Guillou skriver med vass penna och sparar inte på sitt kritiska krut, hymlar inte heller med dem han ogillar, men erkänner sina misstag där han finner skäl för det.
Upplägget att balansera minnen mot sitt personliga arkiv och erkänna att arkivet ibland ger en annan bild än den han minns känns uppfriskande. Det är ju inte så få stora journalistiska kap och strider som han genomgått sedan medlet av sextiotalet, så material finns för en trevlig bok. Tyvärr är man ju inte så insatt i den svenska debatten på den här sidan pölen och det långa tidsspannet gör att mycket känns avlägset och somt helt obekant. IB affären kommer man ihåg, men inte vad den gick ut på och inte heller att Guillou faktiskt satt i fängelse en tid som spion på grund av den. Att domen var justitiemord får man serverat på ett ganska övertygande sätt (utan källforskning kan ganska inte bytas ut mot helt).
Bakgrund för boxerie om Hamilton och Arn och deras ankning till Politiken utgör intressant Nyheter för mig. Att Guillou och de palestinska och politiska råden i Nyheter, män att han var eller medlem i BNP får för mig. Jag är inte en transporterdriven journalist och en författare eller en dekan reminicenser.