Boken handlar om våren 1940, perioden efter „The Phoney War“ dvs när NaziTyskland inledde sitt anfall västerut genom Nederländerna och Belgien mot Frankrike och England.
Neville Chamberlain var blott alltför nöjd att få avsäga sig ansvaret efter att hans Münchenöverenskommelse om „fred i vår tid“ kollapsat. Lord Halifax, utrikesministern ville dels hålla Mussolini utanför, dels förhandla om fred med Hitler.
Churchill valdes till premiärminister, trots att de två nyssnämnda var ytterst tveksamma, när den tyska invasionen var i full gång och BEF The British Expeditionary Force drog sig tillbaka mot Dunkirk.
Churchill gjorde två vådliga flygresor till Paris för att försöka ingjuta ryggrad i president Reynaud, men det faktum att tyskarna med lätthet hade manövrerat sig förbi den oerhört dyrbara men alltför korta Maginot linjen, gjorde att general Weygands och Reynauds mod sjönk mot nollpunkten. Samtidigt som reträtten pågick uppmuntrade Churchill fransmännen genom att ställa ytterligare sex divisioner jaktflyg till deras förfogande för Paris försvar.
Vad boken egentligen handlar om är de sedermera världsberömda tal som Churchill höll under den här kritiska perioden. Också hans egen utveckling via en vacklande ståndpunkt beträffande fredsförhandlingar ur underläge till benhårt motstånd när situationen något lättade i och med den lyckade evakueringen från Dunkirk. Mobiliseringen av en armada av småbåter var förövrigt en Churchillsk idé, som fick stor betydelse, då flottans större enheter skjutits i sank i hamnen och därmed hindrade evakueringen.
Ämnet för boken är ju till sina huvuddrag bekant för oss alla, det är detaljerna och reflexionerna som gör läsandet så givande.