En berömd klassiker om utrensningarna och rättegångarna i Moskva under andra hälften av 1930-talet. I ett kort förord säger författaren sig ha varit personligen bekant med några av de dömda partikoryféerna.
Ironin i den anklagades observation att, partiets motto ”ändamålet helgar medlen” är fel, kommer för sent för att hinna sätta djupare spår i hans känsla och intellekt inför avrättningen. En hypotes kommer han fram till under sitt vankande sex steg fram och sex tillbaka i sin cell. Massorna har aldrig en chans att hänga med i den politiska och tekniska utvecklingen. Han förliknar det vid en sluss, kammaren utgör ramarna för utvecklingen medan folket är det vatten som småningom fyller kammaren, för att snart igen stå långt efter då följande kammare befinner sig på ett högre plan. Den relativa trögheten gör en verklig frigörelse till en illusion.
Den dömda blir också tvungen att konstatera att hans generation av revolutionärer var fyllda av hopp och intellektuell vakenhet, medan den yngre generationen, personifierad av den andra förhörsledaren (den första blir arkebuserad för att han ingett sig på filosoferande med den dömde) består av trubbiga tölpar utan någon som helst fantasi eller utbildning, som i blind lydnad är beredda till vad som helst.
Ett kort förtätat epos av stor genomslagskraft.