Boken är omtalad och omtyckt, min kära hustru praktiskt taget tvingade den på mig. Är medveten om att jag nu definitivt kommer att klassas som sur gammal gubbe, men…
Författaren skriver ur ett barns perspektiv om händelser från sitt tredje levnadsår till krigsslutet då hon var nio år. Det blir mycket gullande, men föräldrarna nämns inte som mor och far, utan som Nunni och Lale, en inkonsekvens som är förödande. Mellan gullandet kommer bokens verkliga budskap, som är en kortfattad historielektion om Finlands krigsår. Den är nyktert sakligt skriven och passar därmed inte ihop med barnets jag-upplevelser.
Kan förstå motivet till denna tudelning, men då det inte fungerar borde författaren ha förstått att avstå från den och skrivit boken ur ett vuxenperspektiv baserad på föräldrarnas krigstida korrespondens. Att hon varit med framgår ju ur korrespondensen och vissa saker kunde ha införts i form av reminicenser.
Genom att familjen var evakuerad till Övertorneå under perioden 1944 – 45 belyser författaren speciellt Lapplandskriget och den fortsatta evakueringen till den svenska sidan. Hon gör därmed läsarna, som i gemen inte är särskilt insatta i det skeendet, en stor tjänst.
Boken är berömvärt kortfattad, skriven på enkelt vardagligt språk och jag kan förstå att den gått hem trots kullerbyttorna.