Författaren definierar Kina som en kulturenhet ”civilization-state” snarare än en nation ”nation state” i vedertagen bemärkelse. Han baserar sin ståndpunkt på den långa kinesiska historiska traditionen och hur levande den är för alla sociala skikt i landet. Sammansmältningen av de många folkslag som utgör dagens Kina har skett över en period om ca. 3 000 år och de utländska regimer som tidvis härskat där har alla anammat den kinesiska traditionen, snarare än tillfört något eget.
Traditionen baserar sig på Confucius 551 – 479 fK (på mandarin Kong) verk Analects och på Mencius 372 – 289 fK, som förde filosofin vidare. Med risk för att gå ner mig i ett träsk av okunskap citerar jag vad jag uppfattat som centrala teman i filosofin. Familjen är den centrala enheten i samhället och pater familias har oinskränkt prestige som dess överhuvud. Tidigare släktled venereras för sin roll som traditionens upprätthållare. Grupptillhörigheten utgör en länk till provinsen och statsmakten uppfattas i samma anda som pater familias.
Grupptillhörigheten manifesteras bland annat med att tillnamnet alltid kommer först och att antalet tillnamn i bruk är bara ca. 500 (mot 70 000 i USA). Provinserna, som inte har ställning som delstater i en västerländsk mening är ändå långt autonoma. Det är här fråga om enheter av en storleksordning som är nästan ofattbar för europeiska betraktare. Guangdong, den största med 7,8 % av totalbefolkningen har 104 303 132 invånare (siffrorna från folkräkningen 2010); Shandong, som ligger vid kusten mellan Beijing och Shanghai 95 793 065 osv. Alltså enheter som med god marginal är större än något enskilt EU land.
Pater familias begreppet regleras i sin tur av moraliska regler och plikten att föra traditionen vidare och skola familjens medlemmar. Det hela har sedan urminnes tidert hållits ihop av en administration, baserad på kompetens i form av genomgånget prov, och en konservativ syn på samhället.
Fast Kina genomgått en hundraårig förfallsperiod sedan första opiumkriget på 1830-talet, genom flere europeiska och japanska invasioner, Sun Jat Sens republikanska revolution 1911, inbördeskriget mot kommunisterna, samt utdrivningen av japanerna efter andra världskriget, som kulminerade i Maos segrande revolution 1949, har dessa traditioner överlevt och under de senaste decennierna, med sin snabba ekonomiska utveckling igen vuxit sig starkare.
Den kinesiska statsmakten uppfattas och accepteras alltså som överhet. Den har sin roll som provider och upprätthållare av samhällsordningen och dess legitimitet ifrågasätts inte. Tvärtom har det i brett upplagda enkäter konstaterats att kineserna i överväldigande grad, jämfört med tjugotalet andra nationer, är nöjda med sin statsledning och tror på en fortgående förbättring av sina levnadsförhållanden. Det finns alltså ingen anledning att tro på några förändringar i statsskicket i västerländskt demokratisk riktning.
Däremot kan man nog vänta sig att det allt starkare Kina småningom kommer att sätta sin prägel på samhällen globalt, i en parallell till USAs inflytande, även om detta kan kännas till ytterlighet främmande för en europeisk iakttagare.
Ännu har jag bara läst 2/3 av boken, men materialet är så omfattande att jag beslöt mig för att kommentera det jag inhämtat i alla fall. Det kan alltså finnas anledning att återkomma till ämnet.