Vasa konungarna ville komma åt handelsknutpunkterna för östhandeln vid Östersjön. Den Baltiska ordensstatens sönderfall gav dem chansen. Problemen de mötte var flere, dels Polen – Litauens anspråk på Riga och Dünaruttens tullinkomster. Dels engelsmännens nyetablerade handelsrutt över Archangelsk. Sedan också Danmarks framryckning västerifrån ända fram till Padis kloster väster om Reval, och Rysslands samtidiga invasion österifrån i Livland.
Finländarna Henrik Klasson Horn och Klas Kristersson Horn som fört underhandlingar för hertig Johans räkning i Reval fick fortsätta sina uppgifter nu som representanter för den nya kungen Erik XIV. Resultatet blev en överenskommelse att svenskarna skulle försvara Reval och Estland mot angriparna. Svensk överhöghet småningom som utvidgades till Ösel därifrån danskarna blev utdrivna, och till de norra delarna av Livland genom erövring på 1620-talet. Under det svenskt/polska kriget om Riga, led svenskarna under tredje brodern Karl IX ett av två svåra nederlag under stormaktstiden vid Kirkholm (det andra var givetvis Poltava).
Det polska rytteriet var utrustade med långa lansar. Svenskarna som var modernare hade infanteri med hakebössor, men de kunde inte stå emot anstormningen av lansarna. Minns ni tidiga kopparstick med fyrkanter av infanteri där det står upp en skog av lansar, det är vad som hade behövts den gången, begreppet ”siilipuolustus” beskriver fenomenet rätt väl. Svenskarna förlorade inemot 8000 man i slaget. Den berömda Wredeska hästaffären utspelade sig där, men man kan fråga sig vilka alternativen var. Hästen som kungen fick kunde inte ha burit två plåtskramlande gubbar, de skulle heller aldrig ha kommit igenom på det sättet och dessutom hindrat varandras rörelser med svärden. Inte kunde ju Wreden heller rida därifrån utan att försöka hjälpa kungen. Alltså gick det som det måste gå att kungen klarade sig och Wreden stupade.
Just idag, men 1941, på vår självständighetsdag råkar det sig dessutom så att min far stupade som den andra av tre bröder som kriget tog. Två bröder och två systrar överlevde.
Författarna berättar ingående om det baltiska samhället, hur adeln ägde all jord och bönderna var livegna. Hur den tunga dagsverksplikten gav godsägarna gratis arbetskraft, som gjorde dem förmögna, praktiskt taget utan att ge någonting i gengäld till samhället. Hur godsägarna hade både administrativa och rättsskipande uppgifter inom sina domäner och hur de missbrukade dessa.
Förläningarna indelas i personliga och allodiala, där de senare innebär arvsrätt för äldsta sonen. Svenskarna övertog en mängd herrgårdar, speciellt sådana som lämnats vind för våg under krigen, däri inräknat det svensk/ryska kriget på 1650-talet. Stora förläningar innehades av Axel Oxenstjerna (som också hade Kimito), en femtedel av södra Livland. Far och son Jacob och Magnus de la Gardie hade Ösel och Pernau som hertigdömen.
Efter alla omvälvningar när godsen (all mark) först gått ifrån den baltiska adeln till svenskar, sedan i stor utsträckning återköpts av balterna skedde den radikalaste omsvängningen när Karl XI inledde sin reduktion. 80 % av godsen reducerades bort, men fick sedan arrenderas av sina tidigare förläningshavare. Svenska rikets inkomster från Östersjöprovinserna steg raketartat under några år 1680 – 90 talet, men förvaltningsmässigt medförde det svårigheter och motstånd och då är vi tillbaka till Patkul och orsakerna till det stora nordiska kriget som jag skrev separat om i ringen.