Två Nobelförfattare efter varandra blir kanske i mesta laget, men Alexievich och Vargas Llosa är som natt och dag.
Alexievich gräver ner sig i fragmentala minnesbilder berättade av hundratals vittnen och nästan inte alls tolkade till ett sammanhang, en för läsaren väldigt tung ström av fakta blandat med personliga upplevelser.
Vargas Llosa å andra sidan bjuder på en romanform där två familjer möter stora svårigheter i form av medieintresse för deras göranden och låtanden. Familjerna har en avlägsen tangeringspunkt som för ihop trådarna och boken får en konventionell upplösning.
Här blandas vit penningaristokrati och dess mycket degenererade avkomma med hårt arbetande men framgångsrika ”cholos”, peruaner av indianskt ursprung, men med söner av lika problematisk läggning. I den ena familjen kämpar man om lagligheten i ett äktenskap och arvet efter den bortgångne pater familias, i den andra är en son drivande kraft i en utpressnings- och kidnappninghistoria riktad mot fadern.
Lima och en annan peruansk stad utgör den geografiska ramen för berättelsen och det ger mig en vag igenkänningsfaktor då jag en gång för mycket länge sedan besökt staden. Dallrande ljus och hetta, yrande damm, mörka interiörer, skyddade innergårdar och ett myllrande gatuliv är allt väl beskrivet, utan större åthävor. Personerna är klart utmejslade, handlingen förlagd till nutiden, med övertygande detaljer (trots författarens höga ålder).
Fäste mig vid att boken i ett snabbt förbiflytande skede vidgade vyerna till ett mera allmängiltigt plan, men kan skam till sägandes inte hitta det för en närmare kommentar när jag i efterskott bläddrar för att söka det. Till syvende och sist måste den ändå klassas mera som underhållning än pekfinger och levnadsvisdom. God sådan.