Denhär volymen visar med all tydlighet att Sovjet, omedelbart när tyskarna inledde operation Barbarossa, satte igång ett nytt anfallskrig mot Finland.
Vårt land var totalt beroende av tysklandshandeln för att få in ett minimum förnödenheter till landet, framförallt säd, socker, fetter, samt olja och bensin. Därtill behövdes vapen, flyg, ammunition mm. Om allt detta fördes förhandlingar med tyskarna under hösten och vintern 1940-41. Tre gånger försökte Naziregimen få oss att ansluta Finland till tripartitavtalet mellan Tyskland, Italien och Japan, varje gång lyckades Ryti hävda vår självständiga ställning och undvika en formell allians. Först under den sovjetiska storoffensiven sommaren 1944, tvingades han av en tillrest Ribbentrop att skriva sitt berömda brev och lyckades därigenom få snabba leveranser av vapen och ammunition som möjliggjorde att fronten till slut höll.
England, som i sin tur var beroende av att Sovjet band så mycket tyska trupper som möjligt, förklarade Finland krig den 6 december 1941. Krigsförklaringen kom då Mannerheim i ett brev till Churchill uttryckt sig mindre diplomatiskt om de finska framryckningsmålsättningarna, vilka de facto uppnåddes endast några dagar senare. England hade gett ultimatum och fordrat att framryckningen skulle stoppas omedelbart, detta med tanke på lend lease försörjningen av krigsmateriel till Sovjet via Murmanskbanan.
Med USA lyckades Ryti på hemliga vägar, dels via Lissabon där den sedermera så kända George F. Kennan var attaché och via Stockholm upprätthålla en fungerande kontakt under hela kriget. De allierade planerade 1943 en landstigning i nordnorge och förhandlingar fördes med Ryti om Finlands ställningstagande till operationer i Lappland. Ryti hade gett USA löfte om att inte göra motstånd mot den planerade invasionen till den del den kom att beröra Finska lappmarken. Invasionsplanen blev dock inhiberad. USA var inte i stånd att hjälpa oss på något sätt, men Washingtons förståelse för vårt försvarskrig var mycket värdefullt.
Om Mannerheim konstateras att hans första dagorder i början av fortsättningskriget, där han talade om att befria fjärrkarelen, upptogs mycket illa av de allierade. Dagordern gick också stick i stäv mot regeringens samtidiga förklaringar till Sverige och de allierade om att man uteslutande förde ett försvarskrig. Likaså konstaterar boken att Ryti under ställningskriget gång på gång uppmanade till en snabb utbyggnad av försvarsställningarna på näset, men att detta försummades.
Allt detta och mängder av annat stoff gör boken mäkta intressant, men någon lättläst volym är den sannerligen inte.