Som ni kanske observerat har jag bytt vignettbild. Sitter där i min favoritstol med ett verk av en av mina favoritförfattare i famnen. Det är fråga om Peter Englunds doktorsavhandling som jag ägnat några dagar åt under julen.
Englund har rett ut hur det statiskt feodala ståndssamhället där adeln var godsägare, officerare och innehavare av de få statstjänsterna, sedan femtonhundratalet småningom, och i accelererande tempo mot 1680-talet utvecklades i en meritokratisk och merkantil riktning.
Axel Oxenstjernas epok präglades ännu av förbud för adeln att engagera sig i ekonomisk verksamhet. Utvecklingen av statsmaskineriet och den samtidiga drastiskt ökade ekonomiska aktiviteten, med koppar- mässings- och järnbruk, kanontillverkning och ökad skeppsfart involverade också adligt kapital. Till en början sågs investeringarna närmast som en lojalitetshandling mot staten, men småningom blev egenintresset dominerande.
Två faktorer drev fram en radikal ökning av antalet sköldebrev under epoken. Den ena (som Englund faktiskt inte nämner) är de stora skulder som statsmakten efter det långvariga kriget hade till sina finansiärer. Drottning Kristina tvingades adla och ge förläningar till rikets kreditorer för att klamra sig ur den gropen. Den andra var rikets ökande behov av dugliga tjänstemän. Då tjänster av tradition besatts av adeln ledde detta till en snabbt framväxande ny lågadel, som dock inte var besutten då inga förläningar följde med dessa sköldebrev.
Konflikter mellan borgerskapet som betalade skatt och tullar för sin verksamhet och adeln som ansåg sig kunna utöva samma verksamhet, men utan att betala några pålagor, ledde småningom till förändringar i systemet så att adeln måste gå med på att betala likvärdigt för sin handel (utom den del som direkt hänförde sig till säterierna), medan borgarna blev tvungna att acceptera konkurrensen.
Införandet av indelningsverket och andra dyra reformer under Karl XI beseglade denhär utvecklingen där de personliga meriterna och kapitalansamlingarna kom att väga tyngre än gammal börd, stora jordegendomar och höga titlar.
Englund betraktar denna utveckling som ett första steg i det som blev den typiskt svenska gången där samhället under de följande århundradena förändrades i grund, men allt skedde utan blodsspillan, genom kontinuerliga förhandlingar inom och mellan stånden.
Som prosaist har Englund utvecklats enormt sedan han skrev avhandlingen.