Läser Niall Fergusons bok om Första Världskriget. Han ventilerar orsakerna ur alla tänkbara vinklar. Sedan övergår han till att beskriva kriget, med ingående statistik, jämförelser av taktik, kritik av utmattningsfilosofin osv. En ovanligt tung bok för att vara av Fergusons hand, men har är ju förutom historiker också utbildad nationalekonom och slängd på statistik.
En glimt av ”the war of attrition” får man i följande mening: ”on the first day of the Somme the British army sustained 60.000 casualties, as is well known; the full significance of this figure becomes clear when it is realized that the German defenders suffered only 8.000” (antalet stupade i Finlands fortsättningskrig torde ha varit kring 94.000).
Här gäller inga mänskliga känslor.
Fortsätter när jag nu tuggat mig igenom hela boken. Ferguson kommer till att Tyskland valde angrepp 1914 på grund av sin relativa svaghet som hotade att förvärras under de kommande åren. England å sin sida var inte bunden av Ententen-avtalet till att skicka trupper till Frankrikes försvar, men Asquith och Grey valde att göra så och lyckades trumfa igenom beslutet mot en majoritet i regeringen. När Ferguson analyserar följderna av detta beslut kommer han till att det förvärrade läget katastrofalt och att England egentligen mycket väl kunnat leva med en tyskdominerad europeisk kontinent som granne då de tyska målsättningarna egentligen i stor motsvarade vad man senare på fredlig väg lyckats åstadkomma med EU under tysk dominans.
Det avgörande argumentet för England var emellertid att till varje pris hindra tyskarna att få fotfäste i hamnarna söder om engelska kanalen från Antwerpen till Brest.