Philip II 1527 – 98, kung 1556 – 98, var son till Karl V (Regenter och Statsmän av Derryck Sivén kallar honom Karl I av Habsburg). Filip var gift fyra gånger med:
1) Maria Manuela av Portugal (2 år) hans kusin;
2) Mary Tudor, dotter till Henrik VIII (4 år varav han var i England tre månader) ;
3) Isabella av Frankrike (8 år);
4) Anna av Österrike (10 år) hans systerdotter.
Hans hustrur hade sammanlagt 15 grosesser, 5 missfall, 3 barn döda före 2 års ålder, 2 barn döda mellan 2 och 10 års ålder, 4 barn som överlevde sin barndom, och 2 som överlevde sin far. Don Carlos (inspirationen till operan) hans son med Maria Manuela var illa degenererad och spärrades slutligen in av sin far och dog tidigt. Han var barnbarnsbarn till den tokiga Juana, Ferdinand och Isabellas dotter, både på fädernet och mödernet. De Habsburgska ingiftenas förbannelse.
Han regerade i Spanien med kolonier i Mexico, Peru och Karibien, lydkonungariken i Neapel och Sicilien, Milano, och Nederländerna (södra och norra) samt Filippinerna. Under sitt äktenskap med Mary Tudor var han också nominellt kung av England. Han ärvde Portugal med dess kolonier i Brasilien, Afrika, Goa mm.
Under hans fyrtiotvå-åriga regenttid befann sig hans rike i fredstillstånd på alla fronter totalt sex månader.
Filip växte upp distanserad från sina föräldrar och syskon i ett eget hushåll från sju-års åldern. Han var en inbunden natur och uppfostrad i tukt och herrans förmaning till hårt arbete av sin förmyndare Don Juan de Zúñiga y Avellaneda. Denne administrerade Filips liv så till den grad att han tillochmed reglerade den tid denne kunde tillbringa tillsammans med sin första hustru.
Filip kom att leva större delen av sitt liv ensam och regera sina riken genom skriftliga kommentarer i de ”consueltas” som hans ministrar sammanställde för honom. Han accepterade även direkta brev riktade till honom personligen av viktigare tjänstemän. Han klagade ofta att han drunknade i papper, men historikerna är överens om att han ofta förföll till ”micromanagement” av oväsentligheter och samtidigt inte begrep de ekonomiska realiteter som riket hade att leva med.
Av krigen var det Nederländska upproret det mest långvariga och tärande. Nedeländerna hade ett intimt samarbete med England därifrån de fick huvuddelen av den ull som de sedan distribuerade som kläde över Europa. När Elisabeth av England var hotad av Spanien ställde hon en styrka till de Nederländska upproriska staternas förfogande och band på så sätt upp spanska resurser. Kriget kunde ha avslutats i olika skeden, men Filips envisa fasthållande vid att protestantismen skulle utrotas gjorde det omöjligt. Ett längre citat: ”Philip held in his own words: “Rather than prejudice the Faith or God’s service in the slightest way, I will lose all my dominions and a hundred lives if I had them”. At Breda in 1575, the king broke off talks that had resolved almost all outstanding issues because he would not concede the religious toleration demanded by his rebellious subjects. Two years later he reneged on the Perpetual Edict and resumed the war; and he broke off peace talks with his rebels in 1579 and again in 1589 – all in order to maintain intact the claim His Majesty has made and the reputation he has won at the cost of so much treasure and so many lives never to make the slightest concessions in religious matters”.
Den stora Armadan kan möjligen delvis ses som en reaktion av sårad stolthet. Filip hade under sin korta tid som Engelsk medregent lyckats ta livet av mer än sexhundra protestanter i England under Mary Tudors motreformation. Elisabeth gjorde motreformationen om intet genast efter sitt trontillträde, medan påvens och Filips försök att få henne gift med pålitliga katoliker misslyckades och de parallella försöken att ersätta henne med Mary Stuart också rann ut i sanden.
Elisabeths stöd till de Nederländska rebellerna, hennes kaparverksamhet och hennes nålsting i Cadiz och Karibien genom Sir Francis Drake gjorde situationen ohållbar och tvingade fram invasionsförsöket. Detta blev möjligt då Filip samtidigt uppnådde ett flerårigt vapenstillsestånd med det Ottomanska imperiet under Suleiman den Magnifike, som i sin tur ägnade sig åt Persien.
Invasionsförsöket misslyckades som känt, långt på grund av Filips tendens till detaljbeslut i angelägenheter som borde ha fått skötas av amiralen för armadan i samarbete med den Nederländska chefen som skulle bidra med trupper till invasionen. En påtvingad uppankring utanför Calais i väntan på den nederländska kontingenten, kombinerad med Raleighs brandfartyg och pålandsvind som omöjliggjorde en kryss mot nordväst, beseglade armadans öde.
Nog berättat ur boken. Det är naturligtvis förmätet att tro att man efter en genomläsning av ett stort historiskt verk som detta skall ha tagit åt sig så mycket att man kan redogöra för sammanhangen, men spännande läsning har det varit.