Denna bok är nästan omöjlig att få ett grepp om. Händelsekedjan är så lång från 1917 ända in på 1980-talet, materialet så enormt tiotals miljoner individer, och omfattningen så stor hundratals fångläger, att det inte går att syntetisera i några enkla meningar.
Alla känner begrepp som Solovetski, Vitahavs kanalen, Vorkuta, Kolyma, Dalstroi, Kargopollag, Steplag, Siblag, Magnitogorsk, men hur stora var de, hur stor var dessa kända fånglägers andel av den totala fångpopulationen, vad var verksamheten i dem, hur behandlades fångarna, hur valde man ut dem som skulle deporteras, plus en oändlig rad följdfrågor.
Applebaums bok är torrt saklig, hon har forskat i arkiv, läst memoarverk, intervjuat överlevande och fångars ättlingar. Vad hon inte i sin saklighet kan dölja är sitt undertryckta raseri mot en regim som på rent ekonomiska grunder och i absolut hänsynslös maktfullkomlighet använde sig av fångar, för att bygga upp sitt drömda industrisamhälle. Människor som blivit fångar oftast utan sakligt godtagbara skäl, annat än att fylla ut kvoter av arbetskraftsbehov i Gulag projekten.
Regimen strävade inte direkt till att döda, men gjorde heller ingenting för att fångarna skulle överleva, inte heller mycket för att de skulle ha förutsättningar att fullgöra sina arbetsmål, inte ens fast det skulle ha varit mera rationellt. Hårt uppskruvade beting, undermålig näring, ingen personlig utrustning för oftast arktiska arbetsförhållanden, näst intill total avsaknad av vård, obefintliga, eller totalt undermåliga boendeförhållanden, omänsklig behandling – allt finns med och är väldokumenterat. Och detta alltså kontinuerligt under regimens värsta fyrtio år, och under hela denna tid för årligen omkring två miljoner fångar.
Det är värt att observera att under år 1942 dog 352.560 och under 1943 dog 267.826 av fångarna i Gulag, vilket säger något om omfattningen av fånglägerverksamheten, om den mordiska misstänksamheten mot politiska fångar, mer än 10.000 avrättade, men också om de krigstida svårigheterna att förse lägren med ens något som ens avlägset liknade mat. I den sovjetockuperade delen av Polen arkebuserade NKVD dessutom cirka 10.000 politiska fångar vid reträtten i början av kriget, dessa avrättningar har alltså inget samband med Katyn.
Evakueringen av lägerfångar från de västra delarna av Sovjet 1941 österut mot Ural omfattade cirka 750.000 fångar. Transporten skedde till fots, några säkra uppgifter finns inte, men endast en mindredel lyckades överleva. Intressant är att lägret på Solovetski öarna stängdes, men att all dokumentation om lägret försvunnit. En obekräftad teori är att lägrets arkiv skulle finnas på något djupt hemligstämplat ställe i den finska försvarsmaktens gömmor i Helsingfors.