För några år sedan skrev jag följande om Ken Follets första bok i trilogin:
”11.11.11. FALL OF GIANTS, Ken Follett, 2010.
Boken handlar om första världskriget. An Epic of Love, Hatred, War and Revolution stoltserar den med på pärmen. Med sina 941 sidor är den klart episkt upplagd, lite som Borta med vinden i tiden.
Persongalleriet är valt så att alla sidor i konflikten är representerade och så möts och skiljs de och längtar, hatar, luras och revolterar. Eftersom det är en ny bok ”in a permissive era” så älskar de också ganska detaljerat och ofta.
Inledningen är skolmästaraktig då författaren efter skotten i Sarajevo för samman en grupp unga diplomater från olika länder på ett slott i Wales där de får träffa King George och diskutera risken för att ett krig skall bryta ut över cigarrer och portvin efter middagen. Man får alltså alla länders krav och orospunkter serverade på bricka.
Trots att man tidvis kan få en viss känsla för figurerna så är de i alla fall bara statister som har till uppgift att vara med om alla viktiga beslut och olika skeden i samtliga krigförande länder. Så vitt jag kan bedöma så är det bara invasionen av Mesopotamien, landstigningen på Gallipoli, den tyska invasionen av Rumänien och småkrigen här och var i kolonierna, främst då Afrika, som inte skildras utförligt, fast de nog nämns.
Det kan väl tänkas att en bredare publik kan ha nytta och nöje av att lära sig en smula tidig nittonhundratals-historia på detta lagom spännande och romantiskt inlindade sätt. Själv är jag nog rätt immun för pekpinnen och finner storyn närmast pinsamt tillrättalagd.”
Mönstret i den första boken upprepas i denna, tiden är från Kennedy – Martin Luther King perioden och fram till Berlinmurens fall. Alla större politiska händelser vänds och vrids på av strategiskt utplacerade ungdomar som assistenter till ledargarnityren i de centrala staterna. När muren faller så återförenas en familj inför kamerorna osv…..
Vavi lade boken ifrån sig efter hundra sidor, jag förstår henne och ändå läste jag vidare till det ljuva slutet på sidan 1000. De som inte upplevt perioden och de blir fler medan vi andra blir färre, har nog både nytta och glädje av att låta sig genomsyras av denna anpassade form av historia där allt som sker, sker i det innevarande ögonblicket och ses med ungdomlig entusiasm eller desperation av Follets fiktiva medverkande personligheter. Det är bitvis ”jännä” för nagelbitare t.ex. när Kubakrisen ventileras av de medverkande ömsevis i Washington DC och i Moskva.
Inte är det fråga om litteratur, inte heller om historieskrivning, men bästsäljande dravelromaner som berättar om nittonhundratalet har nog ändå en funktion.