Här går vi tillbaka till den mörka medeltiden, efter romarna och fram till början av tusentalet. Till en början var Scotland (tar mig friheten att använda den engelska namnformen, som jag finner naturligare) sparsamt befolkat av vildsinta Picter, som romarna reste sina tre murar emot. På femhundratalet byggde Columba från Irland sig ett kloster på Iona, en liten ö utanför Mull på västkusten. Klostret på Iona var civilisationens vagga i Scotland.
Småningom uppstod ett litet skotskt (dvs.iriskt) kungadöme i Argyll, Dál Riata, med högsäte ungefär där Fort William nu ligger i bottnet på Loch Linnhe, i södra ändan av the Great Glen och alltså söder om Loch Lomond. Scottii var romarnas benämning på folket i Irland.
I norra änden av Great Glen ligger numera Inverness i bottnet av Moray Firth som öppnar sig ut mot havet i ost. En bit längs den södra kusten ligger Moray (därifrån en av mina anfäder jacobinen Kenneth Duffus härstammar) där ett pictiskt kungadöme Fortriu befann sig.
På västkusten där Glasgow nu ligger var det (ur)brittiska kungariket Strathclyde, som jag tidigare nämnt i presentationen av Vanished Kingdoms.
Söderut pressade först Anglo Sachsare och sedan Norsemen, dvs Vikingar på mot dessa små kungadömen. Vid millenieskiftet regerade av Knut, sonson till Harald Blåtand, vars rike innefattade Danmark, Norge, delar av Polen, Normandiet och hela den östra halvan av England (Danelaw). Norröver fanns ett expansivt vikingahertigdöme (under Norge) på Orkney. Detta erövrade Hebriderna och delar av det nordligaste fastlandet. Också i Dublin regerade tidvis vikingakungar, även om den iriska ätten O´Neill var dominant.
Vid millennieskiftet hade de skotska och pictiska kungadömena efter hundratals år av strider i princip sammansmält till ett rike, i praktiken dock periodvis delat mellan den norra halvan Moray och den södra halvan Scotland i Perth, medan Strathclyde fortfarande var helt separat.
Det är i detta skede som vi kommer fram till Mac Bethad mac Findláich (son of Finlay) of Moray, slayer of Gillacomgain of Moray, and of Duncan grandson of, and heir to Malcolm II of Scotland.
Macbeth var över fyrtio när han, efter Duncans invasion av Moray och slaget vid Pitgaveny, där Duncan stupade, blev kung av Scotland och han regerade från 1040 – 57. Perioden redovisas som ovanligt lugn och välbärgad. Inte nog med det Macbeth och hans drottning Gruoch, änka efter den mördade kungen av Moray Gillacomgain, gjorde en pilgrimsresa till Rom år 1050, den första – och enda en skotsk kung företagit. Detta om något bevisar att det rådde fred och inga yttre eller inre hinder för en sådan årslång bortavaro från riket.
Orsaken till pilgrimsresan var politisk. England hade två ärkebiskopar, den ena med jurisdiktion över Scotland. Då den iriska kyrkotraditionen var grunden till den skotska kyrkan så uppfattades detta som ett intrång, som måste rättas till. Någon rättelse blev det dock inte förrän på fjortonhundratalet när en av flere konkurrerande påvar fann för gott att muta skottarna med ett ärkebiskopssäte.
Sin ungdom hade Macbeth tillbringat på flykt undan usurpanten Malcolm som dödat hans far Finlay, och dennes efterföljare Gillacomgain. När den senare visade sig vara svag och inte fick ett tillräckligt stöd av sina klanhövdingar så blev det dags för Macbeth att i traditionell anda göra sitt krav på kronan i Moray anhängigt och i sin tur usurpera den genom mordet på Gillacomgain.
Den dåliga press ”battle of the quills” som sedermera kom Macbeth till del var dikterat av behovet att försvara, rikets grundare på 800-talet, Kenneth Mac Alpin´s blodlinje hos senare skotska kungar. Duncans son Malcolm III, som tagit sin tillflykt hos hertigarna på Orkney, besegrade, med deras hjälp, först Luarch, Macbeths styvson (son till Gillacomgain) som efterträtt Macbeth medan han ännu levde, och därefter Macbeth själv som återinträtt för att försvara riket. Därefter regerade Malcolms ätt (ättlingar till Kenneth Mac Alpin) fram till 1286.
För Shakespeare blev Macbeth aktuell genom Mary Stuarts sons James VI/I trontillträde i England efter Elisabeth I år 1603. Hans teatergrupp blev snabbt utnämnd till kungliga komedianter och en anknytning till det skotska var därför naturlig. Den brytning av den skotska ättelängden som Macbeth representerade, och det stora intresse senare historiker, framförallt Ralph Holinshead, som kompilerade Chronicles of England, Scotland and Ireland just vid denna tid, var en naturlig utgångspunkt för valet av huvudperson i dramat.
I will not yeld,
To kiss the ground before young Malcolms feet,
And to be baited with the rabble´s curse.
Though Birnam wood be come to Dunsinane,
And thou oppos´d, being of no woman born.
Yet I will try the last. Before my body
I throw my warlike shield: lay on, Macduff;
And damn´d be him that first cries.