Den här boken måste tas på allvar, den penetrerar förhållandet mellan de araber som 1948 blev kvar inom staten Israel, och är medborgare där, och den judiska majoriteten. Den gör det via samtal med araber i olika samhällskikt, och genom fördjupade samtal mellan högtutbildade araber och judar med författaren som moderator.
Till skillnad från de flesta minoriteter i andra länder är det araberna (18 % av Israels innevånare) som utgör ursprungsbefolkningen. Andra palestinier är spridda över hela arabvärlden och har där de fått verka fritt visat sig vara framgångsrika. En stor del av flyktingarna efter 1948 års krig hamnade emellertid i flyktingläger under bedrövliga förhållande och utan hopp om att bli assimilerade. Detta som en medveten arabpolitik för att fästa världens uppmärksamhet på deras situation och därmed småningom få opinionen att vända mot judestaten. Resten lever sedan 1967 års krig under Israelisk ockupation på Västbanken och i Gaza.
Palestina som sådant har inte utgjort en nation, utan har under hundratals år varit en del av det Ottomanska väldet tills det under första världskriget ockuperades av engelsmännen och efter det andra blev ett FN protektorat fortfarande under engelsk administration. FN:s beslut 1948 om att området skulle delas på två självständiga stater en arabisk och den andra judisk ledde till angreppskrig från de omgivande arabstaterna mot de judiska bosättningarna. Judarna vann kampen och de bofasta araberna flydde eller valde att stanna.
De kvarvarande araberna har alltså beviljats israeliskt medborgerskap, men också utsatts för konfiskationer av sin jord. De betraktar sig själva som, och är de facto, andra klassens medborgare. De kommer inte i åtnjutande av samma sociala- och skolningsförmåner som majoriteten. Och de framgångsrika i denna grupp når mycket snabbt glastaket inom statlig administration.
Israelerna av arabisk nationalitet drömmer om autonomi, och det skulle möjligen finnas geografiska förutsättningar för det i Galilén och söderut i triangeln där de flesta av dem, totalt ca. en miljon, lever. Att Israel inte går med på det då man anser dem utgöra en potentiell femtekolonn, med sin lojalitet knuten till det palestinska samhället är ganska självklart.
David Grossman analyserar arabernas inställning och krav på djupet och kommer fram till rekommendationen att Israel trots risken borde måna om sina arabiska medborgare och släppa fram dem. Han motiverar det med att väldigt många accepterar att leva i Israel och att genom att minska på diskrimineringen förebygger risken för eventuella explosioner. Att risken inte helt kan elimineras accepterar han som det pris man måste betala som följd av krigen. Bättre alltså att vidta åtgärder än att lämna problemet i limbo, därav boktitelns liknelse med lindansaren som står och balanserar och inte kommer framåt.
Många av diskussionerna som refereras rör sig på ett högt intellektuellt plan, som avspeglar de ibland mycket subtila skillnaderna mellan araber och judar. Jämförelserna med behandlingen av minoriteter i andra länder är också givande.
När jag fick boken i handen blandade jag ihop denna författare med Vassili Grossman, som skrivit det stora verket om sovjets framryckning från Stalingrad till Berlin Life and Fate, men om författarna är av samma familj så måste en eller kanske snarare två generationer skilja dem åt. En välunderbyggd, subtil och långt ifrån lättilgänglig bok.