”Anteckningar från ett källarhål”, som tidigare var titeln på verket har underkänts som en felöversättning av Barbara Lönnqvist som nyöversatt boken. Det är fråga om en liten volym, bara 170 sidor.
Boken är en brusande fors av självömkan, misslyckanden, hat och egocentricitet. I ett efterord placerar översättaren innehållet i sitt historiska sammanhang och det gör nog att man får en något större förståelse för den. Artonhundratalets flödande ordrikedom är annars en smula hårdsmält för en modern läsare. Ett litet stycke fastnade särskilt:
”Då går det bara någon dag, och så är föraktet där igen, föraktet för att man medvetet lurat sig själv. Och resultatet är detsamma – såpbubblor och inget agerande. Ni skall veta, ja ni skall veta, att jag anser mig vara en klok människa just för att jag inte kunnat påbörja något och inte avsluta något och så har det varit hela mitt liv. Visst pratar jag på, men stör jag någon, är jag till förtret? Vi pratar väl alla. Vad annat kan man göra om en klok människas enda och sanna uppgift är just att prata, envetet mala på om ett och detsamma.”
Dostojevskij talar för sig själv – och för mänskligheten. Vem är väl jag att blanda mig i den diskursen.