Denna brett upplagda bok är mästerligt skriven och komponerad. Den visar bland mycket annat hur publiceringen av Paasikivis memoarer, mot statsmaktens önskan, plötsligt visade både för KGB och för den finländska publiken vad kärnan var, nämligen en total brist på förtroende, en evigt återkommande känsla av fiendskap och en järnhård beslutsamhet att till punkt och pricka uppfylla alla åtaganden.
Jag minns ännu sekvensen i TV vid den nya presidentens installation. Kekkonen trängde sig på riksdagens talmanspodium förbi Paasikivi, med ryggen mot denne, utan en ursäkt eller en vänlig blick. Råkade växa upp i en familj som inte gillade Kekkonen och som var aktivt engagerad i Honkafronten. Med det följde telefonavlyssning, supo-skuggning mm. Tror att den negativa inställningen var dikterad av Kekkonens aktiva engagemang för att driva fram krigsförbrytarprocessen.
Kekkonen ägnade ju sig ivrigt åt nussinta (vilket inte direkt nämns i boken), däremot skildras den skolastiska mer än trettio år långa striden, pilkunnussinta, om Finlands neutralitet …. Finlands strävan mot neutralitet …. Finlands vapenbrödraskap med Sovjet.
Samtidigt framgår det att försvarsmaktens viktigaste planerings- och övningsscenario bestod av ett massivt infanteriangrepp över Finlands gräns, en hotbild som bara fanns i öster. Under hela denna långa period av påtryckningar, hot och diplomatiska kriser lyckades Finlands generalitet hela tiden hålla Sovjet på halster beträffande sina avsikter i fall av oprovocerad militär ”hjälp” från öster. Försvarsmaktens kapacitet byggdes upp i snigelfart, men på åttiotalet visade man vad man gick för då man fångade upp signalen från en inkommande missil (från NO) som närmade sig Lappland och ”scramble” jaktplan mot denna. Demonstrationen bar diplomatisk frukt, liksom även utbyggnaden av fartygsavlyssnings-systemet i Finska viken, ett av världens förnämsta i sitt slag.
Min bok är full av gula överstreckningar och jag skall avsluta med ett citat: ”Suomettumisajan periaatteessa vakavimpiin ilmiöihin kuului Kekkosen arkailu, kun hän 1970-luvun alussa Neuvostoliiton pelossa luopui aikeestaan nimittää Jakobson ulkoministeriön valtiosihteeriksi, kun hän 1977 jätti Sutelan aseman Suomen puolustusvomain komentajana riippumaan Neuvostoliiton harkinnasta ja kun hän samana vuonna syrjäytti Korhosen ulkoministerin asemasta. Kekkosen 1968 hahmottelema vaihtokauppa Karjalan palautuksesta Lapin alueiden luovutusta ja DDR:n tunnustamisesta vastaan täytti ainakin yhden valtiopetoksen tunnusmerkeistä.”