Sven Danell blev som ung präst 1931 tillförordnad av biskop Nathan Söderblom till assistent i den svenska församlingen i Nuckö. Från 1933 till 1937 var han församlingens kyrkoherde. 1937 blev han av med sin tjänst då några svensktalande ester utdimitterats och prästvigts i Dorpat och tjänsten kunde besättas med inhemsk man.
Danells beskrivningar av svenskbygderna i västra Estland lär vara unika och utgöra en viktig källa för forskningen, boken är utgiven av Rickul/Nuckö Hembyggdsförening och nu inne på sin tredje upplaga. Boken domineras av naturliga skäl av församlingslivet och bärs av en trosviss ton. Även om detta skär sig något för en sekulärt inriktad läsare, är boken väl värd att stifta bekantskap med.
Danell har god hand med sina personporträtt och berättar livfullt om de mångahanda typer/arketyper han möter i byarna och arbetar med i församlingen. Då avstånden mellan byarna var långa, vägarna bara spår och tidvis lervälling, var det naturligt att de mindre kapellen mycket hänvisades till egna lokala krafter anförda av klockare och lokala väckelsepredikanter. Den assisterande prästen Danell reste mellan Spithamn och Odinsholm i norr och Österby i söder, i väst-östlig riktning sträckte sig hans ansvarsområde från Ormsö till Madise kyrka vid Paldiski. Resorna skedde per cykel, eller med häst och enkel kärra eller släde (utan vare sig skydd eller fjädring). Det är ofta blåsigt värre på de vida hedmarkerna så växlingarna mellan snödrivor och barmark kommer snabbt och överraskande. Att röra sig mellan förrättningarna på detta sätt då resorna kunda ta upp till tio timmar kan inte ha varit lätt. Transporterna gick på vintern över Sutlep-sjön där det var lätt att tappa färdriktningen i mörkret. Kontakterna till ”civilisationen” skedde söderut över Hapsal vilket innebar resor med motorbåt vid öppet vatten, men nog så farliga överfarter med häst under övriga tider. Kronan på resebesvären var överfarten till Odinsholm där isen aldrig lade sig i sundet, men packisvallarna kunde vara ytterst svårframkomliga.
Den svenskspråkiga befolkningen i dessa distrikt bestod på trettiotalet av närmare åttatusen personer. Den svenska de talade var lika obegriplig för en ”vatusvensk” som danska och norska. Danell var mest anslagen av enkelheten, allvaret och trosvissheten hos detta folk. Något han blev djupt imponerad av var deras kraftfulla och nyanserade psalmsång.
Beskrivningarna av naturen och de små samhällena går att känna igen för en sentida resenär, Ullabella och jag tillbringade ett dygn där för något år sedan. Noa-Rootsi talas ju inte mera i bygden då hela samhället upplöstes i och med den sovjetiska invasionen. Nuckö gamla prästgård, byggd i slutet av sextonhundratalet under den svenska tiden, där det unga paret Danell bodde under sitt första äktenskapliga år, blev något år senare inkvartering för etthundrafemtio sovjetiska infanterister. Undra på att hans enkla minnen utgör en väsentlig källa till kännedomen om det samhälle som varit.