Sir Francis Walsingham tjänade drottningen som hennes handsekreterare (principal secretary) och medlem av Privy Council i från 1573 till sin död 1590. I sitt ämbete hade han hand om the Privy Seal vilket gav honom stora självständiga befogenheter att fatta beslut för kronan.
Walsingham har karaktäriserats som drottningens ”spymaster”. Det var han som höll i trådarna vid uppdagandet av Throckmorton härvan och Babington komplotten vilken slutligen ledde till dödsdomen mot Mary Queen of Scots. Hans nätverk av spioner på kontinenten lyckades också hålla honom väl informerad om Philip IIs planer och förberedelser för den Spanska Armadan. Philip var alltså samma person som i en tidigare uppenbarelse varit engelsk drottninggemål då han var gift med Mary Tudor.
Elisabeth hade sina egenheter, som beredde Sir Francis och övriga herrar i rådet stora problem. Hon var till ytterlighet snål och hon ruade sig inför beslut, vägrade delta i Privy Council möten då hon visste att beslut måste fattas, och vägrade för långa perioder underskriva redan fattade beslut. Till detta kom ännu ett hetsigt temperament, som kunde resultera i offentliga utskällningar av de närmaste rådgivarna.
Hennes snålhet visas bl.a. av att Walsingham vid sitt frånfälle var utblottad trots tjugo års tjänst. Han hade varit tvungen att själv finansiera en stor del av de utgifter som spionnätverket betingade och självklart också bestrida större delen av kostnaderna för sin ambassad i Paris före tillträdet till sekreterarposten. Det säger dock en hel del om hans karaktär att han inte skodde sig på sin position, som de flesta andra lyckades göra.
I femton år försökte Walsingham och andra med honom få drottningen att ta beslut om ett inträde i det spansk-nederländska kriget. Först när Wilhelm av Oranien dött för en mördares hand 1584 och situationen såg mörk ut för att spaniorerna leddes av den effektiva hertigen av Parma, beslöt hon sig -85 för att skicka en kontingent hjälptrupper till Nederländerna. Hon blev erbjuden Nederländsk drottningtitel (vilket inte där med den långtgående republikanska styrelseformen innebar ett verkligt statschefskap), men tackade nej med hänvisning till den sannolikaspanska och franska reaktionen.
Walsingham var också aktiv som sponsor för Sir Walter Raleighs kolonisationsförsök i Amerika, det som senare blev Virginia (uppkallat efter the virgin queen). Även där förhalade drottningen beslutet i all oändlighet och vägrade till slut Sir Walter utresetillstånd så att han aldrig själv såg sina ”virgin lands”.
Sir Francis var en övertygad calvinist, alltid svartklädd, trumpen och besvärad av en livslång urinvägsinfektion, som periodvis gjorde honom arbetsoförmögen för månader i sträck. Hans hat gentemot papismen och falskheten hos speciellt det franska kungahuset grundade sig på att han som ambassadör hade upplevt Bartholomeinatten och att han såg blodbadet på nära håll då hans residens låg i huguenottkvarteren.
Hans skarpa ogillande måste nog ha avspeglat sig i de utdragna förhandlingarna om äktenskap mellan drottningen och hertigen av Anjou, som slutligen strandade på drottningens absoluta nej till att hertigen som gemål skulle få utöva sin religion ens på det privata planet när han väl kommit till England.
John Cooper är historieprofessor vid universitetet i York och har tidigare verkat vid Oxford, han är specialiserad på Tudor perioden och har onekligen gjort ett fylligt och gott arbete med denna bok.