Mycket omdiskuterad, mycket uppskattad, mycket annorlunda. För mig framstår romanen som särdeles oaptitlig. Den beskriver en värld som inte har några som helst anknytningspunkter till den jag har erfarenhet av.
Alla dessa nära åttahundra sidor, elva år av skrivarmöda, över en veckas läsarmöda, en ändlös rad detaljerade beskrivningar av pillermissbruk under en tjugoårs period i en ung människas liv. Kan svårligen tro att den beskriver något typiskt amerikanskt, eller överhuvudtaget något som går att känna igen.
Boken börjar med ond bråd död och avslutas med ond bråd död, däremellan allt detta missbruk, men som balans också ett lugnt liv i en antikaffär. Den röda tråden utgörs av det ouppnåeliga, dels i form av kärlek, dels i form av en liten oersättlig sextonhundratals oljemålning av en fågel. Allt naturligtvis insnärjt i ett mönster av bisarra incidenter.
Sensmoralen (som tant Mittiprick hänvisade till i en tidig barnbok), av hela detta överväldigande kaos drar författaren fram i diskuterande form i ett slutkapitel och lyfter därmed i mitt tycke upp boken på ett hjälpligt hyfsat plan. Slutintrycket är dock att skrivarmödan inte riktigt gav utdelning.