Två bröder Jakob och Marcus ”Dodde” och fyra systrar. Calle den nästyngsta systern gifte sig till slottet St. Martin i Österrike, de andra systrarna till Hörningsholm, Almare Stäket och Morlanda. De framgångsrika bankirbröderna fick i stor utsträckning lov att finansiera sina jordbrukande svågrar.
Calle separerade efter ett tiotal år från sin, efter kriget nervsjuka, man greven Ferdinand von Arco auf Valley och lämnade det med Wallenbergska pengar reparerade och nyinredda slottet St. Martin. Ferdinands bror Anton von Arco hade gjort sig känd för att han 1919 sköt ihjäl den tyska socialistledaren Kurt Eisner.
Efter åren av ”high life” på sitt österrikiska slott fortsatte Calle i samma stil som singel i Paris och senare i Monte Carlo. Hon hade periodvis svårigheter på grund av sitt österrikiska medborgarskap, men med de goda kontakter som familjen hade kunde hon säkra sin ställning genom att återfå sitt svenska pass.
Efter andra världskriget träffade hon Mannerheim, som tydligen blev blixtförälskad i henne. Han var då 78 år gammal och tillbringade, trots presidentämbetet, mycket av sin tid på sanatorier i Schweitz. Förälskelsen blev så pass allvarlig och tydlig att man inom finska regeringskretsar började oroa sig för ett eventuellt stundande bröllop. Därav blev dock intet men paret hängde ihop som särbor ända till Marskens död.
Calle var tydligen en kraftfull och fascinerande personlighet. En avsevärd förmögenhet, grevinnetiteln och förmågan att odla goda kontakter gjorde att hon under hela sitt liv kunde njuta av umgängesliv på högsta nivå. Någon närmare orsak att skriva en biografi om henne än hennes släktskap med sina bröder föreligger nog uppenbarligen inte. En tämligen tunn bok.