Försökte sätta Montefiores verk i perspektiv till vad jag har om ämnet på min hylla och kom till att cirka femton volymer på ett eller annat sätt gäller medlemmar av släkten Romanov, varav två har samma titel som denna bok. Ämnet är sålunda klart populärt för historiker, författare och läsare.
Mycket är det dock en fråga om vad författaren vill framhålla ur det rikliga material som finns att tillgå. Recensionen i Economist framhöll att författaren frossar i grymheter och sex och visst finns det mycket av vardera i verket, men att det skulle dominera bilden förhåller jag mig tveksam till. Boken är uppdelad på kapitel som i huvudsak täcker en regentperiod. Kapitlen föregås av klara uppställningar på persongallerierna, med varje enskild regents släktingar, nära rådgivare och andra i texten förekommande personager. Det säger sig självt att detta underlättar läsandet, speciellt som man inte kan ta in några längre perioder i ett ryck, så kompakt är flödet av händelser och bakgrundsskildringar. Med sina 654 sidor och 100 sidors notapparat är verket så omfattande och rent fysiskt stort att en uppdelning på två volymer kanske varit till fördel. Läsandet har dragit ut på tiden i mer än tjugo dagar.
Naturligtvis får några tsarer och tsarevnor mera utrymme än andra. Peter den Store, Catharina den Stora, Alexander I och den sista av sin ätt Nikolaj II. Det betyder emellertid inte att de andra gestalterna skulle ha dolts på de nämndas bekostnad, de finns med och inblickarna också om dem hade en hel del nytt att ge mig.
Som en anekdot i det rikliga materialet berättar författaren om Sir Moses Montefiore som 1864 försökte göra en insats för att hjälpa judarna i Ryssland som då var offer för Nikolaj I:s särskilda missnöje och därför utsattes för progromer. Tsaren försökte inte ens dölja sin avsky för judarna vilket ”fick håret att resa sig på huvudet”. På vägen hem till London, i Vilnius blev Montefiores formligen mobbad av judar som sökte hans hjälp. En annan anekdot med personlig berörelsepunkt, denna gång för mig, är historien om kejsarinnan Annas handgågne man och en kort suck även Rysslands regent, den fd betjänten (groom) Ernst Biron, som Anna upphöjde till hertig av Kurland, men som efter hennes frånfälle blev förvisad till Sibirien därifrån han släpptes fri efter tjugotvå år. Hans sondotter Wilhelmine, med titeln prinsessa av Sagan och älskarinna till Metternich under Wienkongressen, födde G. M. Armfelt en (uä) dotter, som uppfostrades och levde i Finland.
Om kriget 1877 mot turkarna kommenterar författaren, efter att ha relaterat belägringen av Plevna att: ”The dynasty was built on its military competence, yet the expectation that Romanovs should be superb generals was a flaw in a family that had produced generations of paradomaniacs but no great captains since Poltava”.
Boken slutar, efter en mycket förtjänstfull biografi över Nikolaj II, med ett stycke som förtjänar att citeras in extenso: ”Putins entourage call him ’the Tsar’, yet it is not the great Romanovs who keep Putin awake at night but the memories of Nicholas II. One evening in his Novo-Ogareva Palace, his chief residence near Moscow, Putin asked his courtiers who were Russias ’greatest traitors’. Before they could answer, he replied, ’The greatest criminals in our history were those weaklings who threw power to the floor – Nicholas II and Mikhail Gorbachev – who allowed power to be picked up by hysterics and madmen.’ Putin promised, ’I would never abdicate.’ The Romanovs are gone but the predicament of Russian autocracy lives on.”