Ullabella föreslog att jag skulle läsa boken, som skall återlämnas till sin ägare på lördag. Nu är den då mitt i allt läst, medan Political Evil av Alan Wolfe vilar i väntan på sin tur.
Herman Lindqvist har ju den gudabenådade egenskapen att han vill se allt, uppleva allt och berätta om allt. Hans liv som det utmålas i denna självbiografiska volym, förefaller mig som en mardröm av eviga resor, flytt från ställe till ställe och en typ av civilisation till andra. Själv är han uppenbart nöjd och har åstadkommit en massa trevlig och läsvärd text. Sin roll som folkbildare tar han på djupaste allvar, vilket återpeglas i att han raljerar rätt häftigt med historikerfacket i Sverige.
I sitt tidiga vuxenliv lärde han sig att huka sig för kulkärvar och ännu idag ser han på bild ut att ha kvar ett visst mått av spänst i kroppen. Kan inte med gott samvete säga att jag skulle minnas honom från skoltiden (han var väl något år yngre) men uppskattar storligen hans lojalitet mot Finland och den svenska traditionen här.
Äventyren i Beirut, under Pol Pots intåg i Pnom Penh och på en del andra ställen ger honom, som han själv påpekar, en god bakgrund för att livfullt skildra historiska bataljer. Hans bakgrund med föräldrar och farföräldrar inom den socialistiska rörelsen bidrar också att ge honom en gloire som folkkär berättare.
Hans kåserisamlingar har jag inte läst, men nog nästan allt han publicerat i den historiska genren, en hel hylla på paradplats i vårt bibliotek. Att han producerat 55 titlar var dock en nyhet.
Vavi presenterade boken i december och i viss mån är jag nog på hennes linje. Det blir kanske för självcentrerat och äventyrligt för att orka intressera i längden. Detaljerna om TV programmet Hermans historia känns också för dominanta.