De stora dragen i Sveriges och Finlands gemensamma historia har man fått sig till livs sedan skoltiden och de sitter därmed rätt stadigt i minnet. Vad Herman Lindqvist framförallt bidrar med är den journalistiska schvungen, detaljerna, anekdoterna, allt det som blåser liv i skeendet och höjer intresse- och därmed upplagenivån till höjder som gör det möjligt för författaren att fortsätta att sitta i sin lya på, säkert rätt dyra, Ile de France i skuggan av Notre Dame och skriva.
Av Hermans historier fäste jag mig denna gång speciellt vid slutfasen av 1808 -09 års krig då tre svenska enheter med en kniptångsmanöver skulle förgöra Barclay de Tollys armékår som gjort en heroisk vandring över isarna från Vasa till Umeå. Den norra finska armén under Gripenberg som hade retirerat hela vägen genom Finland gav sig till slut utan strid till ryssarna uppe i Kalix.
En annan svensk armé skulle möta ryssarna vid Umeå. Nordenskiöld som ledde en enhet kanonslupar med uppgift att angripa i älvdalen skötte sitt uppdrag punktligt. Den södra arméenheten under general Wrede sölade och kom inte fram i avtalad tid. Den norra under Wachtmeister blev besegrad. Totalt fiasko och exit möjligheterna för de svenska fredsförhandlarna Stedingk och Skjöldebrand i Fredrikshamn att förhandla om en hedersam fred.
Av en ödets nyck kom Alexander I att titta på kartan och ritade då upp en gränslinje längs de nordliga älvarna som står sig än idag. Resultatet rent militärt för Sverige i det skedet borde kanske ha varit en gräns mot Ryssland i höjd med Kalix. Ett alternativ som också diskuterades de allierade emellan var en uppdelning så att Danmark/Norge skulle ha tagit väst- och sydsverige. Ryssland Norrbotten samt Finland med Åland. Sverige skulle därmed ha reducerats till ett litet hertigdöme kring Mälaren. Den idén drev Napoleon, som var väldigt nära att intervenera för att genomföra den, men måste avstå för bråket med spanjorerna.
Samtidigt sparkade man ut Gustaf IV Adolf i Stockholm och gav kronan till farbror Karl XIII, som tyvärr inte hade några söner inom äktenskapet. Som en fotnot kan nämnas att den samma, uppenbart långsamma, Wrede sedermera var involverad i förhandlingarna om att göra Jean Baptiste, Karl Johan, Bernadotte till tronarvinge. För den tjänsten blev han upphöjd i grevligt stånd (den andra i släkten som nått så högt) vilket innebär att huvudmannagrenen av de svenska Wredarna fortfarande är grevar.
Detta alltså en liten glimt av hur Herman Lindqvist skriver sin historia. Han har inte försummat att vända på någon enda mossig sten för att framhäva de insatser som Sveriges finländska undersåtar gjort för riket genom århundraden. Han framhäver också att axeln Västerås – Stockholm – Åbo – Viborg utgjorde den centrala delen av det historiska Sverige.
En spirituell, mycket läsvärd bok, där författaren gör honnör för alla de forskare på vardera sidan Ålands hav, som bidragit till kännedomen om förhållandena.