Den här boken handlar inte om det idealsamhälle som Franciskanerna byggde upp med och för indianerna i det inre av Brasilien på sextonhundratalet och som förstördes på initiativ av storgodsägare, av portugisiska trupper med Påvens uttryckliga godkännande. En oerhörd skandal och tragedi. Den handlar om en sekt som byggt upp ett motsvarande samhälle på 1890-talet, som utnyttjas politiskt i kampen mellan republikaner och monarkister i det nya republikanska Brasilien. Alltså även den ett tragiskt kapitel i Brasiliens stormiga historia.
Republikanska politiker i staten Bahia vill komma åt storgodsägarna och monarkisterna och totar till bevis för att sekten i Canudos i maskopi med dem och med engelska intressen förbereder en revolt. Storyn i boken är berättelsen om tre misslyckade försök att kväsa Canudos och den slutliga förintelsen, som sker med hjälp av ett stort uppbåd av federala trupper.
Sektens uppkomst och tillväxt berättas genom de personer som småningom kommer att bli huvudpersoner i försvaret. Den karga och sönderbrända steppnaturen och dess invånare, samt vinddrivna slavar, en indianstam och andra utstötta blir föremål för en utdragen och ingående beskrivning. Huvuddelen av boken, som är lång 843 sidor, utgörs ändå av beskrivningen av striderna i vågor efter vågor under mer än ett år.
Politikernas cynism och förakt, liksom också de stackars sekteristerna enfald och starka tro är känsligt skildrade. Enskilda öden följs upp och bildar en stomme till det omgivande kaoset.
Det första problemet som läsaren ställs inför är rent fysiskt, boken i pocketutgåva är 5,6 cm tjock och därmed besvärlig att hantera. Det andra är en känsla av främlingsskap inför en miljö och ett persongalleri som står så långt utanför ens erfarenhetssfär att den är svår att få grepp om. Då har jag ändå rört mig i de där länderna i omgångar och sett en hel del förutom städerna. Så dessa beskrivningar av skärmytslingar, belägringar och andra krigshändelser, som man kunde vara benägen att klassa som kiosklitteratur, men kanske ändå är nödvändiga för hemmapubliken i Sydamerika.
Då man inte kan identifiera sig med det delvis direkt groteska persongalleriet så blir stridsbeskrivningarna i sin grymma närgångenhet närmast tröttande. Att författaren själv kallat detta verk för sin motsvarighet till Krig och fred är nog att ta i.