En volym essäer som Tony Judts änka samlat hop efter hans död. Första delen består av betraktelser kring nyligen utgivna böcker. Författaren är inte nådig i sina bedömningar, här ett utdrag ur kritiken av Norman Davies bok Europe: A History: ”his comparison of the characteristics of Jewish and Polish nationalism, something he once described as ”a fruitful line of enquiry”. The fruits of that line of enquiry seem to have been sufficient to ecourage him to to extend in his latest book to bizzarre equivalences between Nazi extermination battalions and the corrupt ventures of small-time ghetto criminals assigned spurious intracommunal authority on the eve of their programmed extinction”.
Om det kalla kriget skriver han att USA radikalt ändrade sin politik gentemot Sovjet under en arton månaders period 1946-47. I ett lösryckt konstaterande om de centraleuropeiska staterna som besattes ”befriades” av Sovjet säger han: ”The independence of these countries established at Versailles in 1919 could not be sustained – as Hitler had demonstrated and Stalin was now confirming – Without the very sort of will and power that the Western Europeans failed to excercise in 1938 and did not have in 1945. But the fact that they had now known independence made Russian occupation particularly repugnant.”
Medger att dessa brottstycken inte kan ge någon riktig inblick i Judts författarskap, men kanske ändå belyser hans skärpa.
Han ägnar åtta essäer åt den Palestinsk/Israeliska problematiken. Av dessa är den sista, som här presenteras för första gången ett mästerverk av realistisk analys av möjligheterna till ett fredande av situationen. Denna essä ”What Is to Be Done” blev författarens sista kraftansträngning.
Regeringens privatiseringsplaner sedd med Tony Judts ögon:
I sin sista föreläsning på New York University i oktober 2009 behandlade Judt förhållandet mellan samhället och det privata. Han hävdade att den nya politiska vågen spolierar det som samhället under ett drygt hundratal år, med avsevärda uppoffringar byggt upp, som utgör själva grunden för den ekonomiska och tekniska uppblomstringen vi fått uppleva. ”The rise of the social service state, the century-long construction of a public sector whose goods and services illustrate and promote our collective identity and common purposes, the institution of welfare as a matter of right and its provision as social duty. these were no mean accomplishments. That these accomplishments were no more than partial should not trouble us. If we have learned nothing else from the twentieth century, we should at least have grasped that the more perfect the answer, the more terrifying its consequences”.
I det följande kommer jag långt att låta honom tala för sig själv genom citat. Han börjar med att dra en historisk privatiseringsparallell från Frankrike före revolutionen. ”Early modern governments often lacked the means to collect taxes and thus invited bids from private individuals to undertake the task. The highest bidder would get the job, and was free – once he had paid the agreed sum – to collect whatever he could and retain the proceeds. The government thus took a discount on its anticipated tax revenue, in return for cash up front.” Systemet ledde naturligtvis till godtycke och var impopulärt förutom att det var statsekonomiskt ineffektivt.
Posten och järnvägarna är Judts exempel på omöjliga privatiseringsobjekt, nu aktuella genom minister Berners uttalande. Han konstaterar att järnvägarna måste anses utgöra roten och grunden för det modärna samhällsbygget. ”But you cannot run trains competitively. Railways – like agriculture or the mails – are one and the same time an economic activity and an essential public good. Moreover, you cannot render a railway system more efficient by placing two trains on a track and waiting to see which performs better; railways are a natural monopoly.”
Argumenteringen är naturligtvis grundligare än så och innefattar tanken att statsmakten säljer värdefull gemensam egendom billgt för att slippa framtida kostnader, men ändå inte kan undvika dessa för att kraven på att det publika intresset skall skötas, postutdelning på landsorten, tåg som stannar på småstationer, kommer ändå att leda till subsidier till motvilliga privatföretagare som vill koncentrera sig på de lönsamma bitarna.
Judts änka Jennifer Homans har skrivit en inledning till verket som i sin enkla saklighet och sin deklarerade sorg utgör ett gripande dokument.