Harris är en mångsidig författare, han har skrivit om Cicero, om Vesuvius utbrott, om en fiktiv ny upplaga av Stalin, rena thrillers och en del aktualiteter. Den nu föreliggande volymen handlar om Dreyfus affären och behandlar den s.a.s. ”on the inside” sedd ur en spionchefs luttrade och alltmer bittra perspektiv.
För mig som inte är francofil, men nog har läst en del franska böcker i översättning, är det spännade att se hur Harris har lyckats levandegöra Paris vid förra sekelskiftet, med allt det innebär. Den franska generalstabens duplicitet efter 1870 års nederlag och dess villighet att fabricera bevis mot den förmögna men ack så främmande elsassiska judeofficeren. Hur hela härvan, som tog tiotals år att reda ut och, till slut ledde till förnedring för ett antal generaler och hela den militära självkänslan. Dreyfus affären måste också i hög grad ha påverkat den franska försvarsviljan och effektiviteten i det värlskrig som bröt ut rätt snart efter upplösningen 1912.
Insider perspektivet och den långsamma kronologiska gången, parat med det mångtydiga men chimära bevismaterialet i den ursprungliga rättegången är spännande läsning. Major Georges Piquart som figurerat som rapportör för generalerna i den ursprungliga rättegången avancerar till överste och chef för arméns spioncentral. Han kommer småningom underfund med falsarierna i bevisföringen mot Dreyfus och kommer också den riktiga spionen Esterhazy på spåren, men tvingas till tystnad. Då han inte kan acceptera det blir han kommenderad till ett regemente i Tunis och därifrån på ett självmordsuppdrag. Sedan följer många år av exil, avsked på grått papper, uppdiktade anklagelser och långa perioder i rannsakningshäkte, till slut en dom i en militärtribunal.
Räknade jag rätt så ledde generalernas spin och obfuskation till fyra mord och en nedskjutning av en advokat på öppen gata, allt för att dölja falsarierna och tysta eventuella vittnen. Samtidigt strängerades Dreyfus förhållanden på Djävulsön så att han till natten fjättrades på rygg med benen i fotbojor och att palissader byggdes utanför hans stuga så att han inte kunde se ut och inte hade mer än en fem meters gång kring stugan att röra sig i när han tilläts gå ut. Man hoppades tydligen att han skulle drivas till vansinne, eller av bojorna få skavsår som skulle infekteras och småningom ta livet av honom.
Till slut är det Émile Zolas artikel ”J’accuse” och Piquarts vittnesmål som tvingar fram en ny rättegång i fallet Dreyfus och därmed leder till en publik omvärdering, som först via en sänkning av straffet, därefter en benådning, men slutligen efter en förnyad behandling äntligen leder till omkullkastande av anklagelsen och totalt frikännande för Dreyfus.
Boken utmynnar i det ytterst märkvärdiga enda mötet mellan dessa två. Den förre spionchefen och Dreyfusarden Piquart, har av sin åsitksfrände Clemenceau blivit utnämnd till krigsminister och Dreyfus anhåller om audiens. Dreyfus ärende är att han vill ha rätt till befordran enligt ancennitet för den tid han suttit fängslad på Ile de Diable. Argumentert är att då den fd. spionchefen fått en sådan befordran i efterskott så bör han också ha rätt till den. Den nybakte ministern ser sig tvungen att neka av politiska skäl. Ridå!
Boken är mästerligt skriven, men som författaren säger förlagorna är många, litteraturen om fallet Dreyfus är omfattande. Robert Harris är en mångfacetterad författare som jag förut rekommenderat och nu rekommenderar igen, med än större emfas.