George Eden, Lord Auckland var den Generalguvernör som satte igång såväl invasionen av Afghanistan, som Opiumkriget med Kina. Han beskrivs som vacklande i sina åsikter och lätt påverkad av lobbande intressegrupper inom den engelska administrationen i Indien.
Shah Shuja var kung i ”The Kingdom of Kabul and Khoristan” från 1803-09, blev avsatt av en konkurrerande klan, försökte tre gånger återta kronan och hjälptes slutligen till densamma av engelsmännen 1839. Han blev mördad och engelsmännen fördrivna från Kabul 1842.
Dost Mohammed Khan var Emir och ledare för den konkurrerande klanen Barakzai. Han var artonde son till Payindah Khan och lyckades ta makten i Kabul av Shah Shuja och förbi alla sina äldre bröder. En effektiv härskare över ett splittrat klanstyrt rike.
Engelsmännen oroade sig för att ryssarna pressade sig ned mot Indien. Ett oväntat möte i den västafghanska ödemarken 1837, mellan en engelsk representant vid det Persiska hovet Henry Rawlinson och Ivan Vitkievitch, en rysk officer som hade i uppdrag att kontakta hovet i Kabul, satte ”The Great Game” i rullning.
Lord Auckland blev uppmuntrad av sin spionchef i Ludhiana, major Claude Wade och dennes vänner i administrationen, att inte lita på Dost Muhammad Khans integritet. Av Alexander Burnes, den enda engelsman som verkligen träffat Dost och varit i Kabul fick han alldeles andra och mycket positiva uppgifter. Auckland valde att lita på Wade och policyn blev då att på tronen i Kabul återinsätta Shah Shuja, som många år levt kungligt (på engelsmännen bekostnad) som flykting i Ludhiana.
Tanken var att Shah Shuja skulle samla en invasionsstyrka och få stöd av en liten engelsk enhet. Man skred sedan till verket med över 1.000 man engelska och 14.000 man sepoy trupper, sextusen man hoprafsade Shuja anhängare, plus 38.000 hangers on. Boken beskriver trossen på följande sätt: ”No one was planning to travel light. One brigadier claimed that he needed fifty camels to carry his kit, while General Cotton took 260 for his. Three hundred camels were earmarked to carry the military wine cellar. Even junior officers travelled with as many as forty servants – ranging from cooks and sweepers to bearers and water carriers. One regiment has two camels carrying the best Manila cigars, while other camels carry jams, pickles, cheerots, potted fish, hermetically sealed meats, plate, glass, crockery, wax-candles, table linen, &c.”
Det var alltså denna armé, utökad med afghanska flyktingar, minus tidigare stupade, tillfångatagna och försvunna, som under återtåget tre år senare blev nedkämpade till sista man, utom en Dr. Byrnes, i de trånga bergspassen Khord Kabul, Tezin, och Khyber.
En senare engelsk straffexpedition stötte också på stora svårigheter, efter att den hade bränt ned städerna Jalalabad och Kabul.
Utmärkande för det av Auckland utvalda ledarskapet för expeditionen var att de var äldre herrar, som utvalts enbart av ancennitets-skäl, utan en tanke på de fysiska och kunskapsmässiga krav som expeditionen förutsatte. Därav följde bl.a. att då upproret i Kabul satte igång 1842 ingen brittisk styrka sattes in för att kväsa det i sin linda. General William Elphinstone vacklade i sitt omdöme för att han led av den mest förfärliga gikt. När han skulle sätta sig upp på sin häst för att rida ut och möta de upproriska så föll han och blev under hästen, som också ramlade. Följden var att inget hände, engelsmännen satt i sina kaserner, de officerare, inklusive Burnes, som bodde inne i stan blev dödade och upproret tog fart.
De afghanska klanhövdingarna beskrivs som utsökt hövliga och gästfria, men samtidigt hänsynslöst grymma. Om Wazir Mohammad Akbar Khan, Dost Mohammads son, som tog på sig det militära ledarskapet för upproret, berättar Dalrymple, att han vid en förhandling med engelsmännen på uzbekiska gav sina adjutanter order att inte beskjuta engelsmännen vid deras passage genom ett pass, samtidigt gav han på pushtu kontraorder åt andra medhjälpare att se till att alla engelsmän skulle dödas vid passagen genom passet. En av de förhandlande engelsmännen råkade händelevis behärska vardera språket.
Historia är intressant att läsa, även när det som i detta fall rör ett avlägset land och en okänd kultur och namnen på de inblandade personerna är nära nog omöjliga att hålla isär. Dalrymple framhåller i sitt efterord parallellerna till det fortgående kriget i Afghanistan och finner att de är många och tydliga.