Hur jag nu också råkade få den här boken i min hand? Den är så långt ifrån vad jag vanligen brukar läsa att…..
Bellos är tydligen till ursprunget ungrare, men i praktiken fransos, han lär franska och translator-kunnande i Princeton.
Bortsett från rent tekniska translatorsuppgifter, som kräver sin egen jargon, anser han att översättarens uppgift är att förmedla innehållet i det givna talet, eller texten på ett annat språk i en sådan form som passar mottagarspråket (och kulturen i vid mening). Han laborerar med begrepp som L1 och L2 språk och säger att normen är att translatorn översätter till sitt eget språk, alltså L1. Vid stora möten t.ex. FN går simultanöversättningarna ändå via L3 språk så att exempelvis talad finska tolkas till engelska som i sin tur simultantolkas till mandarin.
På samma sätt går översättningen av texter ofta via någon tidigare översättning till ett världsspråk. Från finska > (svenska) > engelska > tyska. För detta fenomen använder han begreppen upp och ned, där upp står för de få världsspråken (i överväldigande grad engelska), medan ned står för de mindre språken.
Stora svårigheter vållas av språkspecifika uttryck och bl.a. vitser, som egentligen är oöversättliga i simultantolkningar. Chrustchevs vitsande (och skobankande) i generalförsamlingen tolkades sålunda med konstaterandet att ”The Secretrary General Mr Chrustchev uttered a joke”.
Skämt åsido så består tolkningsuppgiften i en mängd avvägningar och dessa penetreras på det principiella planet både noggrant och samtidigt på ett trevligt läsvärt sätt. Då jag med en viss sannolikhet kan utgå från att boken inte inom ringen kommer att möta någon större läsentusiasm så avslutar jag härmed.