Boken uppmärksammades ju stort i Hufvudstadsbladet för någon månad sedan och behöver kanske inte presenteras så ingående här. Kustu har gjort ett jättearbete med att skriva rent hela korrespondensen om i det närmaste 1200 brev, men så har det också tagit honom många års möda. Den ena av bröderna var alltså redaktörens farfarsfar.
Intressant nog spökar min farfarsfar Otto Wrede, en kort period Senator, med ansvar för jordbruket och hans kusin Rabbe Axel frejdad professor i juridik, i denna historia som tydligen rätt nära vänner till Gustaf Langenskiöld.
Boken sammanfattar brödernas bakgrund och refererar deras liv i korta drag. Den går dessutom särskilt in på förhållandena under tiden för Februarimanifestet 1899 och språkmanifestert året därpå. Med boken följer en ”sticka”, ett smakfullt utformat USB minne, som innehåller hela korrespondensen. Denna är av redaktören indelad i perioder.
Av korrespondensen har jag läst perioden 1891 – 1900 som omfattar 330 sidor text på sirlig sekelskiftessvenska. Det är påfallande hur bröderna i sin privata korrespondens hela tiden bibehöll denna höga språkliga nivå trots att innehållet i många fall både till sin personliga och politiska del kunde ha inbjudit till explosionsartade utbrott av typen ” i helvete heller….”.
Brodern Karl hade i sin ungdom gjort ett jättejobb för Ekonomiedepartementet i Helsingfors genom en enmansberedning för en omorganisation av Finlands redovisningsväsende. Detta blev småningom nära nog oförändrat antaget. På denna merit blev han inbjuden till direktionen för Skandinaviska Kredit Aktiebolaget som då var Sveriges största privatbank. Därifrån blev han efter diverse politiska förvecklingar småningom plockad till chef för Sveriges Riksbank, med uppdrag att omstrukturera den.
Brodern Gustaf var jurist och tjänstgjorde länge vid Hovrätten i Viborg. Därifrån blev han plockad till Senator i Justitiedepartementet. Av pricipiella skäl och ytterst för att bibehålla Senaten i konservativa svenska händer, alltså stå emot fennomanerna, röstade han för en publicering av Februarimanifestet. Han blev därför under ett års tid formligen korsfäst av pressen och publiken som ansett att manifestet inte borde ha publicerats. Vid konflikten om publiceringen av språkmanifestet valde han däremot att avgå.
Det är här av intresse att uppmärksamma skillnaden mellan publicering och promulgation. Publiceringen skedde som en av senaten beslutad informationsåtgärd till publiken, men hade ingen rättslig betydels i övrigt då det var frågan om kejserliga manifest som redan var i kraft. Vid promulgation träder en ny lag eller förordning i kraft efter ett ha blivit besluten i Riksdag.
Brevväxlingen ger en mycket fyllig och levande bild av det politiska skeendet under perioden, men är självfallet inte direkt lättillgänglig ur läsarsynpunkt. Det var ett uppskattat privilegium att få ett exemplar av bokens begränsade upplaga av bröderna Langenskiöld.