Författarens tjugofemte Brunetti deckare. Det borde ju säga tillräckligt för att veta att Brunetti är populär och att man skall vara avhållsam i den mån man anser sig vara en kritisk läsare.
I själva verket är det fråga om en ganska förtjusande bok om en kvinna, som femton år tidigare blivit utsatt för våldtäkt och senare för ett mordförsök. Av grymheterna har hon degenererat till en sexårings intellektuella nivå, men ändå bibehållit ett ljust och barnsligt sinnelag. Hennes farmor, contessa Lando-Contnui vill få utrett vem som var den skyldiga. Hon tror inte att flickan hamnat i kanal i misstag och att hon skulle ha degenererats av brist på syre förrän hon blev räddad, utan hävdar att det måste ligga något mer bakom då flickan under de sista månaderna före fallet betett sig konstigt och varit missmodig.
Brunetti klarar, på sitt vanliga saktmodiga sätt, skivan, stärkt av några utsökta måltider som hans hustru, historieprofessorn, Paola serverar honom mellan varven. Skåpmat – javisst, naturligtvis finns alla ingredienserna där. Vad som tillkommer är upplägget och ett varmt charmfullt sätt att beskriva skeendet.