Fergusons namn borgar för en läsvärd story. I detta fall alltså bankmannen Warburg. Det går en röd tråd från Medici – Frugger – Rotschild – Warburg, alla har varit personligt ansvariga bankirer, alla har varit behjälpliga i finansieringen av kungliga krigsäventyr eller senare av stater och alla har slutligen haft ett personligt inflytande hos furstar eller politiker.
Warburgs var en gammal bankirsläkt med rötter i Hamburg. När arianiseringsprocessen körde igång på trettiotalet blev de utlämpade och deras bank övertagen av partiet närstående uppkomlingar. Siegmund, ung men erfaren, slog sig ner i London där han med otrolig energi lyckades bygga upp en ny rörelse. Den efterkrigstida situationen i London var allt annat än ljus. Storbritannien var illa skuldsatt, amerikanerna gick målmedvetet in för att kväsa imperiet och lyckades åstadkomma en krasch i samband med Nassers nationalisering av Suez kanalen och det fransk/brittiskt/israeliska fälttåget mot Egypten 1956. Valutaregleringen var hård och internationella lånetransaktioner närmast omöjliga.
Warburg tog då initiativ till internationellt syndikerade dollanominerade lån, de sk. Eurodollars som mycket snabbt blev accepterade av både statliga, kommunala och industriella låntagare över hela Europa. Sedan följde lån denominerade i Dmark och andra valutor, medan det engelska pundet inte gick att använda. Först Marshallhjälpen och sedan dessa Eurobonds (som inte skall förväxlas med de nu aktuella mellanstatligt garanterade Eurobonds) kom att verksamt bidra till återuppbyggnaden av Europa.
Siegmund Warburg förblev alltid en outsider i det klubbiga klimatet i City. Han var intellektuellt inriktad, samt ointresserad av golf, jakt och herrgårdsliv. Sin bank drev han med några kompanjoner som skolade upp ett antal unga förmågor. Beslut fattades på regelbundna möten som alltid var protokollförda. Hans maxim var att det skrivna ordet skall vara regel och alla diskussioner med klienter skall protokollföras.
Den personliga bankingen försvann småningom efter ”The Big Bang” på åttiotalet. De stora bankhusen, placerarna av de enorma pensionsfonderna och därmed de snabba och numera fria valutatransaktionerna tog överhanden. Då var emellertid Siegmund Warburg redan död.