Tidigt 1950-tal i Leningrad och Moskva. Hr. Dugashvilij, går på högvarv och ilskar upp sig på judiska läkare. Snart ligger han där på sin soffa sitt sista ett dygn, utan hjälp av vare sig nära medhjälpare eller läkare.
Miljön är bekant både från faktalitteratur och romaner. Författaren har här dessutom lagt till ett element av personlig vendetta (som tydligen var ganska vanligt även i verkligheten). Ett barn kommer till sjukhuset. En läkare rekommenderar en annan och drar sig själv ur ansvaret. Den andra vinner barnets förtroende och rekommenderar i sin tur en kirurg för en biopsi och operation. Barnets far en NKVD officer är missnöjd och vardera läkarna hamnar i skärselden.
Detta i stora drag är storylinen i Dunmores bok, men hon har gjort ett gott arbete. Miljöerna stämmer väl överens med annat man läst (men, ske pris, inte upplevt). Det omgivande persongalleriet är välfångat, deras bakgrunder och den oro de känner är skarpt utmejslade. Fast ämnet är så bekant, för att inte säga genomtröskat, får en god berättare ännu ut en vinkling på det, som gör läsningen till ett nöje.