Denna andra del av Finlands Svenska Historia karaktäriseras av att en mängd fenomen genomlyses kapitelvis för hela perioden. För överskådlighetens skull hade det varit bra om författaren tagit i bruk det amerikanska systemet med en sammanfattning i punkter efter varje kapitel. Att kapitlen rundats av med några meningar om den behandlade helheten fann jag inte tillräckligt.
Vad boken i huvudsak visar är att vår finska riksdel var representerad på lika villkor i statsledningen, att språkproblematiken uppmärksammades och i viss mån åtgärdades, men att den finskspråkiga kulturella utvecklingen inte tillgodosågs i någon högre grad. Det finska skriftspråket förblev outvecklat och förvaltningsmaskineriet arbetade på svenska.
Boken visar också att rekryteringen till armén skedde på lika vilkor på vardera sidan havet, men att försvaret av Finland tidvis eftersattes och att speciellt anfallskrigen mot Ryssland under sjuttonhundratalet var illa planerade och överoptimistiska. De två ryska ockupationerna av riksdelen under sjuttonhundratalet lämnade djupa spår. Allmogens hat och skrämsel inför det ryska var grundmurad, medan de högre skikten och intelligentsian småningom, med utvecklingen av St. Petersburg förstod att rikssammanhållningen var utsatt för i längden övermäktiga påfrestningar. Detta avspeglade sig i 1808-09 års krig där allmogen visade stor envishet och bedrev en viss gerillaverksamhet mot de ryska försörjningslinjerna, medan överheten redan accepterat faktum vid sydkusten. Den andra sidan av förhållningssättet visade sig i Sprengtportens politicerande och i Anjalaförbundets appeller.
Bondebefolkningen i Finland hade naturligtvis goda skäl att akta sig för ryssen. Det sätt som ägarna till de ryska donationsgodsen, i områdena som avträtts 1721 och 1743, behandlade de dittills fria bönderna, framstod som varnande exempel. På denna punkt rådde ingen skillnad mellan svensk- och finsktalande bondebefolkning. Man var helt enkelt på goda grunder mer konservativa och Sverigetrogna än överklassen.
Språkmässigt visar boken att Finland under de sista decennierna av den svenska tiden blev mer och mer svenskt. Ökad skolning medförde en större rörlighet i samhället och detta i sin tur ledde till att en vidgad krets av finspråkiga fann att de hade ett behov av att lära sig svenska. En medveten försvenskning hade också i något skede diskuterats i Stockholm, men förkastats som omöjlig att genomföra och inte särskilt nödvändig.
Ser fram emot de två senare volymerna, som ju kommer att behandla språkligt åtskilligt mer kontroversiella perioder.