1950-talet sett med Guillous ögon (bokstavligen). En ungdomsskildring, som kanske avslutar Lauritzen serien.
Guillou skriver här i jagform och övertygar nog i beskrivningen av femtiotalet ur en skolelevs synpunkt, mina egna erfarenheter från skolåren, som sammanfaller med femtiotalet, är ganska långt lika dem han berättar om. Frånsett igenkännandet och hans inlevelse i berättarjaget ser jag inte några större förtjänster i boken. Den blir en smula lång och tragglig. Och ändå.
Familjens ekonomiska katastrof, orsakad av en schappande man som fört med sig hustruns förmögenhet, är väl skildrad. Hennes uthärdighet under vrånga omständigheter, kontrasterad mot släktens avståndstagande ges stort utrymme. Sonens anpassning som långt sker via hårdträning i simning och vänskap med en pojke ur en annan byrålåda är nog så väl beskrivna.
Det är kanske min egen ungdoms närhet till till den tiden och bokens längd som gör att jag inte entusiasmeras nämnvärt. I varje fall innebär den en nyvinning för den mångsidige Guillou som författare och kan, trots det enkelt familjära tonläget inte ha varit helt lätt för honom att sätta till pappers, van som han är vid andra ämnen och format.