Utmärkande för böckerna om Bertie Wooster, var att han ideligen blev invecklad i kyska, men intensiva kärlekshistorier som ledde till förlovningar, vilka därefter regelbundet måste brytas upp någon vecka senare. Här har Faulks begått en fault, för den aktuella förälskelsen mognar mot äktenskapslöfte och det är en andrarangensfigur som i stället får se sin förlovning uppbruten.
För läsaren framstår de uppsluppna spratten i Jeeves böckerna som ganska enfaldiga och förmodligen enkla att knycka in i nya textsammanhang. Jag är inte så säker, det är en mycket speciell form av humor som Wodehouse odlar och den kräver inside information av sin utövare, dessutom ett sinne för rytmen i böckerna. På denna punkt har det gått en smula överbord. Jeeves diskreta harklingar, följda av allusioner till grekiska dramer, är kanske mer påfallande i denna volym än tidigare, ordlekarna är också till dels mer svårtillgängliga för den bildade läsaren än de brukade vara.
Nu är det ju länge sedan jag läste Wodehouse. Hans böcker bildade bryggan från Biggles till vuxenlitteraturen och spelade därmed en nog så viktig roll i uppväxandets vedermödor. Ett kan man tycka lättsamt sätt att ta skutten mellan olika skeden i sin egen utveckling – kanhända det, men de varvades ju med de vedermödor Jean Valjean fick utstå för att inte tala om d’Artagnans svårigheter att bli fullt ut accepterad som musketör.
Nostalgikern i mig vill nog rekommendera Faulks parodi, men jag ställer mig ändå tveksam till fenomenet efter att nyligen ha läst en Tom Clancy skriven av spökskrivare efter hans frånfälle. Det är fråga om ett frestande fiskande i rika fiskevatten, i hopp om stora upplagor. Vi vaneläsare är nog alltför lättfångade.