Årtalet 1979 säger rätt mycket. Författaren var ung då och innehållet i boken präglas av snabba knyckar, välplacerade sparkar i armen som håller ”the submachine gun”, hjältars överlevande mot alla odds och den sköna damens oklara inställning till motståndarsidans spioner. Allt ordnar sig till slut och den sköna damen är lojal, älskad och älskar. Vad kan man mer begära?
Jo en smula mer sofistikerad storyline mm. faktiskt i all oändlighet. Boken fastnade i handen under ett Akademen svep i tron att den var ny, men det var alltså fråga om en nyutgåva. Nu hör inte Follet till mina favoriter på något sätt och ändå läser jag hans massiva böcker. Det är väl så att de mer engagerande böckerna kräver sin tribut och måste balanseras med strunt ibland.