Figes har imponerat på mig med The Whisperers och Crimea, denhär boken baserar sig på en korrespondans mellan en Gulag fånge och hans trolovade, inalles närmare 1500 brev, som han kom över under forskningen för The Whisperers.
Lev Glebovich Mischenko studerade fysik och blev vid krigsutbrottet utkommenderad ”som frivillig” att leda en pluton i försörjningen av de snabbt retirerande ryska trupperna framför Moskva. Han blev tillfångatagen och var tysk krigsfånge i tre år. Vid repatrieringen blev han, som andra krigsfångar, dömd för att ha samarbetat med fienden då han arbetat i tyska slavläger. En försvårande omständighet var att han vid något tillfälle besvarat en tysks fråga på tyska. Då frågan gällde att åta sig uppdrag för tysk räkning och någon annan fånge hört och berättat om det, så hjälpte det föga att hans svar varit att en rysk officer inte kan samarbeta. Han blev alltså i en tiominuters fälträttegång dömd för samarbete med fienden under försvårande omständigheter till tio år i arbetsläger.
Han var alltså fånge i slavarbetsläger i sammanlagt tretton år till 1954. Under hela denna tid höll hans flickvän fast vid honom. De första fem åren utan att veta om han levde. Sedermera lyckades hon träffa honom under tre korta och hårt övervakade besök i slavlägret i Pechora mer än tvåtusen kilometer från Moskva vid järnvägen till det beryktade Vorkuta nära Kara havet (där Sini Saarela och hennes Greenpeacevänner genomförde sin demonstration).
Brevväxlingen är hjärtskärande tragisk, men den stiger också tidvis till beundransvärda höjder av psykologisk insikt, förtätat fin prosa och emellanåt ren poesi. Författaren har förutom genomgången och översättningen av korrespondensen också varit i tillfälle att intervjua det över nittioåriga paret och några andra gulagfångar från lägret i Pechora.
Förhållandena som de beskrivs överensstämmer i stort med vad man läst i Anne Applebaums Gulag och i andra verk. Levs chans att överleva kom i form av hans kunnande då han blev kommenderad till det lokala kraftverket, där förhållandena inte var fullt så slitsamma som han under en tid upplevt när han släpade timmer. Flickan Svetlana, som var kemist på ett laboratorium som forskade i konstgummi och därmed i besittning av vad som klassades som statshemligheter, visade stort mod genom att ta sig till fånglägret. Skulle hon blivit fast så hade det inte funnits något alternativ till gulag för henne också.
Figes väver ihop sitt material till en tät och sammanhängande historia av för genren hygglig litterär kvalitet.