när oändlig serie, var The Speaker of the House, mycket av handlingen tilldrar sig i The Library of Congress, som alltid i thrillers måste man tillräckligt högt upp i hierarkierna för att nå den rätta stämningen (sa jag som har ett korttida förflutet som stämningsman).

Korthugget språk, sköna damer som klarar av märkvärdiga saker, ynkryggar, åldrande he-men, miljoners miljoner som hägrande byte. Inte blir man överraskad, inte heller förtjust, men så är nu boken läst och hamnar bakom andra på en redan full hylla.

26.09.2014 THE SYSTEM OF THE WORLD, Neal Stephenson, 2004.

Den stora linjen fortsätter, boken följer Queen Annes regeringsperiod, hennes död och Hanoverianernas trontillträde med hjäp av ett Whigparti som går segrande ur de politiska striderna. En viktig del av stridigheterna gäller värdet på den engelska valutan, som Isaac Newton garanterar personligen i sin egenskap av Master of the Mint.

Kringelikrokarna som författaren konstruerat kring detta tema är dock milt sagt komplicerade och fantasifulla. Somt är hur trevligt som helst, men annat blir i längden, och detta är alltså trilogins tredje volym på 886 sidor, en smula tröttande. Så länge man orkar hålla isär huvudlinjen från alla dessa mer eller mindre huvudlösa pseudohändelser så är boken (böckerna) väl värda att läsas, för deras ingående skildringar av miljöer och tidstypiska beteenden.

Avslutningen däremot, där den nyss vid Tyburn hängda Half Cocked Jack, som för fransk räkning såsat till mätredskapet för valutan ”The Pyx”, där Leroy (Ludwig XIII) och Jack jagar gäss tillsammans är rena rama smörjan – tyvärr.

Som sagt ett alltför rikligt flöde av ord och uppslag, men ändå trevlig läsning.

13.09.2014 THE CONFUSION, Neal Stephenson, 2004.

Återkommer till barocktrilogin efter tredje genomläsningen av den andra volymen, tidigare läsningar 2005 och 2007 tror jag. Det är ju fråga om massiva böcker, denna på 815 sidor, alltså mycket amerikanskt. Minns att jag tyckte att den här boken var svagare än den första, men det berodde väl snarast på att innehållet kretsar kring två huvudfåror, som vardera är mig rätt fjärran.

Först en komplicerad valutatransaktion där Frankrike strävar efter att finansiera sin invasionsarmé i England med silver myntat av det engelska myntverket i Towern. En direkt transport av silver till London för myntning och utdelning som såld åt de franska trupperna i England fungerar inte för invasionsarmén behöver valuta från första dagen den går iland. Med hjälp av den sköna Eliza, hertiginna av Archarón och av Qwghlm, fd. Ottomansk slav och framgångsrik fondplacerare för den franska aristokratin, finner man på en lösning med växlar dragna på bankhus i Lyon som förfaller till betalning i London. Invasionen torkar in, Wilhelm av Oranien är populär och den engelska flottan, som James II litat på att skulle gå över till hans sida, är lojal och krossar den franska.

Det var alltså ramberättelsen, som i boken upptar ungefär hälften och är skriven på ett egentligen ganska charmigt ålderdomligt språk. Komplikationerna är legio, huvudpersonerna är charmerande joxare och allting utfaller till belåtenhet för både dem och läsaren.

Den andra hälften av boken är berättelsen om hur Half Cocked Jack Shaftoe, King of the Vagabonds, och tillfälligt också King i ett furstendöme i Hindoostan, reder upp sina milt sagt trassliga affärer, bygger ett fartyg, seglar hem efter många år och dessutom lyckas få med sig hem av den guldskatt han kapat utanför Cadiz i den första volymen. För att visa på författaren uppfinningsrikedom kan jag nämna att guldet kommer hem i form av bottenplåtar på hans Minerva, där ingen av de många motståndarna förstår att leta efter det.

Upplägget ger en form av syntes av samhällena världen runt på 1690-talet. Belästheten som ligger till grund för den vidlyftiga storyn är gedigen. Diskussionerna om fysik, om ekonomi och om förhållandena i övrigt uppfattar jag som så solid att den håller intresset vid liv. Det är förvisso inte fråga om hög romankonst och djupsinniga resonemang, men ändå...

03.09.2014 RETURN OF A KING, THE BATTLE FOR AFGHANISTAN, 1839-42, William Dalrymple , 2013.

George Eden, Lord Auckland var den Generalguvernör som satte igång såväl invasionen av Afghanistan, som Opiumkriget med Kina. Han beskrivs som vacklande i sina åsikter och lätt påverkad av lobbande intressegrupper inom den engelska administrationen i Indien.

Shah Shuja var kung i ”The Kingdom of Kabul and Khoristan” från 1803-09, blev avsatt av en konkurrerande klan, försökte tre gånger återta kronan och hjälptes slutligen till densamma av engelsmännen 1839. Han blev mördad och engelsmännen fördrivna från Kabul 1842.

Dost Mohammed Khan var Emir och ledare för den konkurrerande klanen Barakzai. Han var artonde son till Payindah Khan och lyckades ta makten i Kabul av Shah Shuja och förbi alla sina äldre bröder. En effektiv härskare över ett splittrat klanstyrt rike.

Engelsmännen oroade sig för att ryssarna pressade sig ned mot Indien. Ett oväntat möte i den västafghanska ödemarken 1837, mellan en engelsk representant vid det Persiska hovet Henry Rawlinson och Ivan Vitkievitch, en rysk officer som hade i uppdrag att kontakta hovet i Kabul, satte ”The Great Game” i rullning.

Lord Auckland blev uppmuntrad av sin spionchef i Ludhiana, major Claude Wade och dennes vänner i administrationen, att inte lita på Dost Muhammad Khans integritet. Av Alexander Burnes, den enda engelsman som verkligen träffat Dost och varit i Kabul fick han alldeles andra och mycket positiva uppgifter. Auckland valde att lita på Wade och policyn blev då att på tronen i Kabul återinsätta Shah Shuja, som många år levt kungligt (på engelsmännen bekostnad) som flykting i Ludhiana.

Tanken var att Shah Shuja skulle samla en invasionsstyrka och få stöd av en liten engelsk enhet. Man skred sedan till verket med över 1.000 man engelska och 14.000 man sepoy trupper, sextusen man hoprafsade Shuja anhängare, plus 38.000 hangers on. Boken beskriver trossen på följande sätt: ”No one was planning to travel light. One brigadier claimed that he needed fifty camels to carry his kit, while General Cotton took 260 for his. Three hundred camels were earmarked to carry the military wine cellar. Even junior officers travelled with as many as forty servants – ranging from cooks and sweepers to bearers and water carriers. One regiment has two camels carrying the best Manila cigars, while other camels carry jams, pickles, cheerots, potted fish, hermetically sealed meats, plate, glass, crockery, wax-candles, table linen, &c.”

Det var alltså denna armé, utökad med afghanska flyktingar, minus tidigare stupade, tillfångatagna och försvunna, som under återtåget tre år senare blev nedkämpade till sista man, utom en Dr. Byrnes, i de trånga bergspassen Khord Kabul, Tezin, och Khyber.

En senare engelsk straffexpedition stötte också på stora svårigheter, efter att den hade bränt ned städerna Jalalabad och Kabul.

Utmärkande för det av Auckland utvalda ledarskapet för expeditionen var att de var äldre herrar, som utvalts enbart av ancennitets-skäl, utan en tanke på de fysiska och kunskapsmässiga krav som expeditionen förutsatte. Därav följde bl.a. att då upproret i Kabul satte igång 1842 ingen brittisk styrka sattes in för att kväsa det i sin linda. General William Elphinstone vacklade i sitt omdöme för att han led av den mest förfärliga gikt. När han skulle sätta sig upp på sin häst för att rida ut och möta de upproriska så föll han och blev under hästen, som också ramlade. Följden var att inget hände, engelsmännen satt i sina kaserner, de officerare, inklusive Burnes, som bodde inne i stan blev dödade och upproret tog fart.

De afghanska klanhövdingarna beskrivs som utsökt hövliga och gästfria, men samtidigt hänsynslöst grymma. Om Wazir Mohammad Akbar Khan, Dost Mohammads son, som tog på sig det militära ledarskapet för upproret, berättar Dalrymple, att han vid en förhandling med engelsmännen på uzbekiska gav sina adjutanter order att inte beskjuta engelsmännen vid deras passage genom ett pass, samtidigt gav han på pushtu kontraorder åt andra medhjälpare att se till att alla engelsmän skulle dödas vid passagen genom passet. En av de förhandlande engelsmännen råkade händelevis behärska vardera språket.

Historia är intressant att läsa, även när det som i detta fall rör ett avlägset land och en okänd kultur och namnen på de inblandade personerna är nära nog omöjliga att hålla isär. Dalrymple framhåller i sitt efterord parallellerna till det fortgående kriget i Afghanistan och finner att de är många och tydliga.

13.08.2014 GADDAFI´S HAREM, Annick Cojean, 2012.

En gräslig historia om hr. Gaddafi och hans livsföring. Alltid har man vetat att han var en ”sjåpagås”, men att han var en totalt vriden och hänsynslös sexniding hade undgått mig.

Berättelsen baserar sig på ett offers vittnesmål. Hon var fånge i Gaddaffis hov, det beryktade tältlägret Bad al-Azizia, i fem år. Dit blev hon förd efter att ha uppmärksammats av ”The Guide” vid en skolceremoni där hon som femtonårig räckte honom en blomstekvast. Hon tvingades leva, utan någon kontakt med sin familj, i en vidsträckt källarvåning under Gaddafis palä, där hon tillbringade all sin tid tillsammans med ett trettiotal andra kvinnor. Då och då blev hon kallad till Gaddafi, vilken tid på dygnet som helst, för att brutalt knullas och ofta dessutom urineras på, men dock i ett angränsande badrum. Hon tvingades också röka, dricka whisky, och inhalera kokain allt av ”The Guide” personligen.

Sökandet efter lämpliga flickor för Gaddafi var satt i system och kom att tangera hela statsapparaten i ett nätverk av informatörer, uppkomlingar som utnyttjade hans sexberoende, vilket tydligen inte var uteslutande heterosexuellt, och andra ljusskygga operatörer.

Förutom denna enda flicka, i boken kallad Soraya, har Le Monde korrespondenten Annick Cojean haft svårigheter att hitta personer som skulle varit villiga att vittna. Fragmentariska bekräftelser från olika håll backar emellertid upp historien. Omertá principen tycks vara lika utbredd söder om Medelhavet som på Sicilien. Manliga medlemmar av familjer från vilka någon flicka rövats kunde lida i tysthet, men har i många fall valt att vid första tillfälle ta livet av den syster, eller dotter, som utsatts för Gaddafis brutala våld. Många av dessa flickor blev också tvingade till äktenskap med yngre officerare och andra ”hangers on”. Några av dessa män blev avrättade efter att deras nyblivna hustrur bekänt vad de gått igenom och de blivit upprörda och därmed utgjort en fara för The Guide.

En vidrig historia.

9.08.2014 BY ITS COVER, Donna Leon, 2014

Enligt listan på försättsbladet så är denna bok nummer tjugotre I raden av Brunetti deckare. Det är klart för mycket, men tydligen säljer de och själv har jag ju igen fallit för frestelsen – per automatik.

Brunetti är denna gång omgiven av antika bokband, falska före detta präster, skrupelfria forskartyper, spelsugna lägre tjänstemän och naturligtvis och framför allt sin familj, med hustrun Paola som centralfigur.

Igenkännandets glädje, men föga av intellektuell stimulans.

04.08.2014 QUICKSILVER, Neal Stephenson, 2003

Första delen i The Baroque Cycle. Denna historiska roman om 916 sidor omfattar tiden från avrättningen av Charles I år 1649 till William III av Oraniens trontillträde 1689 med diverse utvikningar och en inledning i Massachusets 1713. 

Handlingen utspelas i London, Amsterdam, Versailles, Wien under belägringen och diverse andra ställen. Dramatis personae är Daniel Waterhouse, son till en av de främsta puritanerna och sekreterare i Royal Society, naturvetare, vän och studiekamrat till Isaac Newton. Närvarande på sin fars axlar då Charles I avrättades, närvarande också vid Charles IIs frånfälle och vid James IIs flykt från London. Eliza, countess de la Zeur (fransk) och countess of Qwghlm (William) turkisk slavflicka räddad ur fångenskapen i Wien av Half Cocked Jack, i sin barndom bortförd från sin hemö med det underliga namnet Qwghlm. 

Boken är livfull och trevlig, men kanske en smula osäkert skriven för den består till en del av korrespondens, korta insprängda bitar teaterdialoger, men huvudsakligen ren berättelse. Personerna, av vilka en uppsjö autentiska historiska, är väl utmejslade och miljöerna genomgående övertygande beskrivna. 

Jag vet ju av erfarenhet att de flesta skyggar för att ta sig an så monumentala verk som dessa tre volymer, men författaren, vars familjebakgrund är ytterst högkvalificerat akademisk från USAs västkust, har verkligen lyckats skildra tiden på ett fängslande sätt. Det är alltså nu tredje gången jag läser den och alltid kommer det fram nya vinklingar ur detta myller av personer, platser och händelser. Med burleskerier, överdrifter, rena rövarhistorier och allt är det ett mycket njutbart hopkok.

20.07.2014 THE SON, Philipp Meyer, 2013.

Ett familjeöde följt genom sex generationer varav tre, under 1850-talet, under första världskriget, och från 1940-talet framåt utgör kärnan i berättelsen. 

Den första och dominerande personligheten är ”the Colonel” McCullough en nybyggarson i Väst-Texas som i samband med en indianraid blir fånge hos comancherna och tillbringar tre år som medlem av stammen tills den utplånas i en smittkoppsepidemi. Långt senare och omedveten om att inbördeskriget tagit slut anfaller han med sin tropp av värvade cherokee indianer en nordstatstransport och kommer hem till Austin med en förmögenhet i guld. Han placerar sitt kapital i jordlotter väster om Pecos. När ranchen är som störst består den av 375 lotter a 678 acres, eller i storleksordningen väl över etthundratusen hektar. 

Nittonhundrafemton blir ranchen bestulen på en stor mängd boskap vilket leder till krig mot grannarna, en mexikansk familj som bott där över tvåhundra år. Ett uppbåd samlas och det hela slutar med att alla medlemmar av familjen Garcia blir nedskjutna och att deras ägor fogas till McCulloughs ranch. 

Sedan följer oljeletandet, enorma förmögenheter, trassliga familjerelationer, olämpliga kärleksförhållanden och till slut hämnd. 

Boken följer de olika tidsskeendena parallellt. Den är till sin ton korthugget saklig och därmed ytterst modern. Våra år i Texas under början av sjuttiotalet gjorde väl att den hamnade på vår hylla. Några resor i de landskap som beskrivs gör att jag känner igen mig och kan se dem för mig. I och för sig gjorde detta inte mig entusiastisk att läsa boken, men omdömet måste ändå bli att det är bra episk skildring skriven av en ung författare, hans andra bok, som uppenbarligen skördat lagrar redan med sin första.

05.07.2014 LAPPKUNGENS DOTTER, Stina Katchadourian, 2011.

Boken är omtalad och omtyckt, min kära hustru praktiskt taget tvingade den på mig. Är medveten om att jag nu definitivt kommer att klassas som sur gammal gubbe, men... 

Författaren skriver ur ett barns perspektiv om händelser från sitt tredje levnadsår till krigsslutet då hon var nio år. Det blir mycket gullande, men föräldrarna nämns inte som mor och far, utan som Nunni och Lale, en inkonsekvens som är förödande. Mellan gullandet kommer bokens verkliga budskap, som är en kortfattad historielektion om Finlands krigsår. Den är nyktert sakligt skriven och passar därmed inte ihop med barnets jag-upplevelser. 

Kan förstå motivet till denna tudelning, men då det inte fungerar borde författaren ha förstått att avstå från den och skrivit boken ur ett vuxenperspektiv baserad på föräldrarnas krigstida korrespondens. Att hon varit med framgår ju ur korrespondensen och vissa saker kunde ha införts i form av reminicenser. 

Genom att familjen var evakuerad till Övertorneå under perioden 1944 – 45 belyser författaren speciellt Lapplandskriget och den fortsatta evakueringen till den svenska sidan. Hon gör därmed läsarna, som i gemen inte är särskilt insatta i det skeendet, en stor tjänst. 

Boken är berömvärt kortfattad, skriven på enkelt vardagligt språk och jag kan förstå att den gått hem trots kullerbyttorna.

02.07.2014 THE SILKWORM, Robert Galbraith, 2014

Föll för frestelsen att ta en ordinär deckare efter den tunglästa The Goldfinch. Denna, i stort format med röd pärm, var uppslagen rätt stort på Akademen i Hagalund så den fastnade i min hand.

Boken är en klassisk engelsk deckare, endast ett mord (men så mycket mer gruvligt), ett begränsat antal möjliga gärningsmän, en svår tidsbestämning och många många intervjuer med de misstänkta. Deckaren, som självklart slår de tröga poliserna på fingrarna, är en fd. Special Services man som fått ett ben bortsprängt i Afghanistan. Bakom honom ligger ett sextonårigt förhållande med världens vackraste och mest opålitliga, och bredvid honom som en trogen hund, men också som en klippa, står den sköna Robin, hans assistent i vått och torrt.

Till en början var jag inte särskilt övertygad om mitt val, men vid närmare bekantskap vann stilen, den komplicerade storyn och de ganska trevliga huvudpersonerna. När jag läst slut och tittade närmare på pärmen så visade det sig att detta var en andra volym om deckaren, den första heter The Cuckoo´s Calling. Författarnamnet visade sig vara en pseudonym för J.K. Rowling och vare sig man faller för Harry Potter eller inte så är det helt klart att denna dam kan skriva.

28.06.2014 THE GOLDFINCH, Donna Tartt, 2013

Mycket omdiskuterad, mycket uppskattad, mycket annorlunda. För mig framstår romanen som särdeles oaptitlig. Den beskriver en värld som inte har några som helst anknytningspunkter till den jag har erfarenhet av. 

Alla dessa nära åttahundra sidor, elva år av skrivarmöda, över en veckas läsarmöda, en ändlös rad detaljerade beskrivningar av pillermissbruk under en tjugoårs period i en ung människas liv. Kan svårligen tro att den beskriver något typiskt amerikanskt, eller överhuvudtaget något som går att känna igen.

Boken börjar med ond bråd död och avslutas med ond bråd död, däremellan allt detta missbruk, men som balans också ett lugnt liv i en antikaffär. Den röda tråden utgörs av det ouppnåeliga, dels i form av kärlek, dels i form av en liten oersättlig sextonhundratals oljemålning av en fågel. Allt naturligtvis insnärjt i ett mönster av bisarra incidenter. 

Sensmoralen (som tant Mittiprick hänvisade till i en tidig barnbok), av hela detta överväldigande kaos drar författaren fram i diskuterande form i ett slutkapitel och lyfter därmed i mitt tycke upp boken på ett hjälpligt hyfsat plan. Slutintrycket är dock att skrivarmödan inte riktigt gav utdelning.

18.06.2014 ONE NIGHT IN WINTER, Simon Sebag Montefiore, 2013

En roman baserad på verkliga händelser och förhållanden i efterkrigstidens Moskva under Stalin. Författaren har tillbringat många år med att forska och intervjua personer i Ryssland för sina stora historiska projekt böckerna om Stalin och boken om Potemkin. 

Storyn inleds med att två ungdomar blir ihjälskjutna i centrum av stan under festligheterna i samband med fredsslutet. Ungdomarna är priviligierade barn till högt uppsatta personer i Bolshevikhierarkin. Utredningarna spinner kring en hemlig grupp av romantiska Pushkinbeundrare som bildats i den skola där ungdomarna gått. 

Händelsen utnyttjas för att sätta skräck i föräldrarna och för att ge spinn åt rapporter om felkonstruktioner med dödlig följd i jaktflyg. Ett par fäder till medlemmar i gruppen är involverade i flygplansproduktionen. Katt och råttaleken som ”the Organs” driver med dessa familjer, Stalins personliga inblandning och de komplicerade följderna av incidenten bildar stoffet i boken. 

Sebag Montefiores första historiskt baserade roman Sashenka var en fullträff – en bok man minns. I den här boken kändes det till en början en smula som ”jaha det här har man läst om tusen gånger”, men nej storyn vrids åt varv efter varv och även om man känner igen en del av KGBs många gånger beskrivna förfaringssätt så är den gastkramande i sin djävulskhet. 

Fakta och fiktion i en givande blandning framtrollade av en mästarhand.

12.06.2014 BETWEEN FRIENDS, Amos Oz, 2012

En samling noveller kring livet i en kibbutz. Att kibbutzerna kom till på basen av socialistiska idéer och att de som gick med hängav sig åt arbetarromantiken och gemensamhetens målsättningar har jag förstått. Däremot har jag inte reflekterat över vad detta innebar i praktiken och på den punkten är Amos Oz bok en verklig ”eyeopener”. 

Barnen var kibbutzens barn inte föräldrarnas. Följaktigen bodde de i speciella barnkvarter och sköttes från blöjbytesåldern framåt av kvinnliga kibbutzmedlemmar på professionell basis. De fick naturligtvis besöka föräldrarna och vice versa, men läggdags var reglementerad och några längre kvällar med föräldrar eller släktingar beviljades inte. 

Ungdomarna skulle göra den treåriga militärtjänsten, men sedan fordrades tre års arbetstjänst i kibbutzens jordbruk före någon fortsatt skolning kunde komma i fråga. De begåvade ungdomarna fick därefter chansen att studera vidare, men blott och bart på kibbutzens villkor och inom ämnesområden som kibbutzmötet valt ut för dem. Företrädesvis blev det sålunda agronomer, hortonomer, eller jordbrukstekniker av dem. 

Novellsamlingen är rätt mollstämd, den innehåller vinjetter om hur de äldre upplevde sitt liv, kontrasteringar mot en av kriget översköljd och tömd arabby i närheten, korta avsnitt om hur kibbutzmötena fungerade och hur de inte kunde påverkas av enskilda medlemmars intressen. 

Jag upplever nog att författaren ställer sig rätt kritisk till den hårda pressen på individen och framhållandet av det lilla slutna samhällets krav på hörsamhet och lydnad. Det är som om kibbutzen vore allt och det omgivande samhället rätt betydelselöst i bakgrunden.

05.06.2014 DUST, Patricia Cornwell, 2013.

Deckarböckerna blir tyvärr inte bättre med tiden. Dels har man blivit mer kräsen, dels produceras de på löpande band utan någon större originalitet. 

Denna bok om den, vid det här laget välkända, patologen Kay Scarpetta i Cambridge, Massachusets, är full av klinisk jargong och en ström av mordoffer inom ett hektiskt dygn. Systerdottern Lucy, med sin stora helikopter och sin enorma specialbyggda bepansrade SUV spelar en viktig roll. Den äkta hälften Benton, profiler vid FBI, råkar i klämman för att hans nyvordna chef inte vill att han blandar sig mordutredningen. 

Krösusen,som har överviktsproblem och vaggar som en elefant, lurar alla och mutar somliga ända tills han möter ond bråd död med halspulsådern uppskuren. Mördarn tar till teatraliska knep så länge han handlar offensivt och offren är nätta unga flickor, när han är på defensiven är det inte så noga. 

Efter den ingående studien av amerikas fortgående förfall, som jag senast läste, kändes det lättande att ägna sig åt en mordhistoria, men nu ser jag igen med iver fram mot något mer substantiellt.

31.05.2014 THE UNWINDING, THIRTY YEARS OF AMERICAN DECLINE, George Packer, 2013.

Packer väljer att bevisa sin tes, om det amerikanska samhällets förfall, genom att belysa personhistorier i korta avsnitt. Somliga är kända storheter på ett internationellt plan, andra är lika äkta, men helt okända, medan de representerar någon viss ort, eller någon facett av det panorama som författaren vill belysa. 

Han fäster sitt strålkastarljus på tre områden; North Carolina där stålindustrin deklinerade från sjuttiotalet framåt; Florida där egnahemspriserna steg oavlåtligt och därmed möjliggjorde en våldsam spekulationsspiral ända tills crashen kom; slutligen Silicon Valley där genialitet, envishet och en hjälpande hand i form av investerare satte en jätteboll i rullning. 

Problemen som han uppmålar dem är att i ”the rustbelt” så brydde man sig inte om vad som skedde med alla de tiotusentals människor som blev uppsagda och deras hundratusentals familjemedlemmar. I Florida och där som tydligast i Tampa området, men också på många andra orter i USA förledde bankerna med en generös långivning folk att investera i hus som efter en kort tid kunde säljas igen med rejäl profit. Många köpte helt med kreditfinansiering flera egnahemshus, som de inte kunde betala av på när räntorna steg och husprisen stagnerade. Detta i sin tur ledde till att husprisen började sjunka i accelererande takt och folk måste avstå inte bara från sina investeringsobjekt utan också från ”gård och grund”. Amerikansk konkursrätt ger möjligheten att gäldenären avstår från sitt säkerhetsobjekt, dvs. huset, helt enkelt lämnar nycklarna till banken och därmed blir fri sina obligationer (i motsats till europeiskt förfarande där man inte blir kvitt sin skuld). 

Författaren hävdar att allt är riggat till de kapitalstarkas fördel. De som kämpat sig till hyggliga villkor och medelklasspositioner i samhället kan överges och klämmas torra genom uppsägningar utan några sociala skyddsnät. Bankerna kan ta vilka risker som helst med småspararnas pengar och vara säkra på att dessa samma småsparare, som skattebetalare, räddar dem om förlusterna blir för stora. 

När recessionen grasserade som värst i Tampa-området så blev upp till fyrtio procent av vissa egnahemsområden tomma och gick på exekutiv auktion. Domstolarna hann inte med alla dessa processer och bankernas bevisföring om överlåtelse av krediterna (paketeringen av dem i investeringsfonder) var ofta mycket bristfällig men accepterades ändå till förfång för gäldenärerna. 

Boken ger en personifierat (case history) saklig bild av skeendet och är därmed givande läsning för den intresserade.

Eila 22.12.2014 18:59

Imponerande! Jag ser att du här har kommenterat "one night in winter" men tydligen finns denna kommentar inte i Ringen. Tittade under förstoringsglaset.