Författaren var en något äventyrligt lagd Stockholmare, journalist till yrket, som först deltog i Finlands inbördeskrig och därefter i Estlands frigörelsekamp. I Estland lärde han känna och äktade Benita Wrangel, ensamstående ägare till Tois herresäte söder om Reval.
I den stora jordreformen efter självständigheten reducerades Tois från tusentals hektar till knappa femtio + femtio till som han som frivillig i kriget kunde göra anspråk på och fick sig tilldelat från gårdens tidigare ägor. Som fallet var för alla andra Baltadelsgods belastades gården av ett överstort corps de logis och likaså överstora uthus och stallbyggnader.
Boken omspänner tiden från 1928 då han flyttade in, till och med den sovjetiska inmarschen i Estland då gården gick slutligt förlorad. Beskrivningen av förhållandena först under vinterhalvåret i salongerna på Domberget i Reval och sedan slitet på gården är livfulla och känns mycket äkta, om också språket är föråldrat. Det är fråga om en nyutgåva utgiven av svenska S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn 2013. Den kom jag över av vår charmerande guide på en av Grankullagillet arrangerad resa till Lettland och Litauen i September.
Författaren utreder grundligt bakgrunden till och den 700-åriga historien för baltadeln i Östersjöprovinserna. Han var av den åsikten att Tyska Orden och de sedermera sekulariserade bofasta ättlingarna till riddarna i huvudsak har varit till gagn för länderna, trots att de upprätthöll livegenskapen och inte släppte fram ursprungsbefolkningen till skolning förrän i medlet av artonhundratalet.
Den stora omvälvningen i samband med självständigheten innebar inte en storskalig exodus för de forna godsherrarna. Kärleken till gårdarna och sjuhundra år av identifiering med landet gjorde att majoriteten av dem accepterade förändringen som nödvändig om också brutal och illa organiserad. Den slutliga dödsstöten för baltadeln som grupp kom i andra världskrigets begynnelseskede då Sovjet tvingade fram ett vänskaps- och biståndsavtal med Estland och sedan helt sonika ockuperade hela landet, utlyste nyval, med uteslutande kommunistiska kandidater, som sedan i det nya parlamentet enhälligt röstade för en anslutning till Sovjetunionen. Valresultatet utföll officiellt som 84 % för dessa kommunistkandidater, men valdeltagandet låg på under 15 % och privat berättade de flesta som röstat att de röstat blankt.
Hela Estland och speciellt Tallinn var vid det laget överlupna av ryska trupper. Författaren konstaterar att dessa uppförde sig mycket väl, men detta fick sin förklaring av att officerarna utan tillstymmelse till utredning använde sina Naganka-pistoler till att skjuta meniga som blev för livliga, eller druckna. Avrättningarna av eget folk på öppen gata blev till slut så besvärande att arkebuseringarna flyttades till andra sidan gränsen för att väcka mindre uppmärksamhet.
I det här skedet utverkade Tyskland fri lejd för kvarvarande balttyskar och Estland, Lettland och Litauen i det närmaste tömdes på dessa. Förutom att de kunnigaste jordbrukarna därmed försvann, så försvann också en stor del av tjänstemännen, domare och andra vitala upprätthållare av statsfunktionerna, samt majoriteten av läkarkåren.
Förutom denna allmänna översikt innehåller boken en myckenhet material om livet på landet under dessa år och beskrivningar av hur man under reducerade omständigheter ändå kunde hålla modet uppe och ekonomin någotsånär i balans. Den skildrar också estlandssvenskarnas situation under dessa år och kritiserar Sverige för att ha övergivit dessa i deras nöd.
En sympatisk och läsvärd skildring för den som kan få tag på ett exemplar.