Beevor har gått in för att följa upp krigshändelserna på alla krigsavsnitt parallellt i kapitel, som vart och ett omspänner en kortare period. Det ger en bättre känsla för tidssammanhanget och hur krigshändelserna på ett avsnitt påverkade andra avsnitt. Typiska exempel är de snabba tyska truppförflyttningarna, mellan västfronten och Balkan, östfronten och Nordafrika och sedermera Italien.
I varje kapitel ingår en redogörelse för de offer som händelsekedjan krävde. Det är naturligtvis fråga om kalla siffror, men här och där också en glimt av individuella öden.
Som man kan (och bör) vänta av krigshistoria är boken dominerad av trupprörelser, slag och belägringar, åtföljda av goda kartor.
Hitlers och Stalins hänsynslöshet kommer ju inte som en nyhet för dagens läsare, men graden av strategiska och taktiska misstag som de presterade i olika skeden är ändå i någon mån överraskande. Roosevelts och Stalins maliciösa sätt att göra Churchill till en pajasfigur under de gemensamma överläggningarna är också obehagliga, med beaktande av de konsekvenser det medföljde. Churchills impulsivitet och hans flöde av ideér var dock påfrestande även för hans närmaste stabsmedlemmar vars uppgift det blev att hålla honom på jorden, vilket ju inte alltid lyckades.
Fientligheterna mellan Vichyregimen och England, samt mellan dem och de Gaulles Fria Franska och slutligen mellan de Gaulle och engelsmännen var också av större och blodigare omfattning än jag tidigare uppfattat. Kolonialkriget i Syrien har jag nyligen skrivit om, kriget i Algeriet och sänkningen av den franska flottan i Mers el Kébir var andra större tragedier, mellan länderna som ju i princip var allierade.
Förövrigt framgick det att SS division Nordland (norrmän, danskar, svenskar, finnar och ester) och den franska SS Charlemagne divisionen spelade en framträdande och uppoffrande roll i slutskedet av slaget om Berlin. Detta slutskede av den ryska framryckningen krävde över en halv miljon ryska offer.
De japanska grymheterna under kriget, speciellt i Kina har man läst om, men att de gjorde omfattande både biologiska- och stridsgas-experiment på krigsfångar i Manchuriet visste jag inte, inte heller att de satte människoätandet i system under de utdragna striderna i Nya Guinea. I utbildningssyfte använde de också kinesiska krigsfångar som mål för bajonettövningar i stor skala, medan officerarna systematiskt övade sina färdigheter med samurajsvärd genom att avrätta knäböjande kineser i långa rader. Fotografiska bevis medföljer.
Inför invasionen av Japan beräknade man på amerikanskt håll att den skulle kräva omkring 350 000 amerikanska liv, detta baserat på erfarenheterna från slagen om Okinawa och Iwo Jima. Kamikaze angreppen (mer än 1600 döda kamikazepiloter), kännedomen om grymheterna i Kina och på Nya Guinea utgjorde även bidragande skäl till beslutet att använda atombomber.
Beevors bok är bredare och mer omfattande än William L. Shirers stora verk i fyra delar: ”Det tredje rikets uppgång och fall”, som jag läste när den kom ut i svensk översättning i början av sextiotalet. För mig hör den till kategorin ”must read”, inte för skildringarna av de enskilda slagen, men för sammanhangen.