En tragisk familjehistoria som nystas upp genom tålmodigt arkivarbete sjuttio år senare. Det är frågan om John Henry Montagu (Manners), 9nde hertig av Rutland (1886 – 1940). Han var ursprungligen yngre son, men hans bror dog vid nio års ålder under aldrig helt utredda omständigheter så att han kom att ärva hertigtiteln efter sin far 1925.
John specialiserade sig på arkeologi, men fick inte medhåll av sina föräldrar utan skickades 1909 på ett ganska meningslöst andra sekreteraruppdrag till Storbritanniens legation i Rom. Där kom han att bli involverad i nödhjälpen till området kring Messinasundet där en kraftig jordbävning ställt till stor oreda.
Då första världskriget bröt ut anmälde han sig som frivillig (värnplikten infördes senare) och tillträdde som kapten vid 4th Leicestershire Regiment. Hans far, dåvarande hertigen, förde mycket aktivt värvningskampanjer inom sina domäner. Modern, en intrigant dame, satte genast alla klutar till för att förhindra att sonen skulle skickas till krigsskådeplatsen i Frankrike.
Till en början motsatte sig John alla försök att avhålla honom från aktiv fronttjänst, detta trots att försök gjordes tillochmed av chefen för den engelska armén i Frankrike, fältmarskalken sir John French. Till slut föll han till föga och accepterade att på medicinsk grund bli förklarad oduglig för fronttjänst. Då den medicinska grunden var uppdiktad av familjens husläkare, en känd och erkänd specialist, så innebar detta i praktiken en desertering.
Resten av sitt liv kom han att ångra sitt beslut och han ägnade mycket tid åt att ur familjens korrespondens och ur dagböcker utplåna alla spår av den kampanj som modern fört för att få honom hem från fronten. Han dog under rätt tragiska omständigheter i sin arbetslya på slottet Belvoire, där han ända in i det sista ägnade sig åt att gå igenom och förstöra korrespondens som kunde visa hur modern hade påverkat högt uppsatta personer för att få honom hemförlovad.
Boken innehåller mycket intressant stoff om de förhållanden under vilka ett hertigligt hushåll levde i början av århundradet och hur deras ekonomiska förhållande drastiskt ändrades, dels av ny skattelagstiftning och dels av billig import av säd. I slottet Belvoir, som ingalunda var familjens enda residens, sköttes hushållet av en tjänarstab på 110 personer. Alla har vi följt med historien om Downton Abbey i TV, men det hertigliga hushållet var nog tydligen ett strå vassare.
Boken är trevligt skriven och berättar i jagform om författarens forskarmödor. Kan rekommenderas.