Nu har jag läst en deckare. Pansarhjärta av Jo Nesbö, 2009, 647 sidor. Gastkramande spänning, uppfinningsrika mördarmetoder, exotiska miljöer, förvirrande spår och kontraspår.
Under mina sjuttiotvå år har jag läst det mesta som producerats av deckar- och thrillerförfattare. I tiden greps jag av spänningen inför det okända och obehagliga som Edgar Allan Poe bjöd på, men allt förbleknar och det uppskruvat fasansfulla har inte mera samma genomslagskraft. Produktionen av denna typ av böcker har blivit så stor att författarna har blivit tvungna att ta till allt grövre artilleri och omöjligare sensationer för att nå sin del av läsekretsen. Att göra detta på hela 647 sidor är ändå att ta i.
Snart sagt varje person som finns med i boken har ett ”förflutet”, alla har någonting som de vill dölja och de flesta har obehagliga egenskaper som misstänkliggör dem på sätt eller annat. Inte kan man bygga upp en trovärdig historia på sådana premisser. Story nog – men trovärdig.
Dessa böcker skrivs inte för en läsvan och upplyst publik. Sadismen och grovheten appellerar till sådana som inte ids och orkar med det mänskliga och finstämda. Att de går ut i miljonupplagor är förståeligt, men också en smula bedrövligt. Den allmänna läskunnigheten har inte fört med sig någon höjning av bildningsnivån, utan en förflackning och utarmning av vad som en gång fanns, men var förunnat ett fåtal.