Clancy har igen för n:te gången producerat en pojkbok för större pojkar, men framförallt är han USAs hemliga (eller mindre hemliga) vapen för att locka ungdomar att låta sig rekryteras till försvarsmakten.
Jack Ryan Sr och Jr, John Clark, Domingo Chavez, Dominic Caruso och Sam Driscoll är alla tiders hjältar, Stålmannen och D’Artagnan rullade i ett, oryggliga, ärrade av gamla och nya skottskador, vilka inte för ett ögonblick bromsar upp deras framfart mot världens terrorister. Lashkar i Taibas bästa ”gunslingers” faller i drösar, medan de gång efter gång med en hårsmån missar våra (Clancys) hjältar. De stulna atomvapnen oskadliggörs två minuter före den tajmade detonationen och generalen, som är på väg att ta över Pakistan, dör av en rostig spik som en av hjältarna i brist på bättre vapen stöter i honom.
Skulle jag vara muslim så vore jag nog en smula sårad över hur övermodigt Clancy behandlar mig, kunde rent av sätta honom på en svart lista av något slag. Detta sagt för att jag tror att hans böcker har en viss genomslagskraft även på den andra sidan. För de gossar som är mindre vana att läsa är den här, liksom Clancys övriga, en utdragen fröjd för den tar dem veckor att komma igenom med sina över sjuhundra sidor. Även jag som samvetsgrant läser varje sida, rad för rad har kämpat med den, men också delvis låtit mig ryckas med av den urlarvigt ytliga handlingen, ända sedan tisdagen (lördag idag), men en bunt dagstidningar, The Economist och Suomen Kuvalehti har ju i någon mån stört koncentrationen.