En svår bok att skriva om. För det första finns det så mycket material om Leningrads belägring att alla har läst någonting och de flesta rätt mycket om tragedin. För det andra så blir det lätt en fråga om statistik, hur många döda, under vilka omständigheter och när.
Författaren reder emellertid med berömvärd tydlighet ut hur saker skedde, vad som kunde ha gjorts annorlunda och inte minst hur NKVD handlade före under och efter.
När det blev klart att tyskarna var på väg mot Leningrad så uppstod en stor frivilligrörelse, som dels tog sig uttryck i anmälningar till arbetsbrigader för att bygga befästningsverk och dels i frivilligbrigader för att försvara dessa. Myndigheterna var långsamma i sin reaktion och mycket av arbetet var därför till en början självorganiserat, baserat på tidigare arbetsplatser och genuin kamratanda.
Den första egentliga myndighetsreaktionen var att slå sönder dessa nybildade frivilligorganisationer, som ansågs bära på ett frö av potentiellt farlig intern motståndsanda. Den följande åtgärden var att skicka ut frivilligbataljonerna till fronten mot Narva och Pskov och sedermera allt närmare stan, utan någon som helst utbildning, praktiskt taget utan vapen och utan utrustning. Följden blev naturligtvis ren slakt, outbildat infanteri, utan pansarvärnsvapen mot uttryckligen pansar och motorieserade trupper med stridserfarenhet. På det här sättet förlorade Sovjet på några månader närmare 70.000 man i sårade och stupade frivilliga till absolut ingen nytta. Samtidigt förlorade landet och Leningrads vapenindustri, landets viktigaste, sin utbildade arbetskraft. Att mängder av studerande och gymnasister också slaktades till ingen nytta hade inte på kort sikt samma förödande verkan.
Myndigheterna koncentrerade sig på att transportera bort så stora delar av Leningrads vapenindustri som möjligt så länge järnvägsförbindelserna var öppna. Några matvarulager skeppades inte in med de tomma vagnarna österifrån, inte heller evakuerades någon nämnvärd del av befolkningen, ansatser gjordes visserligen men de påbörjades alldeles för sent. Följden var att industrin inte fungerade, stadens försvar inte fick de vapen de behövde och att tvåtusen järnvägsvagnar färdiglastade med industrimaskiner låstes på bangårdarna i Leningrad när ringen slöts.
Den första krigsvintern var den förfärligaste, till följande år hade stadens befolkning minskats med hälften (delvis genom evakueringar över Ladoga) och matkonvojerna blivit något bättre organiserade. Statistiken på arresterade för kannibalism under den första krigsvintern ger en liten glimt av läget: ”Altogether police only arrested twentysix people for cannibalism i December, but the number shot up to 365 i January and 612 in February. It halved to 300 in March and April, then rose again slightly in May before falling off steeply trough June and July. By December 1942, when the phenomenon finally tailed off, 2 015 cannibals had been arrested in total”. “The Russian language makes the morally vital distinction between trupoyedstvo – corpse eating – and lyudoyedstvo – person eating, or murder for cannibalism.”
Det var aldrig någon fråga om att Leningrad, i likhet med t.ex. Paris skulle förklaras som öppen stad. Sovjet behövde det envisa försvaret av staden som en form av moralisk ledstjärna. Hitler å sin sida hade förklarat att avsikten var att jämna staden med marken och låta befolkningen dö av svält. Anfallet mot Moskva hösten 1941 gjorde det dock nödvändigt med truppförflyttningar från den norra armén och dödläget vid Leningradfronten blev därför permanent.