En framgångsrik och förmögen japaniserad koreansk familj från Kyoto lystrar till sin mater familias, som predikar om den kommunistiska framgångssagan. Familjen emigrerar, tydligen i likhet med många, till Nord Korea på sjuttiotalet. Några år senare när familjen hunnit etablera sig i Pyonyang och familjefadern, med sin Volvo och sin skarpa tunga, lyckats reta upp tillräckligt många partifunktionärer, blir de haffade och förda till ett koncentrationsläger.
Grymheten framgår ur några axplock: Familjefadern förs separat bort och hörs aldrig mera av. Hans sonhustru separeras vid bortförandet och blir kvar stående på vägkanten (hon är av nomenklatura-släkt). Den kommunistidealiserande gumman, med två söner och två barnbarn (nio och sju år gamla) förs iväg utan förklaringar och hamnar i ett koncentrationsläger i en bergstrakt där de förvaras under eländiga omständigheter de följande tio åren.
Boken är berättad av nioåringen, nu journalist i Seoul. Det är ingen angenäm läsning, varken innehållsmässigt eller stilistiskt, men berättelsen låter plausibel och ger läsaren anledning att igen en gång reflektera över behovet hos dem som koncentrerat den politiska makten att tillgripa våld. Mer behöver väl egentligen inte sägas.