Serien Engelsbergerklassikerna utgivna av Atlantis, med stöd av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse är en källa jag gärna öser ur på bokmässorna. Denna gång alltså de Toquevilles studie av bakgrunden till den franska revolutionen.
Det franska enväldet, som störtades 1789, hade börjat etableras ca. tvåhundra år tidigare. Som vanligt i den här sortens statskonstruktioner utgjorde statsmaktens finansiering den svåra stötestenen. Samhället omdanades i praktiken, men utan folkets stöd i form av en medgörlig generalförsamling kunde grunderna för förvaltningen och beskattningen officiellt inte förändras i sina väsentliga drag.
Feodalsamhället försvann småningom och ersattes ”vähin äänin” med en centralstyrd förvaltning. De tidigare särrättigheterna som åtnjöts av länsherrar och vasaller, mot krigstjänst, rättsskipning och lokaladministration, försvann däremot inte. Bönderna, som nog på ett tidigt stadium var självägande, utgjorde den källa man öste ur. Utskrivningarna till de arméer som ofta behövdes för de ambitiösa krigsoperationerna, drabbade bönderna. På samma sätt användes deras arbetskraft gratis av staten i form av dagsverken för att förbättra vägar, bygga fortifikationer, kaserner, slott mm. I tillägg kom så skattebördan som till sin huvuddel betalades av denna samma samhällsklass.
Under sjuttonhundratalet blev det också allt vanligare att söka finansiering genom att sälja ut ämbeten. Köpta ämbeten medförde fördelar framförallt i form av friskrivning från skatteplikt, men också, och speciellt för skatteförpaktarna, genom möjligheten till självsvåldig skatteindrivning och bedräglig redovisning. En stor, och växande andel, av de köpta ämbetena var emellertid helt nominella och skapade bara för att snabbt få in pengar till statskassan, medan de långsiktiga verkningarna nonchalerades. Effekten av skattefriheten var ändå att ett ämbete blev det primära investeringsobjektet och ambitionen för en växande klass av borgare.
I själva verket sköttes administrationen av yrkesadministratörer underställda de centrala ministerierna. Detta i sin tur ledde till att beslutsgången, även i detaljfrågor blev ytterligt långsam och att inga organ fanns som kunde fatta beslut om investeringar eller annat på det lokala planet.
Följden blev naturligtvis att skattebasen blev allt snävare, att aristokratin blev åsidosatt i administrationen både statligt och provinsiellt, men med bibehållna fördelar. Att en stor del av den alltmer ekonomiskt och industriellt verksamma borgarklassen också åtnjöt skattefrihet. Att den yrkesverksamma stadsbefolkningen blev utsatt för långt gående skråindelning, som också utgjorde en källa till statliga inkomster.
Under den sista tjugoårsperioden för revolutionen bröt ut skedde en snabb ekonomisk uppgång, som nog huvudsakligen dikterades av statens behov. Den ökade aktiviteten medförde ett ökat behov av krediter, där staten och privata leverantörer konkurrerade om tillbudsstående medel. Problemet blev snabbt att leverantörerna av varor och tjänster till staten levererade på kredit, men staten vare ytterst opålitlig i sina betalningar. Såväl finansiärer som leverantörer hamnade i kläm.
Samtidigt tillkom en ökande mängd av kritiker och skriftställare med politiska motiv, vars skrifter fick stor spridning. Då de inte hade någon insyn i statsfinanserna och inga provinsiella, eller statliga representativa församlingar fick verka, så blev polemiken mer och mer hätsk och lösningsmodellerna som presenterades också mer utopistiska. När också de högre samhällsklasserna intresserade sig för polemiken och i stort instämde med kritiken, men utan att kunna dra några konsekvenser av det, så ledde det till den samhällsoro som småningom utmynnade i stormningen av Bastiljen och allt som följde efter det.
Det tillkommer inte mig att uttala mig om förtjänsterna hos en sådan erkänd klassiker som de Toqueville, men jag kan inte låta bli att vara imponerad av hans sammandrag av orsakssamanhangen och den klara och koncisa stilen.