Bengt Ericson är tidigare ansvarig utgivare för Dagens Industri och tidigare chefredaktör för Veckans Affärer. Han är därmed väl insatt i förhållandena och kan förväntas ha något allvarligt att komma med.
Det allvarliga får man prov på i slutet av boken där han bl.a. konstaterar att Sverige har den mest ojämlika förmögenhetsfördelningen av ett antal studerade industriländer. Sveriges Gini koefficient är 0,89 medan USAs är 0,81 (minimum 0; maximum 1). Här måste jag igen en gång göra ett längre klipp ur texten: ”Under en mansålder har människor fått höra att folkhemmet kräver sina solidariska uppoffringar, varför de snällt har betalat och stretat vidare. Men vad som samtidigt hände, var att de bar fram en allt girigare överklass och detta med den politiska klassens tysta, eller åtminstone aningslösa, medgivande. Tala om att ha blivit lurad.”
Och fortsätter: ” Eftersom särskilt socilademokratin gillar stora strukturer – den omfattande samhällsapparaten, de stora företagen, de väldiga institutionerna – har Sverige fått en klass av apparatjiks som också har lyckats kidnappa börsen. Ägare av kött och blod är alltmer sällsynta. I deras ställe har kommit de anonyma intressenterna – bankerna, försäkringsbolagen, pensionsfonderna – som befolkas av framförallt Stockholmsbaserad nomenklatura. Det är en värld där kompisar gör affärer med kompisar, där de ekonomiska anspråken ständigt växer ….”.
Före läsaren kommer så här långt består boken emellertid av en rad festliga beskrivningar av hur etablissemanget i Sverige lever och hur de ordnat för sig. En lång rad av Sveas stora schavotterar med sin levnadsstandard och sina självhävdelsebehov. Detta ger en stor del av boken en prägel av snuskhummeraktigt gottande i andras hemligheter, men som sagt slutet visar avsikten, medan början garanterar en vid läsekrets.